Nästan en femtedel av alla barn i Sverige lever i familjer med låg inkomst, enligt ny statistik från SCB. Den relativa barnfattigdomen slår nytt rekord. Mest utsatta är barn till ensamstående mammor och utlandsfödda.
385 000 barn och ungdomar, 18 procent av alla svenskar under 19 år, levde år 2013 i relativ fattigdom, visar ny statistik från SCB som Dagens Arena har gått igenom. Det handlar om barn i familjer som hamnar under gränsen för ”låg disponibel inkomst”, vilket innebär att de tvingas klara sig på mindre än 60 procent av medelsvenssons inkomst.
Andelen har ökat med 5 procentenheter sedan 2006 och nivån är den högsta som SCB har uppmätt. Nytt rekord i barnfattigdom alltså. Samtidigt påstås det ibland att barnfattigdomen har minskat och att problemet är marginellt.
Oenigheten beror till stor del på att man fokuserar på olika fattigdomsmått. Forskarna brukar skilja på absolut och relativ fattigdom (se faktaruta).
– De olika måtten ger både olika nivå och olika trend, säger sociologiprofessorn Jan O. Jonsson på Institutet för social forskning vid Stockholms Universitet
Den absoluta fattigdomen – definierad som ”låg inkomststandard” av SCB – fördubblades under krisen på 1990-talet, bland såväl vuxna som barn. Därefter föll kurvan fram till 2006, för att sedan vända uppåt igen och plana ut runt 8 procent.
Den relativa barnfattigdomen, andelen som lever i familjer med mindre än 60 procent av medianinkomsten, har ökat kraftigt under samma period – bland barn från 8 till 18 procent, varav 5 procentenheter bara under Alliansens regeringsår.
Den relativa fattigdomen har ökat mest bland barn till ensamstående kvinnor och barn vars föräldrar är födda utomlands. 42 procent av barnen till ensamstående mammor lever idag i relativ fattigdom, jämfört med 13 procent i mitten av 90-talet.
Det stora problemet är arbetslösheten, säger Jan O. Jonsson. Dessutom har sociala ersättningar och bidrag antingen sänkts eller halkat efter löneutvecklingen, med resultatet att många arbetslösa och sjuka fått en sämre ekonomi, både i relation till andra och i reda pengar. Vilket drabbar deras barn.
Att den relativa fattigdomen skenat de senaste 6–7 åren, samtidigt som den absoluta har slutat minska och rentav ökat något jämfört med 2007, är särskilt anmärkningsvärt.
– Om föräldrarnas levnadsstandard ökar i absolut mening är det förstås bra, men den relativa fattigdomen blir betydligt viktigare att diskutera när den inte längre kompenseras av att de sämst ställda får det materiellt bättre, säger Jan O. Jonsson.
I slutändan finns det en stark relativ dimension i fattigdomen, enligt Jan O. Jonsson. I en rapport till Socialstyrelsen om barns ekonomiska utsatthet skriver han och sociologidocenten Carina Mood att det inte bara handlar om överlevnad – att ha mat för dagen, kläder och någonstans att bo – ”utan om att ha ekonomiska möjligheter att vara sina grannars like, att delta i det sociala livet och möta sina medmänniskor utan skam”. Barnfattigdom handlar därför om ”en brist på ekonomiska resurser som leder till att barn inte kan delta som jämlikar i sitt sociala sammanhang”.
När klyftorna växer blir det exempelvis svårare för barn till låginkomsttagare att göra samma saker som sina skolkamrater. Vilket känns.
– Barn jämför sig med andra barn, säger Jan O. Jonsson.
Kent Werne, frilansjournalist och författare, aktuell med boken Ofärdsland – livet längs arbetslinjen
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
