Film Johan Haugeruds film lyckas stundtals på ett trovärdigt sätt fånga ett äktenskap i kris. Det skriver Jon Andersson.
Vi befinner oss i ett lunchrum någonstans i Oslo. Två sotare sitter och pratar under en lunchrast. Kameran letar sig in i rummet utifrån hustaken, då vi hör en av männen berätta om en dröm han haft. Drömmen handlar om ett möte med David Bowie. En dröm som påverkat mannen så starkt att han går och tänker på den hela dagen. Kameran har nu rört sig ner och vi ser mannens ansikte i närbild. Snart skiftar kameran till den andre mannen i rummet som har ett ännu mer dramatiskt avslöjande. Han har gått ur sin comfort zone och haft sex med en annan man.
Det är anslaget till det lågmälda relationsdramat Sex som har svensk premiär på fredag. Filmen är den första i en trilogi som handlar om begär, identitet och längtan efter frihet. Bakom filmerna ligger den norske regissören Johan Haugerud, som tidigare gjort prisbelönta Barn från 2019.
Fångar äkthet
I filmen får vi följa de båda sotarna, dels när de diskuterar känslor med varandra, dels då de pratar med sina närstående. Bäst är scenerna mellan sotaren (Jan Gunnar Røise) som haft sex med en annan man och hans fru (Siri Forberg). Hur hanterar man när ens partner varit otrogen och dessutom med en person av det andra könet? Det visar sig snart att frun naturligt nog inte tar lika lätt på otroheten som mannen. Att ”det inte betydde något” och att det aldrig ska hända igen är till föga tröst.
Scenerna är pratiga, långa och lyckas fånga en sorts äkthet, vilket gör att det känns som att vi i biopubliken får delta i denna äktenskapliga kris. Extrema närbilder som innebär att vi ofta bara ser ena personen i bild, trots att den andra pratar, bidrar till intimiteten. Detta blir extra starkt i en tidig scen i filmen då hustrun berättar hur hon ser på sin mans svek. Under flera minuter filmas hon bakifrån, vilket gör att vi bara får höra henne prata utan att få se hennes ansiktsuttryck. Gunnar Røise och Siri Forberg är mycket bra i rollerna som man och hustru i ett äktenskap i kris. Något som bidrar till att scenerna blir känslomässiga och trovärdiga.
Utdragen och flummig
Den andra parallella berättelsen om den andre sotaren (Thorbjørn Harr) och hans försök att bearbeta sin dröm är inte alls lika träffsäker. Den känns i ärlighetens namn ganska flummig. Det gäller inte minst en scen i slutet av filmen då mannen sitter och diskuterar drömmen med sin fru. Det har förmodligen att göra med att de episoderna inte är lika välspelade men också för att dialogen känns påklistrad.
Sex är på det stora hela en sevärd, om än något ojämn film om relationer. Jag tror dock att den hade vunnit på att kortas ner lite och fokusera mer på det ena parets äktenskapliga kris. Det är då den är som starkast. Nu blir filmen på sina ställen lite väl utdragen och flummig, vilket drar ner betyget en aning.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
