De hade arbetat tätt ihop i flera år på det lilla företaget. Men när Sanna berättade om sin graviditet ändrade chefen attityd över en natt. ”En annan person fick min tjänst, jag förflyttades till en skrubb och blev totalt utmobbad”.
Sanna, i dag 34 år gammal, blev gravid med sitt barn för snart nio år sedan.
– Då hade jag arbetat på en arbetsplats i tre-fyra år. Jag var fastanställd, men hade inget anställningsavtal av värde.
Arbetsplatsen var en agentur inom filmbranschen, som när Sanna började bara bestod av henne och hennes chef. Arbetsdagarna var ofta 10, ibland 12 timmar långa, och jobbet innehöll en del resor.
– Det var först när jag blev gravid som jag förstod att det kunde bli problem att arbeta på samma sätt som förut.
Sanna säger att hon var tvungen att berätta flera gånger för sin chef att hon var gravid för att ”poletten skulle trilla ned”. Alltså förstå vad graviditeten innebar för hennes arbete.
– Någon hade ställt en rivningssäck utanför kontoret och han frågade ”kan du hjälpa mig dra bort den här?”. När jag såg hans face då… det ansiktsuttrycket visade att det var först då han förstod: nu ber jag henne om nåt som hon inte kan utföra.
Det var en graviditet med komplikationer, vilket gjorde att Sanna inte kunde arbeta alls under en period.
– När jag blev sjukskriven togs det in en ny person som fick min roll, och det var inget vikariat, hon fick en fast tjänst. När jag frågade min arbetsgivare om det sa han att ”du kommer inte kunna arbeta som agent, så du ska få arbeta med fakturering”. När jag kom tillbaka förvisade de mig längst in i lokalen i en skrubb. Där satt jag höggravid på en pall och arbetade.
Hon beskriver arbetsförhållandena efter att hennes graviditet blev känd som ”överjävliga”. Enligt henne var det uppenbart att chefen hoppades på att hon skulle säga upp sig.
– Jag blev utmobbad, de ville ju inte ha mig där!
Jag vet inte hur det hade gått med min självbild och självkänsla om jag inte blivit rekryterad till ett annat jobb så fort.
Hennes arbetsgivares inställning fick henne att tvivla på sig själv och att hon skulle kunna göra sitt jobb sedan hon blivit mamma.
– Man kommer så långt ifrån sitt yrkesverksamma jag när man får barn, det känns som att man förändras i hjärnan. Så när den bilden bekräftades av min arbetsgivare så blev det också min bild.
Hon säger att hon hade tur som fick ett annat jobb redan under föräldraledigheten.
– Jag tänkte att jag aldrig skulle kunna jobba som agent igen. Men innan min föräldraledighet var över blev jag headhuntad till en annan agentur. Jag vet inte hur det hade gått med min självbild och självkänsla om jag inte blivit rekryterad till ett annat jobb så fort.
Det var också under föräldraledigheten som hon tog kontakt med Unionen, som ville driva hennes fall som ett diskrimineringsärende.
– De tyckte att de hade ett bra case som jag kunde vinna, och var beredda att driva mitt fall. Men plötsligt under ett möte tittade en från Unionen i sina papper och sa ”men du har ju bara varit medlem i fyra månader”.
Det var inte tillräckligt lång medlemstid för att få hjälp med förhandling.
– Jag kände mig helt uppgiven. Jag förstår att de behöver ha sina policys, de behöver finansiera sin verksamhet, men det som kändes klantigt var att vi hade hunnit komma så långt i vår dialog, säger Sanna.
Att anmäla fallet till DO eller driva det vidare på annat sätt var inte aktuellt för Sanna.
– Jag var ung och helt oförberedd på arbetsmarknaden och vilka spelregler som fanns där. Jag hade nån slags naiv föreställning om att en arbetsgivare vill ta hand om en som anställd, men de vill ju ta hand om sitt bolag.
Att Sanna inte hade något anställningsavtal som styrkte hennes arbetsroll komplicerade möjligheten att kunna bevisa vad hon arbetat med från början, eftersom hon inte sades upp utan fick nya arbetsuppgifter.
– Det är klart att jag hade kunnat gå till kunder som kunde intyga vad jag gjorde, men det blir mycket tydligare om man har ett anställningsavtal. Lärdomen är: ha alltid ett vettigt anställningsavtal.
Sanna blev kvar i samma bransch i många år. Nu håller hon på att vidareutbilda sig för att ta en delvis ny riktning i arbetslivet. Hon säger att händelsen i hennes tidiga arbetsliv blev en väckarklocka.
– Jag fick en helt annan bild av vad det är att verka som kvinna i arbetslivet, och att det är en helt annan spelplan, vilket jag inte hade någon koll på innan.
Samtidigt tycker hon att både kvinnor och män har ett ansvar för att leva jämställt och fortsätta sina yrkesliv även efter att de får barn.
– Sättet vi väljer att vara yrkesverksamma på får ringar på vattnet. Forskning visar att kvinnor tar mer av VAB:en och går ner i arbetstid i större utsträckning när de får barn. Som förälder, och framförallt som kvinna, är det centralt att man fortsätter tro på och visa sin kapacitet på arbetsmarknaden.
Redaktionen har valt att göra Sanna anonym i artikeln, eftersom bedömningen är att arbetsgivaren skulle kunna identifieras av vissa läsare.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
