Språkbrister ger orättvisa betyg

Skolan Skolverkets rekommendation att elever bör få visa sina kunskaper på sitt starkaste språk efterlevs inte. Resultatet blir att såväl nyanlända elever som högpresterande elever i engelsktalande skolor betygsätts på orättvisa grunder. Det visar ny studie.

Både högpresterande elever i engelsktalande skolor och nyanlända elever har ofta inte tillräckligt goda språkkunskaper för att kunna nå högre betyg, eller som ibland med nyanlända, att nå ett godkänt betyg. Det menar forskaren Helena Reierstam som presenterat sin doktorsavhandling på ämnet.

Hon har studerat både hur lärare bedömer, och hur de förhåller sig till bedömningen av, elever i ämneskunskap i gymnasieskolor med engelska som undervisningsspråk och i kommunala högstadie- och gymnasieskolor med nyanlända elever.

Och fann att det trots råden från Skolverket om hur man ska jobba med nyanlända, att man ska använda elevers samlade språkliga resurser eller starkaste språk, så är det mycket få lärare som säger sig jobba så. Vid prov ser lärare inte hur det är möjligt att sätta betyg om de inte själva förstår vad eleverna skrivit. Att använda elevers modersmål eller olika språk framstår inte som genomförbart, särskilt inte när det är sådan brist på pedagogisk personal som kan både ämnet och elevernas språk.

– Det skiljer sig lärare emellan beroende på skolnivå, ämneskombination, resurser på skolan och uppfattning om vad det åligger dem att göra inom ramen för sina ämnen. De lokala och ibland individuella skillnaderna gäller både för lärare som undervisar sina ämnen på engelska och de som undervisar nyanlända elever.

Svårt uppdrag för lärarna

Enligt Helena Reierstam finns det en risk att betyg och bedömning inte blir rättvisa varken för engelsktalande elever eller för nyanlända. Därför att mål och kriterier bygger på att alla elever har goda kunskaper på undervisningsspråket, vilket ofta inte är fallet.

– Lärare säger rent ut att eleverna får räkna med att få ett lägre betyg eftersom de inte kommer kunna uttrycka sig lika väl på engelska som på svenska.

Samtidigt är det en knepig sits för lärarna.

– Många lärare bland de nyanlända beskriver att de använder varierande bedömningsformer, särskilt muntliga istället för skriftliga för att hjälpa elever som inte kan få fram sina kunskaper skriftligt. Flera lärare i båda sammanhangen beskriver att de tar tid på raster och efter prov för att stämma av med elever muntligt för att få något underlag som de kan betygsätta.

Hon fortsätter:

– Om muntliga anpassningar görs på högstadiet beskriver lärarna att det kommer bli svårt för eleverna då de kommer till gymnasiet eftersom de förväntas kunna skriva där. I de fall anpassningar görs med tolkhjälp beror det helt på skolans resurser och om det finns tillgång till tolk på elevens språk. Resultat från de lagstadgade kartläggningsmaterialen för nyanlända används i liten utsträckning och lärare på introduktionsprogrammet beskriver att betyg som satts på andra skolor som elever fått med sig vid flytt inte alltid motsvarar förväntad nivå.

Obefintligt samarbete mellan språk- och ämneslärare

Enligt Helena Reierstam uttrycker lärare själva att de känner tvivel över hur rättvisa och rättvisande de muntliga bedömningarna de gör är då de kanske ger eleverna ledtrådar och i själva verket hjälper dem för mycket då de måste lirka fram svar. Då blir det även orättvist gentemot andra elever antyder de.

– Vissa lärare beskriver ett medvetet arbetssätt på lektioner för att förse eleverna med modeller för hur de ska skriva ämnestexter och hjälpa dem med resonerande och argumenterande språk, andra gör det inte alls. Det är framför allt lärare med en dubbel ämneskombination (SO-ämne + svenska/Sva/engelska) som berättar att de arbetar språkutvecklande, men även andra beskriver att de har det som ett kollegialt utvecklingsarbete med sina ämneskollegor. Generellt gäller att lärarna fokuserar på ämnesbegrepp som en del av ämnesinnehållet, men inte något annat språk.

Det som överraskade Helena Reierstam mest var att samarbete mellan engelsklärare och ämneslärare på gymnasieskolor med engelskspråkig profil var näst intill obefintligt. I engelskkurserna var lärarna mest inriktade på att klara sina egna ämnesmål, inte serva med akademiskt språk som kan användas i biologi exempelvis.

– Det innebär att detta språk faller mellan stolarna om det inte undervisas i biologikursen, eller så förutsätter det att elever inhämtar det själva. Lite av det samma verkar gälla för nyanlända, även om jag inte kan uttala mig om det då jag inte har inkluderat SvA-lärare i den delstudien utöver de lärare som hade en dubbel behörighet.

För att få mer rättvisa betyg

Hon ger tre förslag för att bedömningen ska vara mer rättvis och jämlik. För det första att alla ämneslärare blir mer av »språklärare«.

– Lärarutbildningen och kompetensutveckling av lärare måste fokusera på hur ämneslärare kan urskilja och lära ut språkliga karaktärsdrag i sina respektive ämnen, liksom det språk elever behöver i relation till kunskapskraven, att kunna resonera och jämföra resultat och förlopp exempelvis. För att lärare ska sätta rättvisande betyg bland andraspråksinlärare underlättar det om lärare har en förståelse för hur språk under utveckling ser ut, för att kunna stötta eleverna.

Samarbetet mellan språklärare och ämneslärare måste stärkas och att organisationen på skolor underlättar för det samarbetet.

Som sista förslag vill Helena Reierstam se att ämnes- och kursplaner ses över och att man ska överväga att ta fram en »lightversion«, där vissa saker har skalats av för att målen ska bli realistiska för nyanlända.

– Tydliga beskrivningar av vad som faktiskt utgör språkmål i ämnesplanerna skulle också behövas, inte minst för skolor med engelska som undervisningsspråk, men även för alla som har språkinlärare i sin undervisning. Enligt statistik är det nu 1/4 av alla elever i svenska grundskolor, och upp till 1/3 av eleverna på gymnasiet inklusive språkintroduktion.