Recension Journalisten, biologen och författaren Anna Froster har läst boken Det levande: Om den gränslösa relationen mellan naturen och människan av Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren.
”Natur” är ett svårdefinierat begrepp. Det slår Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren fast tidigt i Det levande. Ändå ska denna bok handla om människans förhållande till just naturen. Det är lovvärt att någon vågar ta det stora taget om denna havererade relation, men ämnet blir så brett att den röda tråden blir aningen otydlig.
Den colombianska knarkkungen planterade in flodhästar.
För att få fasta konturer kring den vaga ”naturen” förankrar författarna texten i sin egen vardag på en gård i norra Uppland, där räven tar gäss på strandängarna och duvhöken slår sina lovar kring fågelbordet, vilket leder vidare till hur tätt sammanvävt livet och döden är, såväl i naturskogens myllrande döda stubbar som i våra egna cellers död och pånyttfödelse.
Det blir ett hemtrevligt småprat om alltifrån originalgolvet med 25 centimeter breda plankor i författarnas 1800-talshus till den colombianska knarkkungen som planterade in flodhästar, vilket har visat sig omöjligt att göra ogjort. Det passar säkert många läsare men jag blir rastlös och skyndar på för att snabbt komma fram till det som utlovas på baksidan, ”Är det möjligt att återskapa en hållbar relation mellan oss och allt det andra levande?”
Antagligen har jag inställning. Jag borde ha anat att en bred fråga får ett brett svar, som bitvis blir lite för välbalanserat och slätstruket. ”Naturen ska inte exploateras för hårt men inte heller enbart lämnas ifred.”
Jag borde nog istället ha lutat mig tillbaka och lugnt insupit tankarna om det ena och det andra som dessa författare med lång, gedigen erfarenhet av jordbruk, mat och miljö vill dela. Alla som är intresserade av människans förhållande till naturen, vilket alla borde vara, kommer att få med sig något från den här boken.
De länder som idag har störst tjänstenäring har också störst klimatavtryck.
En absurditet som stannar kvar är att stockholmarnas avföring transporteras 120 mil norrut för att fylla igen Aitikgruvan utanför Gällivare, och att dagens EU-regler för ekologisk odling stoppar användning av mänsklig urin. Medan japanska hyresvärdar på 1700-talet hade kontrakterad rätt till hyresgästernas latrin, och strider kunde blossa upp om rätten till skittunnor.
Jag tar också med mig att slaveriet inte avskaffades genom att människor valde ”slavfria produkter” även om det fanns sådana initiativ.
Det Levande blir som mest intressant när författarna lämnar trädgården och diskuterar ”mammuten i rummet”, ständig tillväxt. Tänkvärt för den som sätter sitt hopp till grön tillväxt i ett framtida tjänstesamhälle är att de länder som idag har störst tjänstenäring också har störst klimatavtryck. Även tjänstemän behöver mat och andra råvaror, även om utvinningen av dem kan ske effektivt och långt bort. Författarna till Det Levande förespråkar ett nytt ekonomiskt system och hoppas att människan kan återupprätta en närmare relation till den svårdefinierade naturen. Att konkretisera hur detta ska gå till är ingen avundsvärd uppgift, och det landar här i ”plantera en trädgård!”.
Bra på många sätt, men inte alldeles lätt att få ihop med ett citat tidigare i boken, från den mördade gummitapparen Chico Mendez, ”Miljökamp utan klasskamp är bara trädgårdsodling”.
Anna Froster
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
