I Tyskland resulterade en uppdelning av medborgarna i ett »vi« och »dem« i Förintelsen. Man kan därför tycka att ett demokratiskt parti i Sverige 2016 inte skulle vilja använda sig av exakt samma idéer i sitt partiprogram, skriver Mikael Nilsson, historiker, Uppsala universitet.
OBS: Artikeln är från 2016. och har inte uppdaterats sedan dess.
I sitt partiprogram delar Sverigedemokraterna (SD) in de som bor i Sverige i två typer av medborgare: nationstillhöriga, en exkluderande kategori som inte alla kan tillhöra och medborgare, en övergripande kategori som inkluderar alla medborgare. I partiprogrammet skriver man att »Sverigedemokraterna skiljer på medborgarskap i den svenska staten och tillhörighet till den svenska nationen […].«
Det är i stora delar samma syn på medborgarskap som i Adolf Hitlers Mein Kampf. Möjligen tycker somliga att detta är en obetydlig sak, och inget man bör fästa någon uppmärksamhet vid.
Men som historiker som forskar om Hitler och nationalsocialismen tycker jag att det finns anledning att ställa en del frågor inför det faktum att ett större parti i riksdagen använder sig av samma ideologiska kategorier som den mest beryktade hatskriften i modern historia. Och att vi därför bör titta närmare på detta förhållande.
Vad SD:s partiprogram innebär rent konkret visade andre vice talman Björn Söder i en uppmärksammad intervju i DN då han sa:
»Jag tror att de flesta med judiskt ursprung som blivit svenskar lämnar sin judiska identitet. Men gör de inte det behöver inte det vara ett problem. Man måste skilja på medborgarskap och nationstillhörighet. De kan fortfarande vara svenska medborgare och leva i Sverige. Samer och judar har levt i Sverige under lång tid.«
Enligt denna världsåskådning framstår det som omöjligt att vara fullvärdig medlem av flera »nationer« samtidigt. Nationstillhörighet blir ett nollsummespel där den ena sidans vinst är den andra sidans förlust. Söder igen:
»Jag tror inte att man kan det, att tillhöra två nationer på det sättet. Däremot kan ju kurder vara svenska medborgare. Problemet är om det blir för många i Sverige som tillhör andra nationer.«
Söders åsikter kring nationell tillhörighet har förstås inget vetenskapligt stöd – det är en ideologisk käpphäst – men får anses vara ganska utbredda inom hans parti. I denna ideologiska föreställningsvärld blir frågan om multipla nationstillhörigheter av ideologiska skäl ett nära nog oöverstigligt problem som ständigt kommer att tillta i styrka. Och som slutgiltigt måste ges en lösning.
Uppfattningen om vad »nationstillhörighet« är för något, och vad det innebär när det finns »för många« sådana i samma land, har nämligen gjorts till en dogmatisk trossats. Liksom alla dogmatiska ideologibegrepp så tillskrivs dessa en objektiv existens och sanning, vilken saknar rationell förankring verkligheten.
Faktum är emellertid att precis samma tudelning av landets invånare, men då som »Staatsangehörig« (medborgare) och »Staatsbürger« (nationsmedborgare), utgjorde grunden för Hitlers diskussion om nationstillhörighet i Mein Kampf.
Idén hade Hitler med stor sannolikhet fått från Gottfried Feder, tidig nazistisk ideolog och en av författarna till NSDAP:s 25-punktiga partiprogram. Samma uppdelning lagstadgades senare i de beryktade Nürnberglagarna i september 1935. Vi känner alla till vad det slutliga resultatet av dessa lagar blev.
Begreppet »Staatsangehörig« är i Mein Kampf den övergripande term som i SD:s partiprogram direkt motsvaras av kategorin »medborgare«. Begreppet »Staatsbürger« är i Mein Kampf den exkluderande kategorin som i SD:s partiprogram direkt motsvaras av kategorin »nationstillhörig«.
Men likheterna mellan NSDAP:s och SD:s partiprogram går djupare än så. Uppfattningarna om hur en individ innefattas, eller utesluts ur, dessa kategorier är nämligen också i grunden desamma. I SD:s partiprogram kan man läsa följande:
»Sverigedemokraterna definierar den svenska nationen i termer av lojalitet, gemensam iden- titet, gemensamt språk och gemensam kultur. Medlem av den svenska nationen kan man enligt vår uppfattning bli genom att antingen födas in den eller genom att senare i livet aktivt välja att uppgå i den. […] På samma sätt som den som är född in i en annan nation senare i livet kan bli en del av den svenska nationen menar vi också att man även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur.«
Detta visar sig vara en likadan syn på hur människor blev en fullvärdig del av »nationen« som uttrycktes i Nürnberglagarna. I de talades det om att:
»Riksmedborgare är endast den statstillhörige av tyskt, eller likvärdigt, blod, som genom sitt uppförande bevisat att han är villig och lämplig att trofast tjäna det tyska Folket och Riket.«
Det centrala här är att NSDAP och SD även delar åsikten att »uppförande« påverkar nationstillhörigheten. Feder hade i sin nazistiska »kateches« Der Deutsche Staat auf nationaler und sozialer Grundlage, också gjort klart att varje individ som en gång erhållit medborgarskap skulle också om de visade sig ovärdiga kunna förlora det.
I den nazistiska ideologin vilade fullvärdig tillhörighet i »nationen« på föreställningarna att man antingen föds in i, eller väljer att uppgå i, nationen, att värdighet för nationstillhörighet skall bevisas, samt att nationstillhörigheten kan gå förlorad genom illojalitet. Det är alltså samma idéer som SD gjort till ett ideologiskt fundament i sitt partiprogram – det är inga ytliga likheter vi talar om här.
Mitt syfte med att lyfta fram dessa paralleller är inte att påstå att SD är ett nazistiskt parti. Det finns också viktiga skillnader mellan SD:s partiprogram och Nürnberglagarna. Medan Nürnberglagarna grundades på ett rastänkande och fråntog dem (judarna) som inte platsade i kategorin »Reichsbürger« grundläggande rättigheter, så skriver SD i sitt partiprogram att både medborgare och nationstillhöriga skall anses lika inför lagen.
Men risken är förstås överhängande att den officiella indelningen av landets medborgare i två kategorier, där den ena skattas högre än den andra, obönhörligen kommer att leda till en första och en andra klassens medborgare. Hierarkin mellan kategorierna är explicit då den ena kategorin uppfattas som väldigt problematisk och som ett potentiellt hot mot nationen Sverige. Det är faktiskt väldigt svårt att se varför dikotomin är nödvändig om de två kategorierna inte ställs mot varandra på detta sätt.
Med tanke på det som påvisats ovan kan det alltså knappast anses helt irrelevant att SD:s partiprogram har dessa centrala ideologiska kategorier gemensamt med Mein Kampf och Nürnberglagarna. Det är också ytterst oroande eftersom det är ett faktum att denna uppdelning av medborgarna i ett sådant »vi« och »dem« i Tysklands fall var ett sluttande plan som i slutändan resulterade i Förintelsen. Man kan därför tycka att ett demokratiskt parti i Sverige 2016 inte skulle vilja använda sig av exakt samma idéer i sitt partiprogram. Man kan tycka att en liknande uppdelning av medborgarna borde vara otänkbart i ett demokratiskt och historiemedvetet parti. Men så är alltså inte fallet.
I det här läget är det därför rimligt att ställa frågan varför man har valt att anamma samma koncept? Varför anser man att en ideologi som leder till dessa likheter är en bra ideologi? Man kan också ställa sig frågande till om SD:s partiledning, men kanske framför allt partiets medlemmar och väljare, känner till dessa likheter?
En annan given följdfråga, nu när dessa likheter klarlagts, är också om man vill fortsätta att ha det på det sättet? Störs man inte av att partiprogrammet delar grundläggande uppfattningar med Mein Kampf, NSDAP:s partiprogram och Nürnberglagarna?
Mikael Nilsson, historiker vid Uppsala universitet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
