Social dumpning har gamla rötter

Nyhet När socialbidragstagare flyttar mellan kommuner är det inte ovanligt att konflikt uppstår. Bråk om fattiga kan spåras tillbaka till ”sockenkriget” för över 200 år sedan. Frågan är om kommunerna någonsin kommer att lösa det själva.

I media har det de senaste åren florerat berättelser om socialt utsatta människor som tvingas flytta från sina hemkommuner. Ofta är det storstadskommuner som pekas ut för att aktivt medverka till att socialbidragstagare flyttar till mindre avfolkningskommuner på landsbygden. Fenomenet är allmänt känt som ”social dumpning”.

Enligt en utredning av Statskontoret från förra året är fenomenet utbrett. Men de använder begreppet ”aktiv medverkan” till flytt. Genom att exempelvis villkora bidrag, betala första hyran eller hjälpa till med transport, medverkar kommuner till att fattiga flyttar därifrån.

När människor med försörjningsstöd flyttar från en kommun till en annan väcks ofta reaktioner hos den nya kommunen. Det har skickats arga öppna brev till hemkommunen och vid ett par tillfällen har kommuner dragit varandra inför domstol.

Nyligen gick civilminister Ida Karkiainen (S) ut och sade att åtgärder måste vidtas för att lösa problemet. Förra året fick länsstyrelserna i uppdrag att få kommunerna att börja samverka. I en slutrapport efterlyser de nu en nationell myndighet som ska ansvara för frågan.

Jan Amcoff, docent i kulturgeografi vid Uppsala universitet, hörde talas om social dumpning redan på 90-talet. På den tiden, framhäver han, fanns det också storstadskommuner som ansåg sig utsatta för fenomenet. De hade ett överskott på bostäder efter att ha förbyggt sig under 1980-talet när staten utlovade väldigt låga räntekostnader.

Han hyser inga förhoppningar om att kommunerna kommer att lösa frågan själva. Eller att det är en nationell myndighet som behövs. I en undersökning där han tittar på socialbidragstagares flyttmönster skriver Jan Amcoff att de mellankommunala dispyterna möjligen är ”den senaste delen i en följetong som började med ’sockenkriget’ för mer än 200 år sedan”.

Bakgrunden till ”Sockenkriget” är när det år 1778 bestämdes att den socken, nu kommunen, där den fattige var skatteskriven skulle stå för försörjningen. Efter det försökte socknarna aktivt att förhindra fattiga att flytta till dem.

– Det verkar ha förföljt oss av och till i Sverige, så vitt jag kan förstå. Det är klart att alla kommuner vill ha invånare som betalar mycket i skatt och kostar lite i utgifter, det ligger i sakens natur, säger Jan Amcoff.

Finns det möjligheter att göra sig av med en kostnad och ett besvär, säger han, så är det klart att det finns kommuner som använder sig av dem. Han framhåller också att många kommuner önskar fler inflyttare, men att om man känner dem på pulsen ska det helst vara väletablerade, välavlönade människor i 30-årsåldern som kan dra in kommunalskatt.

Det är inga kommuner som vill ta på sig ansvaret för att aktivt flytta fattiga människor därifrån. Men Kramfors har analyserat de nyinflyttades situation och kommit fram till att det handlar om aktiv medverkan. De har då kollat på om deras hemkommuner hjälpt dem att ordna boende i deras kommun.

”Alla socialnämnder i Sverige frågar nyinflyttade om anledningen till flytten samt hur den varit planerad. Främst vilken planering som finns gällande försörjningen. Alla de personer vi pratat med hade inte plan för egen försörjning utan det handlade enbart om att de fått hjälp av hemkommunen att få ett kontrakt på en bostad i vår kommun”, skriver Carina Eriksson, verksamhetschef på Individ- och familjeomsorg i Kramfors kommun, i ett mail till Dagens Arena.

Hon uppger också att hemkommunerna ofta hjälper med att betala första hyran. Och att de uppmanar personerna att kontakta socialtjänsten i nya kommunen för att söka bidrag. Det är främst från Stockholmskommunerna Sigtuna och Solna som de nyinflyttade kommer, enligt Kramfors.

”Vi har pratat med hemkommunerna och de anser inte att de gjort något fel utan tvärtom hjälpt dessa personer att få en bostad. De hävdar att personer har rätt att bosätta sig vart man vill i Sverige. Att vår kommun sedan känner som att vi får nya bidragstagare ofta med svårigheter tar de ingen som helst hänsyn till”, skriver Carina Eriksson.

Mattias Askerson, Moderaterna, är ordförande i Utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden i Sigtuna kommun. Han säger att den ansträngda bostadssituationen i Sigtuna och Stockholms län gör det svårt för de som söker bostad att hitta något i närområdet. För att underlätta har kommunen boendestödjare som hjälper sökande att hitta en bostad. Men ansvaret ligger på individen att ordna eget boende.

– Om personerna i fråga hittar ett boende i Ragunda, Kramfors, Solna eller Huddinge så är det deras val att ta det boendet. Där vi finns till är i att ta reda på hur det går till att söka bostad, säger Mattias Askerson.

Han vänder sig också starkt emot att det skulle handla om social dumpning, eller att kommunen aktivt försöker flytta individer och familjer med försörjningsstöd. Det är att svartmåla och smutskasta deras arbete, menar han. I och med bostadsbristen är det rimligt att personerna söker bostad utanför kommungränsen.

Ser ni över vilka möjligheter som finns till jobb, skola och utbildning i den nya kommunen?

– När det kommer till barn finns hjälp att kolla om det finns bra möjligheter för barnomsorg och skola i närheten av boendena, säger Mattias Askerson.

– Det är ju boendet som de är i behov av och som de söker och det är där vårt stöd finns. Sen ska man komma ihåg att arbetsmarknadsläget i kommunerna som nämns i relation till Sigtuna i dag faktiskt ser mer gynnsamt ut. Vi har även en arbetsmarknadsminister som sagt att personer bör flytta till Norrland för det finns potential, fortsätter han.

Har ni någon kommunikation med kommunerna dit människorna flyttar? Någonting inför eller efter för uppföljnings skull?

– Det finns regler som hanterar om en person flyttar över kommungränser, bland annat kopplat till försörjningsstöd. Men på politisk nivå finns ingen kommunikation. Folk flyttar mellan kommuner dagligdags.

Enligt Statskontoret kan rådgivning vara ett sätt att aktivt medverka till att individer bosätter sig i en annan kommun. Kramfors uppger att det finns en privat hyresvärd från Sigtuna i deras kommun, och att nästan samtliga personer som fått hjälp att flytta från Sigtuna bosätts i det område dennes hyreshus finns. Men Mattias Askerson nekar till att det skulle finnas någon samverkan mellan kommunen och den hyresvärden.

Även om kommuner pekar ut andra för att aktivt medverka till att flytta socialbidragstagare, och trots att ekonomiska orsaker inte går att utesluta, är det något som är väldigt svårt att bevisa, menar Jan Amcoff. Samtidigt som det inte går att utesluta att det handlar om kommunens ekonomi går det inte heller att bevisa det.

– Det man är ute efter är intentionen bakom en handling. Den är oerhörd svår att bevisa om såvida inte det skulle komma något erkännande. Men det är föga troligt. Som jag föreställer mig handlar det ytterst om pengar, kommunernas ekonomi. Även om det kan finnas andra aspekter också.

Jan Amcoff lyfter också den svåra situationen på bostadsmarknaden, med långa köer, dyra boendekostnader och bostadsbrist. Han menar att det inte är realistiskt att personer ska kunna lösa sin boendesituation inom hemkommunen, särskilt i storstäderna där bristen är som störst och priserna som högst.

På begäran av Sigtunas kommunala revisorer granskade revisionsföretaget KPMG förra året kommunens rutiner kring att lösa bostadssituationen för socialbidragstagarna. Enligt deras bedömning medverkar Sigtuna aktivt till att ”personer som uppbär försörjningsstöd bosätter sig i annan kommun”. I deras rapport nämns just stödet för att söka bostad som ett tecken på detta.

KPMG menar dock att bostadsbristen kan vara ett skäl bakom denna medverkan, men att det inte uteslutande kan handla om det eftersom ”kommunen bygger förhållandevis mycket bostäder”. De skriver att det inte går att utesluta ekonomiska motiv men att det inte går att belägga.

Något som Jan Amcoff lyfter som allvarligt är att dispyten om socialbidragstagares flyttningar riskerar att öka stigmatiseringen av en redan utsatt grupp. Han menar att ansvaret för socialbidraget därför bör flyttas till staten. Det skulle innebära att ett av incitamenten till att flytta människor över kommunerna försvinner.

– Det kan inte kännas något vidare när man blir bollad mellan kommuner. Det jag ser som den möjliga lösningen, det är att ta bort incitamenten till det här. I likhet med övriga socialförsäkringar kan försörjningsstödet föras över till staten. Det är ingenting som har med någon särskild kommuns förskyllan att göra. Då verkar det konstigt att någon särskild kommun skulle ta bördan själv.

Enligt Kramfors var det länge nyanlända som utgjorde majoriteten av de nyinflyttade med behov av försörjningsstöd. Efter två års etableringsstöd från kommunen, under vilken staten står för kostnaderna, är det många som kräver att de hittar eget boende.

– Sigtuna kommun förhåller sig till etableringstiden som majoriteten av Stockholms läns kommuner. Vi erbjuder två års boende och sedan får man hitta boende på egen hand, säger Mattias Askerson.

Men i dag är det blandade grupper som flyttar till Kramfors. Även personer med missbruk eller andra problem som gör att de är hemlösa i storstäderna flyttar dit.

”Några av de nyinflyttade har varit ledsna och förtvivlade över att de har varit, som de upplever det, tvungna att flytta. De får lämna skola, vänner, nätverk och komma till något helt nytt där det ibland inte finns någon samhällsservice alls på orten”, skriver Carina Eriksson.