Slaget om den förlorade arbetarklassen

ANALYS På söndag är det val i Österrike. Efter vårens Ibiza-skandal borde högerpartiet FPÖ ligga uselt till, liksom deras tidigare koalitionspartner ÖVP. Vilket kan innebära öppet mål för socialdemokraterna i SPÖ. Men så ser det inte ut, enligt Lisa Pelling.

Det är de sista dagarna i september och fortfarande sensommar i Wien. T-shirtväder för turisterna som flockas kring Stefansdomen i innerstaden och på det kejserliga sommarpalatset Schönbrunns breda grusgångar. Barnfamiljerna på skogspromenad i Wienerwald kan glädja sig åt strålande sol. Det är angenämt väder också för alla valarbetare som delar ut flygblad och ballonger till förbipasserande. På söndag går Österrike till val för andra gången på knappt två år, efter en osedvanligt het politisk sommar.

Det hettade till redan i maj, när Ibiza-videon publicerades. Det handlar om en hemlig videoinspelning som visar två av Österrikes tyngsta politiker i full färd med att lova ut lukrativa statliga byggkontrakt, Österrikes största dagstidning och public service-TV till vad de tror är arvtagerskan till en stenrik rysk oligark. Motprestationen: pengar till partikassan.

Videoinspelningen från ett sommarhus på semesterön Ibiza visar Heinz-Christian Strache, partiledare för det högerradikala FPÖ och hans vapenbroder Johann Gudenus. Videon spelades in redan 2017. När den publicerades knappt två år senare av de tyska medierna Süddeutsche Zeitung und Der Spiegel hade HC Strache hunnit bli vice-kansler i en koalitionsregering med konservativa ÖVP. Johann Gudenus var gruppledare för FPÖ i Österrikes nationalförsamling.

När skandalen briserade avgick Strache omedelbart som partiledare för FPÖ, och kanslern Sebastian Kurz slängde ut FPÖ ur regeringskoalitionen som styrt Österrike sedan valet i oktober 2017. Kurz plan var att försöka regera vidare som kansler i en minoritetsregering, men han fälldes i en misstroendeomröstning i nationalförsamlingen, en övergångsregering tog över, och parlamentet utlyste det nyval som äger rum nu på söndag.

I svallvågorna efter Ibiza-skandalen borde FPÖ ligga uselt till i opinionsundersökningarna, liksom deras tidigare koalitionspartner ÖVP. Att vinna valet på söndag borde kort sagt vara öppet mål för Socialdemokraterna i SPÖ, i opposition sedan 2017.

Istället visar opinionsundersökningarna att ÖVP har stärkt sin position: från 31,5 procent i valet 2017 till nästan 35 procent enligt de senaste mätningarna. SPÖ har tvärtom krympt från 26,9 till strax under 22 procent. Om det blir valresultatet är det ett tapp på nästan fem procentenheter, och det sämsta resultat som SPÖ fått i ett nationellt val någonsin. FPÖ, som var nära att förpassa SPÖ till en tredjeplats 2017, har visserligen tappat ännu mer, men ligger ändå hack i häl med 19,9 procent.

Varför har inte Ibiza-skandalen, som ledde till att FPÖ tappade ansiktet, sin partiledare och regeringsställningen, drabbat FPÖ hårdare?

Så vad är det som har hänt? Varför har inte Ibiza-skandalen, som ledde till att FPÖ tappade ansiktet, sin partiledare och regeringsställningen, drabbat FPÖ hårdare?

En viktig förklaring är att FPÖ är ett utpräglat missnöjesparti. FPÖ har rötter i nynazismen, och flera ledande företrädare har idag nära band med den högerextrema identitära rörelsen. Men de är också sprungna ur ett folkligt missnöje med det Österrike som skapades av de två partier som helt dominerade politiken under decennierna efter andra världskriget: det konservativa folkpartiet ÖVP och socialdemokratiska SPÖ. Det var ett land där allt som finansierades av skattepengar fördelades enligt Proportz-principen: makten och resurserna delades proportionerligt mellan de båda partierna. Allt hängde på partiboken. Vem som utsågs till rektor på en skola, vem som fick anställning vid det statliga järnvägsbolaget, vem som fick bli polis. Den som varken var svart (konservativ) eller röd (socialdemokrat) var utestängd. Klart att det skapade missnöje. FPÖ har hela tiden varit partiet för dem som är missnöjda med det politiska systemet, med de styrande, med eliten. Deras väljare har alltså små förväntningar på politiker. Om alla är korrupta, så är det väl inte mer än rätt att de våra också tar en bit av kakan, typ.

En annan förklaring är att Ibiza-skandalen inte är lika stor som de som följer etablerade österrikiska medier kan förledas att tro. FPÖ har liksom sitt svenska systerparti SD varit skickliga på att piska upp ett misstroende mot traditionella medier, inte minst mot public service, och samtidigt bygga upp sina egna mediekanaler. De 130 000 som följer FPÖ på Facebook och partiets egna TV-sändningar fick veta att partiledare Strache visserligen gjort bort sig, ”det var en fyllegrej” som han sa, men tagit sitt ansvar och avgått. Ett par veckor senare kryssade hans anhängare in honom i Europaparlamentet med 45 000 personröster, trots att han stod längst ner på listan. (Han har dock avstått sitt mandat.)

Ytterligare en förklaring är att HC Strache, trots att han lett sitt parti i 14 år, inte var oumbärlig. Misstaget att sätta likhetstecken mellan missnöjespartier och dess partiledare har gjorts tidigare. I kulisserna står inte sällan en än mer framgångsrik högerpopulist. Som när Jean-Marie Le Pen avlöstes av sin dotter Marine. Som när Mattias Karlsson var vikarie för Jimmie Åkesson. När Jörg Haider, FPÖ:s karismatiske partiledare från 1986 till 2000, gick bort tog det inte många år innan hans väljare tagits över av HC Strache.

Den som nu kliver fram som FPÖ:s nya partiledare är Norbert Hofer. Innan han valdes till partiledare var Hofer FPÖ:s kandidat till att bli Österrikes president. I presidentvalrörelsen 2016 lyckades han få 2,1 miljoner röster i andra omgången efter att ha slagit ut både socialdemokraternas och de konservativas kandidat. Vann gjorde De Grönas Alexander Van der Bellen. Hofer är den gode Dr. Jekyll i en duo där andremannen är den tidigare inrikesministern Herbert Kickl, en Mr Hyde med väldokumenterade kontakter med nynazistiska och andra högerextrema rörelser, som den växande identitära rörelsen.

Det nya FPÖ som tonar fram är om något ännu mer aggressivt än HC Straches parti. Kickls bejublade tal på partiets kongress i förra veckan var fullt av våldsmetaforer. Om Hofer inte kan argumentera ner motståndarna, så lovade Kickl att han ska ge dom ”en rak höger”, och ”fritera” partiets fiender.

Våldsretoriken är riktad mot muslimer, mot migranter, och mot vänstern. Det handlar om att stoppa ”den genomgripande förändring” som hotar ”vårt kristna västland”. Det finns välintegrerade muslimer, erkände FPÖ:s nya partiledare Hofer i sitt tal på partikongressen, men ”islam har aldrig varit en del av vår historia eller vår kultur, och kommer aldrig att vara det. Vi kommer inte att ge upp våra värderingar”.

ÖVP:s partiledare, den tidigare kanslern Sebastian Kurz har hanterat Ibiza-skandalen skickligt. Efter att han tvingades lämna över regeringsmakten till en övergångsregering har han lyckats utmåla sig som ett offer för ett fult politiskt spel. Hans stjärna har dock dalat under sommaren (från toppnoteringar kring 38 procent). Som kansler var han alltings centrum. Nu är han synbart irriterad över att inte äga dagordningen, och det klär honom inte.

Socialdemokraterna, då? De har sedan 2017 valt en ny partiledare, Pamela Rendi-Wagner. Hon övertygar med sin bakgrund som läkare och hälsominister, hon är välformulerad och saklig. Men lyfter inte. Kanske för att hon inte förmått prioritera. SPÖ verkar gå till val på hela partiprogrammet: valmanifestet är hela 163 sidor långt. Höjd minimilön och sänkta skatter för ”vanliga löntagare”, en sjätte semestervecka för den som jobbat i 25 år, förmögenhetsskatt och arvsskatt. Lastbilstrafiken ska betala en klimat-tull medan pendlare som väljer att åka kollektivt utlovas en bonus. Slagord: ”Mänsklighet vinner”.

I sensommarsolen står valarbetarna och försöker locka väljare med de obligatoriska valrörelseattiraljerna: bläckpennor, nyckelringar, godis. Än är det inte för sent att värva röster, men Österrike post-Ibiza bekräftar om något att väljare är svårrörliga. Underliggande strukturella trender är mer avgörande än skandaler och partiledarbyten.

I Österrike ställer sig socialdemokraterna alltså samma fråga som i Sverige: hur vinna tillbaka den missnöjda arbetarklassen?

Det finns inget som tyder på att mönstret från förra valet kommer att ändras. Enligt mätningar utförda av Österrikes ledande opinionsinstitut Sora röstade männen på de konservativa, och var kraftigt överrepresenterade bland FPÖ:s väljare. Kvinnorna röstade mer till vänster. Bland de unga (upp till 29) var FPÖ starkast med 30 procent av rösterna, och både De gröna och liberala NEOS var bättre bland unga än i andra åldersgrupper. De österrikiska socialdemokraterna är liksom sitt svenska systerparti starkast bland pensionärerna. Här som där röstar alltså män till höger, kvinnor till vänster, de unga på de gröna och liberala, de äldre på sossarna.

En till likhet finns det. De missnöjdas röster samlas hos de främlingsfientliga. När opinionsinstitutet Sora mätte stämningen före valet 2017 sa nästan häften (45 %) att de tyckte att Österrike utvecklat sig i negativ riktning, bara 27 procent var nöjda med utvecklingen. Trots en hygglig konjunktur. Här finns en anmärkningsvärt stor skillnad mellan FPÖ och socialdemokraterna: av dem som tyckte att Österrike utvecklat sig i en negativ riktning röstade 49 procent på missnöjespartiet FPÖ. Bland dem som istället tyckte att Österrikes utveckling varit positiv röstade 56 procent på socialdemokraterna.

Samma skillnad fanns när det gäller missnöjdhet med regeringens arbete: av dem som var missnöjda med den tidigare koalitionsregeringen mellan ÖVP och SPÖ röstade 35 % på FPÖ. Bland dem som var nöjda röstade 60 % på SPÖ.

Mest missnöje fanns bland arbetarna: av dem var över 80 procent missnöjda med regeringens arbete, och av arbetarna röstade 59 % på missnöjespartiet FPÖ. FPÖ fick långt fler röster bland arbetarväljarna än socialdemokraterna (19 %) och de konservativa (15 %).

I Österrike ställer sig socialdemokraterna alltså samma fråga som i Sverige: hur vinna tillbaka den missnöjda arbetarklassen? Och framförallt: hur ska den missnöjda arbetarklassen kunna vinnas tillbaka utan att ytterligare spä på det missnöje som alltid kommer att gynna missnöjespartier som FPÖ (eller Sverigedemokraterna)?

En ytterligare aspekt verkar skilja FPÖ:s väljare från socialdemokraterna och de konservativa. När de bestämmer sig för hur de ska rösta är det de väljare som lägger minst vikt vid sin partiledare (för bara 5 % av FPÖ:s väljare partiledaren avgörande, jämfört med 42 % av ÖVP:s väljare). Istället är det partiets ståndpunkter som är mest avgörande.

Vad FPÖ:s ståndpunkter är kan ingen tvivla på. Den som vill vinna den förlorade arbetarklassen måste alltså, i både Österrike och Sverige, svara på frågan: Hur övertyga om en ansvarsfull migrationspolitik, utan att stämma in i den aggressiva hets mot inflyttade medmänniskor som utgör kärnan i främlingsfientliga partiers retorik och politik?

Det är ännu sensommar i Wien, men fuktig dimma stiger ur Donau på mornarna, och brisen som drar in längs med Wienfloden är kylig. I Alperna har den första snön fallit, och snart är det höst i hela landet.

Det är bistra tider för socialdemokratin i Österrike. Det går inte i en handvändning för ett parti som är störst bland pensionärer att bli det första valet för unga. Men andra, progressiva partier kan. Istället för att drömma sig tillbaka till den tid då socialdemokraterna var ett av två dominerande partier kan österrikiska SPÖ precis som sitt svenska systerparti välja att skapa allianser med andra partier i mitten: gröna och liberala partier.

De gröna, som skakades av en partisplittring precis innan valet 2017 och åkte ur parlamentet har över 11 procent i mätningarna. NEOS, ett relativt nygrundat liberalt parti, ökar från 5,3 till strax över 8 procent.

Tillsammans räcker det inte för en regeringskoalition. Men kanske för ett röd-grön-liberalt samarbete som kan ställa progressiva krav på en minoritetsregering ledd av ÖVP.