Recension Ljusskyggt är bara förnamnet på den smutsiga städbranschen, skriver Lina Stenberg som läst Elinor Torps nya bok ”Rent åt helvete”.
Larmet går i av i statsministerns villa och den mediala stormen är ett faktum. Chilo, städerskan som arresteras, visar sig vara i Sverige utan uppehållstillstånd.
Dramaturgin är satt i Elinor Torps nya bok ”Rent åt helvete”. Det är december 2021 och medan polisen griper Chilo, inleder Magdalena Andersson en av alla pressträffar om det senaste om coronaviruset.
Tajmingen var inte avsiktlig, men publiceringen av Torps bok sammanfaller med att Chilo återvänt till Sverige. Efter deportationen är hon nu i landet för att infinna sig i rätten och vittna mot sin arbetsgivare.
Och visst är fallet med Chilo kopplat till Socialdemokratins ståndpunkter i fråga om arbetsrätt och solidaritet ett sällsamt journalistiskt scoop.
Hon blir deras röst i att avkläda den här smutsiga och dolda verkligheten.
Ändå är det inte den här så sensationella historien som är bokens kärna. Inte den som gör den så viktig.
”Rent åt helvete” är Elinor Torps fjärde bok som granskar arbetsmarknadens brister i Sverige.
Och det är himla tur att hon gör det. För helt ärligt är det ingen annan författare som kommer i närheten av att så kompetent och så levande visa upp hur verkligheten ser ut.
Det hon gör är att komma nära människorna det handlar om. Hon blir deras röst i att avkläda den här smutsiga och dolda verkligheten.
Det är inte ”bara” Chilo som kommer fram i boken. Här finns Mariia, Kiera, Shakzoda, Rebecca och Dragoslava. Kvinnor som tagit sig till Sverige, som visserligen har jobb men som saknar rättigheter.
De beskriver allt från långa pass, löner som inte betalas och avsaknaden av skyddsutrustning. Men det handlar också om kontrollen. Om våld, stryptag och sexuella övergrepp.
Ljusskyggt är bara förnamnet.
I boken följer vi också Laban, eller Jolyne, som han vill kalla sig. Den 23-åriga killen som vill jobba och trotsa sin autism, men som far så illa på jobbet att han inte orkar leva längre.
Han som hoppar och avlider av sina skador – iklädd arbetskläderna från Samhall. Och det här är en lika viktig del av den smutsiga städbranschen som den om migrantkvinnorna.
Det som knyter samman boken är vare sig dramatiken kring Chilo eller Jolyne.
Medan Chilo väntar på att vittna pågår slaveriet i städbranschen lika ostört som tidigare
För det handlar inte främst om enskilda fall, och detta visar Torp föredömligt i boken. Det handlar om hur samhället accepterar hur den cyniska städbranschen håller kontor och hem rena, men gör det genom att utnyttja dem som är allra mest sårbara.
Kvinnorna med hopp om ett bättre liv i Sverige men utan rättigheter. Personerna med funktionsnedsättningar eller nedsatt arbetsförmåga vars jobb inte anpassas efter deras förutsättningar.
Och det går inte att prata bort vare sig rut-bidraget eller den bristande kontrollen av arbetsmarknadskriminaliteten när de här berättelserna kommer fram.
Städerskan Chilos rättegång har blivit uppskjuten till 15 juni. Och kanske ger den mediala uppmärksamheten kring henne möjligheter att hålla debatten levande om migrantarbetares villkor.
För vi kan inte fortsätta blunda för det som pågår, där i samhällets skuggor. Medan Chilo väntar på att vittna pågår slaveriet i städbranschen lika ostört som tidigare.
Lina Stenberg
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
