Jobbskatteavdraget är hörnstenen i Moderaternas arbetslinje – ”den mest effektiva åtgärden” för minska arbetslösheten i Sverige. I verkligheten har det varit ett kolossalt slöseri med skattepengar. Vi förklarar varför.
– Kärnan i arbetslinjen, det är att det ska löna sig att arbeta. Jobbavdraget, det är hörnstenen i arbetslinjen. Det är den mest effektiva åtgärden vi har för att på lång sikt öka sysselsättningen.
Så sade finansminister Anders Borg i budgetdebatten i riksdagen i höstas. Regeringen hade då successivt sänkt inkomstskatterna i tre omgångar på lika många år vid makten. Tillsammans med det fjärde steget i ”jobbskatteavdraget” som började gälla den första januari i år kostar de sammanlagda skattesänkningarna åtminstone 70 miljarder kronor. Det är ungefär lika mycket som hela det svenska försvaret och Sveriges bistånd kostar varje år tillsammans. Det är alltså mycket stora summor pengar Anders Borg har satt sprätt på för att öka sysselsättningen. Enligt en siffra som ofta hörs i debatten tänks jobbskatteavdraget på sikt leda till att 70 000 nya jobb skapas i Sverige.
Resultaten har dessvärre låtit vänta på sig.
Arbetslösheten följer konjunkturen
Ingen ifrågasätter att arbetslösheten är högre i dag – inför valet ligger den på ungefär åtta procent – än när regeringen tillträdde. De allra flesta är också överens om att finanskrisen som brakade in över Sverige hösten 2008 är en viktig orsak till att arbetslösheten sköt i höjden. Frågan är vilken roll – om någon – regeringens politik har haft på arbetsmarknaden och sysselsättningen, om man tänker bort finanskrisen.
Går man tillbaka ett par år ser man att arbetslösheten börjar minska någon gång under andra halvan av 2005 och sedan fortsätter att sjunka – efterhand i något långsammare takt – fram till våren 2008. Ungefär samtidigt som Lehman Brothers kollapsade på andra sidan Atlanten vände utvecklingen och arbetslösheten fortsatte sedan att öka under hela 2009.
Man behöver inte stirra sig blind på enskilda siffror. Men det som är tydligt är att jobben kommer och går med konjunkturen – vad det verkar ganska oberoende av besluten på finansdepartementet.
Sök jobb, även om de inte finns
Regeringens jobbpolitik har lyckats till hälften: Fler människor söker arbete. ”Utbudet av arbetskraft” har ökat. Detta är också den officiella idén med jobbskatteavdraget. På regeringens egen hemsida kan man läsa:
”Avdraget gör det mer lönsamt att arbeta. Det är särskilt viktigt för dem som i dag står utanför arbetsmarknaden. Genom sänkt marginalskatt bidrar även avdraget till ökat utbud av arbetskraft bland dem som redan arbetar.”
Om människor tjänar mer på att arbeta några timmar extra varje vecka så kommer fler också att överväga att gå upp i arbetstid. När det blir mer lönsamt att jobba kommer fler arbetslösa att mer aktivt söka jobb. Så ser tanken ut – men så har det nog inte gått till.
Kunskapen är låg
Det är nämligen mycket få som känner till jobbskatteavdragets existens. I en undersökning genomförd av Statistiska Centralbyrån på uppdrag av Riksrevisionen visar det sig att endast fyra av tio över huvud taget känner till att regeringen sänkt inkomstskatterna kraftigt under mandatperioden. Betydligt färre uppger att de känner till jobbskatteavdraget ”väl”. Ironiskt nog är kunskapen allra lägst bland de grupper som reformen framförallt är tänkt att gynna, som arbetslösa och ungdomar.
Om människor inte känner till en reform kommer de inte heller att förändra sitt beteende på grund av den. Dessutom finns det inget som säger att människor automatiskt börjar jobba mer när de får kännedom om eventuella ekonomiska vinster. Beslut om vi ska gå upp eller ned i arbetstid beror på en mängd saker. Det kan rentav vara så att människor väljer att jobba mindre på grund av jobbskatteavdraget, vilket ett antal nationalekonomer varnade för härom året. Hög- och medelinkomsttagare som är ganska nöjda med sin nuvarande inkomstnivå kan gå ned i arbetstid och ändå ha lika mycket kvar i plånboken – tack vare jobbskatteavdraget. I grunden handlar det om mer eller mindre kvalificerade gissningar. Osäkerheten är stor.
Förmodligen beror i stället en stor del av det ökade ”arbetskraftsutbudet” – att fler människor söker jobb – på andra saker än jobbskatteavdraget. Regeringen har skärpt reglerna i trygghetssystemen, sänkt ersättningarna och kortat ersättningsperioderna i a-kassan och sjukförsäkringen. På så sätt har fler tvingats ut på arbetsmarknaden.
Jobbskatteavdragets dolda syfte
Men jobbskatteavdraget har också ett annat syfte, som regeringen och Anders Borg inte gärna talar högt om. Jobbskatteavdraget ska öka ”arbetskraftsutbudet” – fler ska söka jobb – men det tänks också skapa arbetstillfällen. Hur då?
Ungefär såhär:
Om inkomstskatten sänks kan fler tänka sig att ta jobb till lägre lön, eftersom lönen efter skatt fortfarande kan vara hyfsad. ”Reservationslönen” – den lägsta lön man är beredd att ta ett arbete till – sänks. Lägre löner före skatt betyder att både företag och offentlig sektor får lägre lönekostnader – och därmed mer pengar över att anställa för.
Så ser teorin ut. Att ett av syftena med jobbskatteavdraget är att sänka de lägsta lönerna – eller snarare att få lönerna att utvecklas i en långsammare takt än annars skulle ha varit fallet – har oppositionen påpekat gång på gång under mandatperioden. Bloggare och forskare på vänsterkanten har lyft fram det regeringen inte vill tala öppet om. Ofta har kritiken dock stannat där: (M) vill sänka lönerna!
Det är förståeligt. Även om man verkligen tror att sänkta löner skulle leda till fler jobb så är effekten oundvikligen – det erkänner alla – att inkomstklyftorna skulle öka. Skillnaderna skulle växa mellan dem som har de sämsta lönerna och övriga yrkesgrupper.
Men kanske behöver vänstern inte vara så orolig. Anders Borgs förhoppning – att de sänkta inkomstskatterna ska leda till lägre ”reservationslöner” – kommer knappast att inträffa än på ett tag.
Lönerna bestäms inte av skattepolitiken
I Sverige bestäms nämligen minimilönerna i centrala förhandlingar mellan fack och arbetsgivare. Och även om en del arbetsgivarna gärna skulle vilja pressa lönerna neråt motverkar fackföreningarna aktivt varje idé om sänkta lägstalöner. Det blev inte minst tydligt i årets avtalsrörelse: Flera av de förbund vars medlemmar tjänar minst – inom till exempel Handels och Hotell och restaurang – lyckades få igenom högre lönekrav än de flesta andra.
Också när det gäller jobbskatteavdragets andra, dolda syfte – att sänka lägstalönerna – är resultatet nedslående för regeringen.
Osäkert, dyrt och ineffektivt
Regeringen har sänkt skatterna för människor med jobb med en summa som nästan motsvarar en tiondel av hela Sveriges statsbudget – i det uttalade syftet att öka sysselsättningen och lägga fast ”arbetslinjen”.
Sammantaget framstår reformen som osäker, dyr och ineffektiv:
Reformen utgår ifrån att människor börjar jobba mer om inkomstskatterna sänks – fast det kan vara tvärtom. Mycket få – och speciellt grupper som regeringen särskilt vill nå med sin ”jobbpolitik”, som ungdomar och arbetslösa – känner till avdraget överhuvudtaget. Försöken att sänka lägstalönerna skattevägen frontalkrockar med den svenska modellen, där löner bestäms i avtal mellan fack och arbetsgivare.
Och även om de mycket osäkra prognoserna över hur många jobb som verkligen kommer att skapas på sikt (ju mer långsiktiga effekterna förväntas vara, desto större blir gissningsmomentet) visar sig stämma, så är det en mycket dyr politik för fler jobb som Anders Borg driver. Med 70 000 jobb till en kostnad på 70 miljarder landar notan på en miljon per jobb. Riksrevisionen gissar i stället att antalet nya jobb kanske blir hälften så stort – det vill säga två miljoner per jobb.
Politik är att välja. Rimligtvis hade de pengarna kunnat användas bättre.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
