“Vad ska jag göra när jag inte har arbetsförmågan?” Saman Ashkan berättar i fredagens Ring P1 om hur han blivit utförsäkrad och undrar hur det är tänkt att hans vardag ska gå ihop.
I dagens Ring P1 ringen Saman Ashkan och berättar om hur det är att vara utförsäkrad. Dagens Arena har skrivit ut Saman Aschkans berättelse. Den fetade texten är programledarens frågor.
Vi börjar någonstans i Västernorrland. Saman Ashkan, hej på dig.
– Hej.
Vad vill du prata om?
– Det är egentligen väldigt mycket att prata om, men med den korta tiden man har på sig i det här fina programmet så vill jag bara sammanfatta min vardag. Jag hänger med väldigt mycket i valdebatterna och jag förstår inte. Jag är en av dem som blivit utförsäkrad ur försäkringssystemet, jag har två små barn och jag har faktiskt sparat de två senaste lönespecifikationerna som jag fått. I juli månad fick jag 2 700 kronor i lön och i juni lön fick jag 1 460 kronor, med två små barn, hyra och min sambo jobbar så mycket att hon nästan är utbränd, för att ekonomin ska gå runt.
– Och du hör ju, jag har så mycket ångest och gråt i halsen det går knappt att prata. Jag förstår mig inte på alliansens politik, med all respekt för deras väljare. Men det finns säkert tusentals personer där ute som sitter i samma sits som jag. Varför insisterar de på att de ska sitta kvar en period till? Tänker de inte på hur andra har det? Jag kan tänka mig att om man själv har en sådan inkomst som de har är det nog väldigt svårt att sätta sig in i hur andra har det.
– Det är fruktansvärt jobbigt att skämmas för sina barn. Jag vet inte om Fredrik Reinfeldt hör det här, men jag vill faktiskt att han ska tänka på min röst varenda natt varenda natt han ska gå och lägga sig, för det är jobbigt att skämmas för sina barn. Förra året fick jag säga nej till att köpa en pulka till min dotter. Den kostade hundra kronor! Hundra kronor för en pulka som hon skulle ut och leka med.
Nu har vi ju inte Alliansen här, men jag kan tänka mig att de skulle säga att “vi har en politik där vi vill skapa jobb så att du kan få ett jobb”, vad säger du till dem då?
– Men alltså jag flyttade till Sverige 1985. På den tiden var det socialbidrag som gällde. Jag gick till socialen och två gånger har jag fått hjälp. Jag ställde mig på stadshotellet i en stad jag inte vill nämna och diskade hela nätterna för att kunna stå på egna ben. Men vad ska jag göra när jag inte har den här arbetsförmågan?
– Jag lider av panikångest, jag gråter varenda natt. När jag går och lägger mig gråter jag kudden alldeles blöt. Det är jobbigt när man ska ha en glädjemask inför sina barn, bara för att de inte ska märka något. Men när jag går och lägger mig är det jag och min verklighet.
Vad skulle du vilja ha från politikerna?
– Förbättra situationen för sådana som mig. Jag gick till Arbetsförmedlingen för att få hjälp med utbildning. Vet du vad de sa till mig? De sa “gå till banken och ta ett lån för att köpa den här utbildningen”.
– Jag vet att de lämnar tillbaka miljardbelopp till staten varenda år, anslag som de fått, men de säger till mig att jag ska gå till banken och låna pengar för en utbildning som kostade kanske 30 000 kronor. Förra månaden fick jag panta min sambos guld och smycken för att kunna klara av mina räkningar. Är det så det ska se ut?
– Ska han stå där och säga att vi ska “öppna våra hjärtan”? Tänk om de suttit i samma båt som jag gör. Efter 31 år, man borde faktiskt skämmas, jag har inte fått känna känslan av att köpa ett nytt plagg, den härliga känslan av att sätta på sig det sedan, jag har inte fått känna den känslan på sju, åtta år. Jag har skor som är tio år gamla som jag fortfarande använder. Ska det vara på det viset?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
