Sjöstedt på repeat

Vänstervågen är stark och Sjöstedt har egentligen redan stort stöd för att stoppa vinster i välfärden. Därför är det anmärkningsvärt att han inte lyfter blicken och lägger större vikt på feminism och antirasism.

Jonas Sjöstedts tal i Almedalen i kväll handlade egentligen bara om en enda sak –  samma sak som förra året – nämligen att förbjuda vinster i välfärden.

Det har varit den fråga som, sedan Jonas Sjöstedt tillträdde, har lyft partiet och fått opinionssiffrorna att glöda. Så kanske var det smart att hänga sig kvar vid detta säkra kort. Men självklart finns risken att Jonas Sjöstedt i stället tröttar ut sina väljare. De stora applåderna kommer inte förrän när han i slutet av talet börjar prata om miljön.

Det är tydligt att han vänder udden mot Miljöpartiet, den eventuella koalitionspartner som Vänsterpartiet står längst ifrån ideologiskt. Han berättar att WWF utnämnt Vänsterpartiet till sitt favoritparti och att det behövs politiska krafter som är beredda att ta konflikten med företag, och sätta miljön före kortsiktiga vinstintressen.

Det är Vänsterpartiet, säger han, som vill göra de största satsningarna på miljön. Jonas Sjöstedt avslutar delen av talet om miljön med att skandera ”Rött är det nya gröna”. Miljöpartiet har länge ägt miljöfrågan – och den svenska politiska debatten kan helt klart tjäna på en intensifierad debatt i denna viktiga fråga.

Desto mer anmärkningsvärt är att Jonas Sjöstedt nästintill undviker att sträcka ut en hand till de väljare som Vänsterpartiet riskerar att förlora till Feministiskt initiativ. I stället för att redogöra för varför och hur Vänsterpartiet är ett tydligt feministiskt parti tappar han bort feminismen, nästan stuvar undan den.

Jonas Sjöstedt börjar talet med att prata om Svenskarnas parti och Sverigedemokraternas hycklande politik. Men trots att det nazistiska partiets ledare talat i Visby bara några timmar innan Jonas Sjöstedt äntrar scenen lyckas han inte piska upp någon ilska eller injicera energi i sina åskådare.

Han håller sig kvar för länge bland fuskande och illvilliga privata aktörer inom välfärden. I den storytellinganda som samtliga partiledare tycks ha anammat berättar Sjöstedt ingående om Jeanette som jobbade på ett prisbelönt kommunalt bolag som blev sålt till ett vinstdrivande företag och sedan igen till ett riskkapitalbolag. Allt blev sämre. Men nu äntligen jobbar Jeanette inom den kommunala hemtjänsten, trygg, säker och jämlik.

Först mot slutet av talet när både han och publiken är lite mer varma i kläderna släpper han fram energin och publiken följer efter.

Men talet lider av långa passager med övertydliga plattityder. Det är fina ord om jämlikhet och att ge människor makt över sina arbeten. Viktiga frågor. Framförallt med tanke på den senaste tidens rapportering om staplade visstidsanställningar, människor som går åratal hos samma arbetsgivare utan att få fast anställning.

Jonas Sjöstedt borde ha vågat sikta högre. Vänstervinden har han trots allt på sin sida.