Språket bakom utförsäljningen av allmännyttan

Bostad ”Poststalinistiska betongklossar”, ”socialistisk bastion” och ”ombildningens möjligheter”. En ny avhandling visar på språkbruket bakom privatiseringarna av allmännyttan. Och på hur vår syn på bostaden har förändrats de senaste 30 åren.

Antalet allmännyttiga hyresrätter i Stockholms stad sjönk drastiskt mellan åren 1990 och 2015. Under perioden såldes nästan 51 500 hyreslägenheter ut och beståndet gick från omkring 118 000 lägenheter till 68 860. En minskning med 42 procent.

Det är inte bara försäljningar till stora oöverskådliga internationella bostadsbolag som ligger bakom den stora minskningen av allmännyttiga hyreslägenheter. Även ombildningar till bostadsrätter har en avgörande betydelse. Men hur har privatiseringen av det allmänna, och den enorma värdeöverföringen det innebär, legitimerats av politikerna?

Detta är något som Helena Löfgren, doktor i företagsekonomi vid Södertörns högskola, har undersökt. I en ny avhandling har hon djupdykt i Stockholms stads budgetdebatter mellan 1990 och 2015. Genom att undersöka språkbruket och diskursen kring utförsäljningarna av allmännyttiga hyresrätter har hon tagit reda på vilka typer av legitimeringsstrategier politikerna använt sig av.

Det avhandlingen visar på att är att privatiseringarna har legitimerats med ett rationellt och affärsmässigt språk, men också med ett moraliskt.

– Den förändring jag tycker är tydligast är hur man i början av 90-talet använder moraliska legitimeringsstrategier. Det handlar mycket om idéer, vad som är bra, vad man ska göra och borde göra. Sen under 2000-talet tar ombildningarna i Stockholm fart och man har en praktik att fästa den här debatten i, säger Helena Löfgren.

Härifrån tar man till ett mycket mer affärsmässigt språkbruk, något slags företagsekonomisk retorik, förklarar Helena Löfgren. Argumentationen blir mer rationell och utgår inte från vad som är bra eller rätt, utan handlar i stället om att genomföra ombildningar eller utförsäljningar för att exempelvis ha råd med andra projekt. Privatiseringarna ska drivas som delsteg i större förändringar.

Men i praktiken, vem är det som gynnats i form av att kunna ombilda och köpa sig sin bostad? Det är de som kanske inte främst har varit motiven i debatten för privatiseringarna.

Men även om argumenten blir mer rationella finns ändå den moraliska legitimeringsstrategin kvar under hela perioden. Det handlar till exempel om att privatiseringarna, ombildningarna, ses som en lösning på sociala problem. De ska stävja segregationen bidra med mer mångfald ute i förorterna där allmännyttan dominerar. Detta menar Helena Löfgren blir paradoxalt när man ser på resultatet av utförsäljningarna.

– Politikerna menar att om vi utökar ägandet i specifikt utsatta områden, ytterstaden och förorten så kommer det att gynna de som bor där. Den här diskursen har hängt med hela tiden. Men vi har snarare sett att det har blivit tvärtom. I slutet på 90-talet gör man vissa omfördelningar i staden. Man köper fastigheter i innerstaden och säljer i ytterstaden med en ambition om att man ska blanda upp staden på ett socialt sätt. Det är en rationell strategi men det moraliska målet är att man ska få en mer socialt blandad stad. Men när ombildningarna tar fart så ombildas innerstadsfastigheterna och bidrar enbart till att man får ännu fler bostadsrätter i innerstaden, säger Helena Löfgren.

Att man använder de boende i förorterna och utsatta områden som subjekt för argumentationen var något som Helena Löfgren inte upptäckte på en gång. Men hon fann det intressant att det är just dessa som har varit motorn för legitimeringen av privatiseringarna.

– Men i praktiken, vem är det som gynnats i form av att kunna ombilda och köpa sig sin bostad? Det är de som kanske inte främst har varit motiven i debatten för privatiseringarna. Det är i huvudsak fastigheter i innerstaden och närförorter i Stockholms fall.

Hon poängterar att hon inte kan veta det genuina bakom legitimeringsstrategierna. Hon kan enbart titta på vad politikerna säger. Vad de egentligen vill, det vet hon inte. Men utgår man från att man ville att fler i förorterna skulle äga sina hem och att det skulle innebära bättre integration och tryggare områden så har det inte blivit som man önskade.

– Vi ser i dag att vi har en större segregation av människor av låga inkomster men också av höga inkomster. Segregeringen har tilltagit staden på det sättet. Sen är inte segregation bara ett utslag av bostadspolitik utan det handlar såklart även om andra delar, säger Helena Löfgren.

Hon använder begrepp som gentrifiering och residualisering för att förklara utfallet av utförsäljningarna. Gentrifiering innebär att hushåll med bra ekonomi samlas i specifika geografiska områden. Låginkomsttagare som inte har råd eller möjlighet att köpa sin lägenhet flyttar därifrån till andra områden där allmännyttan dominerar. Dessa områden blir del av residualiseringen. Detta har man sett tillta i takt med privatiseringarna, konstaterar Helena Löfgren.

Medan det ägda boendet och den nya bostadspolitiken legitimeras pågår också ett de-legitimerande av hyresrätten och det kommunägda beståndet.

– Det är intressant att titta på vad som sägs i debatten, men i och med det finns det saker som inte sägs men som ändå har betydelse. När man framför det enskilt ägda boende så säger man samtidigt någonting om hyresrätten. Den är enormt ifrågasatt på många sätt. Hyresrätten blir en upplåtelseform för unga eller nyanlända. Något vi måste ha för att arbetsmarknaden behöver en rörlighet. Den får inte existera som ett boende eller ett hem i sig. Vilket den de facto är. Jättemånga människor bor så i dag. Det är folks hem.

Helena Löfgren menar att samtidigt som privatiseringar av bostäder ”utgjort en omfattande överföring av offentliga tillgångar till privata aktörer, har det även inneburit en förändring av beskrivningen av vad en bostad är”. Bostaden framställs fortfarande som bärare av en social funktion men ”den retoriska inramningen” av den har förändrats.

De som man politiskt har legitimerat privatiseringarna genom, det är människor i förorterna och passiva subjekt i hyresrätter som måste prestera för att kunna bo.

Detta är särskilt påtagligt när politikerna hävdar att om man äger sitt boende tar man ett större ansvar för det. Detta är ett argument som politikerna är så övertygade om att de aktivt vill gå in och uppmana ”engagerade” hyresgäster till att ombilda.

”Det är en välkänd folkpartiståndpunkt att vi anser det önskvärt att hyresgäster som vill engagera sig i sitt boende gör det genom att bilda en bostadsrättsförening och köpa den fastighet som de bebor”, säger en folkpartistisk politiker i budgetdebatten 1991.

”Ombildningar speciellt i ytterstaden skapar förutsättningar för en mångfald av boenden. Samtidigt uppmuntrar ombildningar människor till ansvar för sitt bostadsområde. Vi måste fortsätta att uppmuntra människor till detta. Ett område där människor bryr sig om varandra och gemensamt tar ansvar för området och bostäderna innebär utveckling, och det leder till ett tryggt område”, säger en kristdemokratisk politiker 2009.

Bostadsrätten framställs som ett krav för social sammanhållning, trygghet och ansvar. Samtidigt ses boende i hyresrätt som passiva. De tar inte ansvar, området är otryggt och det finns inga möjligheter till personliga karriärer för de som bor i hyresrätt.

– De som man politiskt har legitimerat privatiseringarna genom, det är människor i förorterna och passiva subjekt i hyresrätter som måste prestera för att kunna bo. Det är också en intressant del. Att man måste bevisa något för att få bo. Att man inte bara kan få bo någonstans utan att det krävs ett engagemang för att få bo. Speciellt om man bor i hyresrätt, säger Helena Löfgren.

År 2007 bildas en lokal kampanj i Stockholms stad, Bilda Bostad. Den borgerliga majoriteten i staden anser att hyresrätterna i ytterstaden ombildas i för liten utsträckning. De initierar därför kampanjen i syfte att ”informera och hjälpa boende i allmännyttiga hyresrätter att ombilda till bostadsrätt”.

– Här skulle jag vilja säga att man har en ganska rationell legitimeringsstrategi i relation till individen. Det är inte bara att nu ska man köpa sin bostad för att det är bra och att man blir en bättre människa av det. Utan det ska vara en strategi för dig. Köp din bostad och du kommer förstärka din position. Det är en väg in för dig i bostadsmarknaden. I och med det menar jag att det skapas ett affärsmässigt tänkande i relation till bostaden som en del av en affärsmässig strategi. Och det förändrar relationen till bostaden.

Med kampanjen försöker man förklara att ombildningar inte enbart är för de med mycket pengar. ”De flesta hyresgäster i ytterstaden som idag har råd att betala sin hyra kan vara med vid en ombildning”, står det i materialet. Och man försöker uppmana till ombildning med fraser som ”ombildningens möjligheter” att det är en ”investering i ett tryggt boende” och ”i din ekonomiska framtid”.

Det blir en individualisering av egendomsrätten men också av risken och skulden.

Helena Löfgren lyfter att utgångspunkten för kampanjen är att när hela bostadsområden består av allmännyttiga hyresrätter, så blir det ett problem. Därför ser styrande politiker i Stockholms stad det som sin skyldighet att informera hyresgästerna om andra upplåtelseformer. Men något som glöms bort, konstaterar hon, är att ombildningar och privatiseringar av lägenheter också innebär ett individualiserande av skuldsättningen.

– Man måste belåna sig. Det blir en individualisering av egendomsrätten men också av risken och skulden.

Det är inte bara boendeformen i sig som ifrågasätts och de-legitimeras av politikerna. Hela systemet med kommunägda hyresrätter och bostadsköer kritiseras med moraliskt språkbruk som någonting förlegat och dåligt. Genom alla budgetdebatter mellan 1990 och 2015 återkommer begrepp som DDR, planekonomi, socialism och överstatlighet.

– Det här med DDR lever kvar så otroligt länge. Nu är 30 år sedan det försvann men det finns som ett spöke i debatten, säger Helena Löfgren.

”Då är det mycket mer rättvist att ge de människorna som en socialistisk bostadspolitik trängt in i de poststalinistiska betongklossarna en möjlighet att äga sitt boende, ge dem möjlighet att satsa och investera i sitt boende”, säger en moderat politiker i budgetdebatten 2006.

”Det är klart att detta leder till en proletarisering, ingen skall få äga någonting, vi skall ha en egendomslös befolkning. Det kanske var en löpande strategi när det gäller att samla massorna till kamp och få in dem i ett massparti, men det är inte särskilt bra som visionärt mål för den politiska utvecklingen”, sade en annan moderat politiker 1994.

Här beskrivs återigen de som bor i hyresrätt som passiva. Deras egenskaper och möjligheter trycks tillbaka av ett bostadssystem som liknas vid Öststaternas kommunistiska planekonomi. För att de ska kunna frigöra sin fulla potential behöver de äga sitt boende. En moderat politiker beskriver i budgetdebatten 1998 bostadssystemet som Socialdemokraternas och Vänsterpartiets ”sista socialistiska bastion”.

Samtidigt blir det med tiden och i takt med utförsäljningarna svårare för oppositionen att argumentera för social politik. Till exempel vikten av klassfrågan.

– Jag skulle säga att även de som är motståndare till ombildningar har anpassat sin retorik och sitt sätt att argumentera efter rådande ramar. Det är inget konstigt i sig. Det är svårt att få genomslag att driva en social argumentationslinje. Det avfärds ganska lätt. Men den typen av argumentationslinje borde varit starkare, tänker jag, säger Helena Löfgren och tillägger:

– Det finns en motdiskurs, men man vill på något sätt poängtera att ”vi är emot ombildningar men vill man ombilda ska man få göra det”. Och att ”vi är inte emot bostadsrätt, men…”. Man måste urskulda sig och verkligen poängtera att ”vi vill inte socialisera allt”.

Helena Löfgren hoppas att hennes avhandling ska bidra med att lyfta synen på bostaden. Men framför allt den nya finansiella relationen till den.

– Den har förstärkts och den har också drivits genom en politisk argumentation som innebär att man antingen belånar sig och knyter sig till en finansiär i finanssektorn. Eller att man helt plötsligt bor i en hyresrätt som ägs av Hembla, eller något av de stora oöverskådliga bolagen. Det tror jag kommer vara väldigt centralt. Och jag hoppas att jag på något sätt kan bidra med att lyfta den frågan från politikerhåll. Vem som äger vad.