Intervju Vi värdesätter hårt arbete högt och det talas ofta om hur meningsfullt det är. Samtidigt går allt fler in i väggen. Den amerikanske religionsvetaren Jonathan Malesic har kartlagt de politiska, filosofiska och religiösa orsakerna bakom vår ”utbrändhetskultur”.
Frågan om arbetets mening och varför vårt samhälle är uppbyggt på att vi ska jobba, äta, sova, dö är tidlös. Finns det ingen större mening för människan? Varför bränner så många (framför allt kvinnor) ut sig på jobbet och får utmattningssyndrom?
Samtidigt får vi svenskar en gång varje år höra detta mantra: ”Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar”. De bevingade orden från Karl-Bertil Jonsson har samma relevans i dag som för 50 år sedan. Men hur är det med förutsättningarna att utföra ett bra arbete i dag? Och vad händer när verkligheten inte lever upp till våra förväntningar på arbetets materiella och andliga belöning?
Frågor som dessa har under det senaste decenniet till och från tagit plats i den allmänna debatten i Sverige. En av de mest framstående debattörerna i ämnet är sociologen Roland Paulsen, med böcker som Vi bara lyder och Arbetssamhället.
Även i USA har diskussionen och arbetets mening och utbrändhet seglat upp på agendan. Essäskrivaren och före detta teologiprofessor Jonathan Malesic har länge tacklats med ämnet och är i dag högaktuell med sin nya bok The End of Burnout – Why Work Drains Us and How to Build Better Lives.
– Utbrändhet ses ibland som en hedersmedalj i USA där det är beundransvärt att jobba hårt, säger han.
Jonathan Malesic har djupdykt i både utbrändhetens historia och de filosofiska, politiska, kulturella och religiösa aspekterna av arbetet för att försöka förklara varför vi lever i en, vad han kallar, utbrändhetens tidsålder. Syftet med boken är att visa på hur vi kan hjälpa varandra ut ur ekorrhjulet och börja se och värdesätta arbetare som människor.
Jonathan Malesic brände själv ut sig under sina år som professor på ett litet universitet i Pennsylvania. Trots att det var hans dröm att bli professor och trots att Jonathan Malesic stundvis älskade jobbet, utvecklade han en cynism, en känsla av ineffektivitet och utmattning.
I det amerikanska samhället, där hårt arbete värderas högre än mycket annat (en undersökning som lyfts i boken visar att amerikaner oftare ser sig som hårt arbetande än vad de ser sig som sympatiska), är det nästintill tabu att prata om att man känner sig ineffektiv på jobbet. Det är det värsta man kan säga, konstaterar Jonathan Malesic.
Han hade därför först svårt att förstå vad han gick igenom.
– Jag hade länge velat bli professor. Jag förväntade mig att jobbet skulle fullborda mig som en person. Jag trodde verkligen på det amerikanska löftet om arbete. Ett av ämnena som verkligen intresserade mig, både i min forskning och undervisning, var de spirituella och moraliska frågorna som lyfts upp kring vårt arbete. Så jag höll lektioner i ämnet Varför arbeta?
– Sen, vid något tillfälle, blev frågan om varför arbeta mycket mer än akademisk för mig. Den blev existentiell. Jag fann det svårare att gå upp på morgonen och gå till det här jobbet som jag borde älska. Mitt temperament blev kortare, jag blev allt mer frustrerad över mitt arbete. Och jag visste inte varför. Det här var mitt drömjobb och helt plötsligt ville jag inte göra det längre.
Att inte ge människor de villkor de behöver för att göra ett bra jobb, det är ett misslyckande i att se varandra som fullvärdiga människor.
Tiden på universitet kantades av nedskärningar av anställda, oron över att vara näst på tur, studenters brist på lust att lära och känslan av att ”ingen vill vara här och hålla på med det här just nu”.
Det tog Jonathan Malesic tre år tills han till slut insåg att det inte kommer att bli bättre. Han slutade och flyttade med sin fru till Dallas, Texas. Strax efter hans uppsägning började han att fundera över vad som hade hänt. Efter att ha tagit ett test för utbrändhet, som visade att han helt klart var utbränd, kände han sig mindre ensam i sin upplevelse och bestämde sig för att närmare undersöka hur utbrett det är i samhället.
– Jag började forska för att förklara frågan som rörde mitt eget liv. Jag kopplade mitt tidigare forskningsintresse kring de moraliska och spirituella frågorna om arbete till utbrändhet. Det är så boken kom till. Det är ett försök att knyta utbrändhet till större frågor om varför arbeta, vad vi förväntar oss av arbete. Vad händer när arbetet inte uppfyller förväntningarna? Det blev mycket mer än ett svar på vad som hände med mig. Det blev ett svar på vad som händer i samhället.
I boken liknar han utbrändhet med att vara utsträckt i en klyfta mellan ens arbetsideal och de verkliga arbetsplatsförhållandena. Om man är tänjd mellan dem för länge börjar man att uppleva utbrändhet på tre olika sätt. Utmattning, cynism och en känsla av ineffektivitet på arbetet. Psykologerna och forskarna i USA mäter utbrändhet genom dessa dimensioner. Om en person får höga poäng på alla tre delar har den ett klassiskt fall av utbrändhet. Omkring hälften av amerikanska arbetare upplever antingen cynism, utmattning eller en känsla av ineffektivitet. Åtta procent har samtliga symtom och matchar utbrändhetsprofilen.
– I USA är det inte en officiell diagnos. Du kan inte gå till doktorn och bli diagnosticerad med utbrändhet. Men jag tror att forskarnas definition sätter en del precision på den här frågan. Om någon klagar på utbrändhet borde vi fråga hur personen känner sig, hur det manifesterar sig. Prata om utmattningen. Hur ofta känner du så här? På så sätt tror jag att vi kan skilja personer som verkligen har det svårt från personer som kanske behöver ta semester och mår bättre i slutet av den. När man är utbränd hjälper inte en semester. Det är ingenting man vilar bort.
Det är ingen självhjälpsbok, enligt Jonathan Malesic. Det handlar inte om att hjälpa individer att hitta en metod för att hantera den ohållbara arbetsbördan. Som att stänga av mobilen tio minuter efter jobbet eller att se till att ha lite egentid. Utbrändhet är inte ett individuellt problem. Det är ett samhällsproblem, menar Jonathan Malesic (något som även Roland Paulsen har poängterat). Det handlar om de allt mer försämrade arbetsvillkoren sedan nyliberalismens era tog vid på 1970-talet. Det handlar om hur samhället, moraliskt och etiskt har misslyckats med att ge värdighet åt arbetare och att se dem som människor.
Hur menar du att samhället har misslyckats med detta?
– Vi ger inte människor de förhållanden de behöver för att göra ett bra jobb. Idén om att du måste jobba hårt för att vara en fullvärdig person är en moralisk idé. När vi kopplar ihop att vara en bra person med att vara en bra arbetare, då utsätter vi verkligen människor för utbrändhet. Om vi säger att en bra person är en bra arbetare och sen tittar på hur förhållandena och villkoren ser ut, då ser vi att det inte är möjligt att utföra ett bra jobb. Det är att ge människor ouppnåeliga ideal. Bara det är ett etiskt misslyckande av vårt samhälle.
– Utbrändhet är ett resultat av våra arbetsplatser och vår kultur. Att inte ge människor de villkor de behöver för att göra ett bra jobb, det är ett misslyckande i att se varandra som fullvärdiga människor. Om vi fortsätter att ösa över mer och mer jobb på någon, det menar jag är oetiskt. Det är inte att behandla arbetare så som de förtjänar. Utbrändhet kommer inte från ingenstans. Den uppstår på grund av sociala interaktioner som vi har på jobbet, med kollegor, inom organisationens struktur, med kunder och så vidare. Det signalerar ett moraliskt misslyckande på någon nivå.
Det är en lång historia av utbrändhet du redovisar för i boken. Du har kunnat spåra utmattning 2 000 år bak i tiden. Kan du berätta lite om historien?
– Utmattning är ingenting nytt i samhället. Men varje historisk era verkar vara utmattad på sitt eget sätt. Medeltida munkar till exempel. Den utmattning de var oroliga för var acedia, ibland kallad spirituell uttorka. Jag tror att acedia är någonting som förekommer väldigt ofta i 2000-talet. Det är utrymmet mellan jobb och ledighet där du känner oro över att inte göra jobbet, att du inte fullbordar din plikt, och samtidigt har svårt att koppla av. Munkarna under 300-talet, särskilt eremiter, kallade acedia för middags-demonen. Den demoniska kraft som försöker att få munkar att ge upp sin spirituella strävan.
– På 1800-talet var signaturutmattningen neurasteni. Det begreppet hängde kvar till 2019, när World Health Organization, WHO, kategoriserade utbrändhet som ett yrkesfenomen för första gången. Då försvann neurasteni från listan på sjukdomar. Neurastenins historia liknar utbrändhetens. Den dök upp först under det sena 1800-talet. Psykologen George Miller Beard som studerade det drog paralleller till den snabba utvecklingen av civilisationen. Neurasteni var först identifierad hos eliten, människor som arbetade inom affär, medicin, litteratur. Det var en nervös utmattning. Sjukdomen hade en lång lista av symtom och människor blev diagnosticerade med neurasteni hela tiden.
– Under 1970-talet började psykologer att teoretisera kring den här upplevelsen som ofta väldigt idealistiska arbetare, socialarbetare, psykologer och lärare gick igenom. Utbrändhet blev snabbt ett kulturellt fenomen precis som neurasteni varit ett århundrade tidigare. Det har ofta en lång lista av symtom som täcker mycket av vårt missnöje. Men jag hopppas, det är en stor anledning till att jag skrev boken, att vi kan undvika misstagen kring hur vi hanterade neurasteni. En del av problemet med neurasteni var att människor som dominerade konversationen var ”snake oil”-försäljare och kvacksalvare. Med utbrändhet hoppas jag att forskarna har en större plats i konversationen. Jag vill inte att marknaden ska ta över. Vi ska ta det här seriöst och det tror jag att vi kan göra om vi har ett mer precist vokabulär som den bästa forskningen kan erbjuda.
Under den nyliberala eran har anställda gått från att ses som en tillgång till att uppfattas som en börda för företaget.
Du skriver en hel del om förutsättningarna och villkoren på arbetsplatserna och hur de har försämrats sedan 1970-talet. Vad hände?
– Det är två viktiga förändringar. En är skiftet mot en mer service-inriktad ekonomi, där arbete ses mer som en plats för mening och att uttrycka sig själv. Den andra förändringen är det nyliberala skiftet, där arbetarna har fått mindre trygghet och lönerna har stagnerat. Mer makt har förskjutits från arbetet till kapitalet. Lönerna i USA har varit stagnanta i nästan 50 år. Anställningstryggheten har nästan försvunnit. Samtidig har arbetet blivit mer psykologiskt belastande. I dag finns nästan ingen utväg från jobbet. Det dominerar våra liv. Ändå erbjuder det inte de belöningar som vi förväntar oss. Under samma period har våra arbetsideal blivit högre.
– Idealet om personen som bara jobbar och jobbar och klarar alla hinder tror jag är särskilt skadligt för unga arbetare. När en person är i början av sin karriär är den oftast som mest idealistisk. Du har höga ambitioner och är redo att hävda dig i världen och tjäna pengar. Men realiteten av arbetet är att du jobbar väldigt hårt, din lön är låg och din autonomi begränsad. I USA, med vårt utbildningssystem, har du kanske stora skulder efter din examen. Det är inte konstigt att unga arbetare känner sig utbrända. Och i studie efter studie ser du att utbrändhet är mer förekommande bland de som befinner sig i början av karriären än dem i senare delen av den. Antingen hittar människor ett sätt att hantera deras karriär eller utbrändhet, eller så lämnar de karriären tills de hittar något mer hållbart för dem.
Du skriver också om hur anställda har kommit att uppfattas som en börda för arbetsgivaren, i stället för en tillgång.
– När du letar efter ett jobb och tittar in på ett företags hemsida ser du ofta ”våra anställda är vårt företags mest värdefulla tillgång”. Det är ett ideal som inte stämmer överens med verkligheten. De senaste 50 åren, under den nyliberala eran, har anställda gått från att ses som en tillgång till att uppfattas som en börda för företaget. Det är dyrt att anställa och det är särskilt dyrt att vara fast med en anställd vars produktivitet inte matchar kostnaden. Förmånerna för de anställda ser arbetsgivarna också som väldigt kostsamma. Företag i USA är väldigt motvilliga till att fastanställa arbetare. De ser anställda som en börda, när de i själva verket är källan till produktiviteten och profiten.
– Vad som har hänt är att allt fler människor jobbar som tillfälligt anställda. Till exempel, städaren på ett företag är vanligtvis inte anställd av företaget utan av någon utestående firma. Det gör det lättare för företaget att undvika kostnaderna för de här arbetarna. De kommer överens om ett kontrakt med tredje part och den parten har ansvaret för arbetaren. Detta har spelat en stor betydelse, skiftet från att se anställda som en tillgång till att se dem som en börda, i att skapa förutsättningarna för utbrändhet. Det extrema exemplet av det är gig-ekonomin där arbetarna inte har någon som helst trygghet. Du vet inte om du kommer att ha ett jobb om fem minuter. Och absolut ingenting om situationen om fem månader eller fem år.
Jonathan Malesic skriver om hur ”konservativa politiker i USA talar om arbetets värdighet när de argumenterar för avregleringar på arbetsmarknaden och mindre skydd från social välfärd för människor som inte arbetar”. Eftersom det finns värdighet i att arbeta vill de ta bort artificiella barriärer, som till exempel lagstadgad minimilön, för att det ska bli enklare att anställa. Jonathan Malesic menar att denna pro-marknadssyn på värdighet isolerar arbetare som individer och sätter sedan press på dem att göra sig förtjänta av sin värdighet.
Men det finns politiker som vill vända på retoriken, framhåller han. Att i stället för att värdigheten finns i att arbeta, och att människor ska uppleva det som att de endast är fullvärdiga när de jobbar, borde det handla om att jobben och arbetsgivare blir värdiga först när de lyckas uppfylla arbetarnas behov.
Det är kanske inte särskilt förvånande, eftersom du tidigare varit professor i teologi, att boken innehåller flera kopplingar mellan religion och arbete. Till exempel arbetarhelgon och arbetets martyrdom. Vad betyder dessa begrepp i ett sekulärt samhälle?
– Jag ser religiöst tänkande överallt i det sekulära samhället. Även när vårt samhälle inte är uttryckligen religiöst har tankemönstren hängt kvar. Ett arbetarhelgon är någon som är förtjänstfull och dygdig i det här systemet där jobb är vårt högsta ideal. Någon som kommer in ett ”flow” och bara jobbar på effektivt och samtidigt inte bränner ut sig. Den andra sidan är arbetets martyrdom. När någon är så uppslukad av arbete att de antingen bränner ut sig eller på något annat sätt skadar sig. Vi använder sällan dessa teologiska termer, men de finns definitivt där.
– Sociologen Max Weber leder tillbaka mentaliteten där vi övervärderar arbete till 1500-talet och teologen John Calvin. Enligt Weber började den kalvinistiska arbetsetiken med oron över frälsning. Människor undrade om de är frälsta, om de är ett helgon. Inte särskilt många i västvärlden är oroliga över det i dag. Men vi har fortfarande ångest. Den är inte direkt kopplad till frälsning men det handlar om vår status som arbetare. Är jag ett arbetarhelgon, är jag en god person baserat på min arbetsetik? Vi försöker att bevisa för oss själva att vi arbetar väldigt hårt. Även i det mer sekulära samhället har vi fortfarande kvar de mentala mönstren från en moralisk-religiös tidsålder.
I boken presenterar Jonathan Malesic några historiska och samtida tänkare med vitt skilda ideologier. Påven Leo XIII, transcendentalisten och utvecklingskritikern Henry David Thoreau och aktuella genusprofessorn och feministen Kathi Weeks. Han menar att de kan hjälpa oss att tänka annorlunda kring meningen med arbetet.
– Det finns några saker där alla källor är överens. En är värdighet. Att vi uppmärksammar värdigheten hos människor innan de börjar arbeta eller om de någonsin gör det. Det kommer att sänka prestationskraven på arbetet. Vi måste också ha en medkänsla för arbetare för att uppmärksamma att vi alla har begränsningar, vi är alla fragila. En bra arbetsplats tar hand om det och ser fortfarande till att vi kan göra ett gott arbete. Det kan vara att forma arbetsuppgifterna på ett sätt som tar våra begränsningar i beräkning.
– Den andra saken där de är överens är att inte se vår högsta mening i att arbeta utan att den finns utanför arbetet, särskilt på fritiden. Då kan jobb bli sekundärt, ett sätt att nå målet i stället för själva målet. Jag ville lyfta fram de olika tänkarna eftersom människor i ett pluralistiskt samhälle har olika värderingar och jag ville gett ett så brett perspektiv som möjligt. Så att människor med olika idéer kan hitta sin väg till lösningen.
Med kortare arbetsvecka uppmärksammar vi att människors liv inte fullt ut definieras av deras arbete.
Du återkommer till religion igen i boken när du besöker benediktinkloster i en öken i New Mexico.
– Jag ville komma så långt bort ifrån utbrändhetskulturen som jag kunde utan att lämna USA. Jag ville se om det var möjligt. Därför verkade det här avlägsna klostret som en bra kandidat. Grejen där är att för de här munkarna är bönen den högsta meningen. De jobbar bara tre-fyra timmar om dagen för sitt kloster. På 90-talet var de webbdesigners och fick stor uppmärksamhet. Det berättades om dem i stora landstäckande tidningar och tidskrifter. Men när de började få många förfrågningar så lade de ned verksamheten. Inte för att de var utbrända, utan för att de inte skulle kunna hålla uppe arbetet utan att det kom i vägen för bönen.
– Jag tror att det är ett chockerande och intressant exempel för resten av oss. Det får oss att ställa frågan, vad i våra liv är så viktigt att vi skulle kunna ge upp ett bra jobb för det? Det är en viktig fråga, både på individuell och samhällsnivå. Men jag ser benediktinerna som ett begränsat fall. Det är förstås inte praktiskt för alla att lämna samhället och bo i kloster. Men de har ideal som jag tror att vi i det sekulära samhället kan lära från.
Så, sammanfattningsvis, hur ska vi göra för att bryta den här utbrändhetskulturen?
– Anledningen till att jag säger att boken inte är en självhjälpsbok är för att svaret inte finns primärt hos en själv. Det som måste förändras är arbetsplatserna och hela kulturen. Det kan inte bli en förändring uppifrån och ner. Det går inte att en företagsledning bara bestämmer att nu ska vi göra saker annorlunda. Jag tror att det måste till ett samarbete mellan ledningen och de anställda. Jag tror att det endast är genom konversationer som vi kan förändra något på arbetsplatsnivå. Facklig organisering är också ett sätt att förbättra villkoren. Men en organisering måste börja med konversation. Arbetare som talar med varandra och delar deras missnöjen med villkoren. Kulturellt tror jag att vi måste börja att tänka annorlunda kring hur arbete passar in i ett gott liv. I USA tar man knappt ut sin semester.
Är ett kapitalistisk samhälle kompatibelt med en kultur där vi inte värdesätter arbete lika högt?
– Jag vill tro att det är möjligt.
Förespråkar du en basinkomst och kortare arbetsvecka?
– Det gör jag absolut. En basinkomst sänker förväntningarna på arbete och bidrar till mindre oro. Du vet att inte kommer att svälta om du inte arbetar. Och med lite kreativitet kan du kanske gå ännu längre. Jag tror absolut att det är ett förslag som har stor potential. Med kortare arbetsvecka får vi den här medkänslan och uppmärksammar att människors liv inte fullt ut definieras av deras arbete. Och jobbet tar upp mindre utrymme av ditt liv.
Din bok kom ut under en intressant tidpunkt i USA. Vi läser i media om strejkvågor, uppsägningsströmmar och ett skifte på arbetsmarknaden till arbetarnas fördel.
– Jag hoppas att det är en förändring på gång eftersom arbetare just nu har en nivå av marknadskraft som de inte haft i decennier. Och vi ser dem använda den kraften. Några företag funderar nu på fyradagars-vecka, lönerna ökar och vi har en hög nivå av uppsägningar. Arbetare slutar låglönejobb i detaljhandeln och restaurangbranschen och byter till jobb med bättre lön. Allt detta är ett gott tecken. Det är ett återställande av marknadskraft, arbetare utnyttjar deras värde på arbetsmarknaden. Men förr eller senare kommer makten att försvinna. Arbetare kommer inte att ha den för alltid. Förhoppningsvis kan vi simultant med detta börja se det människovärde arbetare har. Att alla är en fullvärdig människa vare sig man arbetar eller ej. Alla förtjänar arbetsvillkor som hedrar den värdigheten. Skiftet i vår förståelse för värdighet kan hjälpa arbetare att fortsätta få bättre villkor även efter att deras värde på arbetsmarknaden sjunker igen.
Jonathan Malesic är förvånad över att Europa visar sådant intresse för utbrändhet. Amerikaner ser ofta till de nordiska länderna och tänker att vi har lyckats hantera problemet. Men ändå ser Jonathan Malesic mycket forskning komma från Finland och att europeiska journalister visar intresse för hans bok.
– Det verkar som att inte helt enkelt bara kan kopiera den nordiska modellen och förvänta oss att det här försvinner. Problemet är mycket djupare än så.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
