Den brittiska ekonomen John Maynard Keynes (1883-1946) må vara en av världens mest inflytelserika ekonomer. Men hans recept mot lågkonjunktur – ökade offentliga utgifter för att stimulera efterfrågan – har på senare tid fullständigt ignorerats i Europa. Och kanske allra mest i hemlandet Storbritannien.
Den brittiske finansministern George Osbornes tal i underhuset den 20 oktober skulle förmodligen ha fått Keynes att blekna. I stället för ett stimulanspaket à la Keynes var Osbornes svar på krisen tvärt om åtstramning – och det i en sällan skådad skala.
Finansiell rättvisa
Trots att den inhemska efterfrågan är låg och konjunkturen hackar ska den brittiska staten skära ner på utgifterna med motsvarande 850 miljarder kronor och minska den offentliga sektorn med en halv miljon anställda. På invändningen att åtstramningarna på ett orättvist sätt kommer slå hårdast mot de redan fattiga, svarade Torypartiets Osborne:
– Det finns inget rättvist i att ha stora underskott som vi inte är beredda att betala.
Rättvisa gentemot den finansiella sektorns förväntningar verkar således vara överordnat för en man som George Osborne. Och han är inte ensam. Grekland, Spanien, Irland, Frankrike, Tyskland – stora delar av Europa följer hans exempel. Det är i själva verket svårt att hitta en enda politiker som argumenterar för att staten borde spendera mer, inte mindre.
Om man inte tittar över Atlanten. Trots att situationen i USA på många sätt påminner om den i Storbritannien är inga liknande åtstramningspaket att vänta från Vita Huset. I stället fortsätter stimulanspolitiken.
– USA kommer inte att sänka sina utgifter så länge konjunkturen är hotad. Där prioriterar man att hålla uppe efterfrågan, säger Cecilia Hermansson, chefekonom på Swedbank.
Dollarna fortsatt dominant
Skillnaden i prioriteringar handlar dock inte bara om vilja, utan också om förmåga. Så länge dollarn behåller sin dominerande ställning på världsmarknaden kommer finansmarknaden att acceptera högre budgetunderskott i USA än i Europa. I alla fall så länge till exempel Kina och Japan är beredda att betala.
– Man kan ha invändningar mot Storbritannien, men USA spelar också ett högt spel. Hur länge kommer omvärlden att vilja finansiera underskotten? På sikt kommer Kina vilja frigöra sig från dollarn, då blir situationen ohållbar, säger Cecilia Hermansson.
Storbritanniens ovilja mot en keynesiansk stimulanspolitik kan också ha historiska förklaringar. Där lever fortfarande minnet från den ekonomiska kollapsen på 1970-talet, då den internationella valutafonden fick träda in och rädda landet, precis det som nyligen hänt i Grekland.
– Keynesianismen ses här som kättersk [heterodox], inte ortodox, säger Andrew Lilico som är ekonom på det Londonbaserade forskningsinstitutet Policy Exchange som har nära band intellektuella band till Tories i en artikel i NY Times.
– Allt grundar sig i en sak: vi har en inre skräck för att förlora kontrollen över våra underskott och bli tvungna att lyssna på utlänningar som säger åt oss vad vi ska göra. Det finns också en känsla av att underskott i den här storleken är moraliskt slappt, säger han.
Inflationsmål dominerar
Även i Tyskland lever minnet av hyperinflationen på 1930-talet. Överlag så är det just inflationsmål som dominerar den europeiska ekonomiska politiken, i mycket högre utsträckning än i USA.
– ECB (Europeiska centralbanken) har i princip bara inflationsmål. Medan Federal Reserve även styrs av efterfrågemål. Över huvud taget är tillväxten mer prioriterad i USA än i Europa, säger Cecilia Hermansson.
I grunden tycker hon att åtstramning i Storbritannien är rätt, även om storleken och hastigheten är väl tilltagen. Att som på keynesianskt maner spendera i stället för att spara ser hon inte som något alternativ.
– Det kan låta bra i teorin. Men frågan är vem som ska finansiera underskottet? Det finns ingen quick-fix här. Men visst kan jag tycka att de går fram för fort. När efterfrågan sjunker finns det stora risker för en förvärrad kris, säger hon.
Keynes korta vår
Men trots riskerna tuffar det europeiska spartåget vidare utan Keynes i sikte. Enligt nationalekonomen Stefan de Vylder hade hans teorier dock en framskjuten position i början av finanskrisen. De enorma räddningspaket som då sjösattes lyckades faktiskt att avhjälpa en finansiell härdsmälta.
– Keynes hade en kort vår i Europa. Men tyvärr försvann pengarna ner i finanssektorns svarta hål och fick ingen större effekt på produktionen eller sysselsättningen. Dessutom tog man i för mycket. Titta bara på vilka kolossala vinster bankerna går med i dag, säger han.
När återhämtningen sedan gick lite knackigt har Europas regeringar vänt sig inåt, slutat samarbeta och övergett finanspolitiska stimulansåtgärder för att enbart förlita sig på penningpolitiken. Enligt de Vylder riskerar Europa att hamna i en klassisk keynesiansk likviditetsfälla.
– Man kan leda en häst till vattnet men man kan inte tvinga den att dricka. Det går inte att sänka räntan lägre än noll och om det är efterfrågan som är problemet, då är penningpolitiken impotent, säger han.
Stimulanser till låginkomsttagare
I stället förespråkar de Vylder lite mer Keynes genom ökade investeringar i till exempel grön energi och infrastruktur i världens överskottsländer, som Kina, Tyskland, Japan, Norge och Sverige. Att få igång efterfrågan i dessa länder skulle hjälpa underskottsländerna att komma på fötter. Även riktade stimulanser till låginkomsttagare skulle kunna vara en medicin.
Det är dock ingenting som för tillfället ligger högst upp på agendan för Europas finansministrar. Men om inte marknaden uppför sig som George Osborne & Co så innerligt önskar – träder fram som en räddande ängel och dämpar effekterna när åtstramningarna på allvar börjar kännas för gemene man – så kanske det åter kommer att bli frestande att snegla åt Keynes.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
