Film ”Lee” med Kate Winslet i huvudrollen får ett högt betyg av Håkan A Bengtsson, även om ”pedagogiken” ibland är lite övertydlig.
Efter Lee Millers bortgång 1977 hittade hennes son Anthony Penrose hennes arkiv på vinden. Han hade ingen aning om sin mors banbrytande insatser som fotograf. Särskilt under andra världskriget. Den stora historiska glömskan lade en filt över hennes verk under de sista decennierna av hennes liv. Hennes son upptäckte en sida av sin mor han helt enkelt inte kände till. I efterhand har han ägnat sig åt att lyfta fram Lee Millers liv och verk genom böcker och utställningar runt om i världen.
Hon var den första kvinnliga krigsjournalisten och fotografen. Hennes bilder har särskilt historiskt värde, de är tekniskt fulländade och dokumenterade kriget, förintelsen och koncentrationslägren precis när vapnen lades att vila eller fronten hade flyttats framåt. De visar nazismens värld precis när den hade fallit samman. Och de fasor den ledde till.
Får högt betyg
Nu kommer alltså filmen om hennes liv, förstås med fokus på andra världskrigets dramatik, det är ju också där hennes insats sticker ut. Med Kate Winslet som huvudrollsinnehavare som Lee Miller, kan det förstås inte gå fel. Alexander Skarsgård gör hennes fästman Roland Penrose, han känns som en riktig britt. Det är en oerhört stark film, som fick spontana applåder när jag såg den. Det är inte bara en film om krigets fasor. Utan också en berättelse om en kvinnas öde i skuggan av krigets ragnarök, där hennes upplevelser förmodligen formade resten av hennes liv. Filmen får ett högt betyg av mig, även om ”pedagogiken” ibland är lite övertydlig här och där.
Lee Miller föddes i Poughkeepsie utanför New York, men flyttade tidigt till Europa och Paris. Lee blev en del av den tidens kulturella high society och mellankrigstidens avantgarde-kretsar. Hon blev modell, älskare och elev till Man Ray. Picasso målade av henne sex gånger. Men hon placerade sig sedan bakom kameran: ”I’d rather take a picture than be one”. Först som modefotograf åt Vogue, hon hade lärt känna tidningsägaren Condé Montrose Nast. Företaget ger i dag ut bland annat Vogue, Vanity Fair och The New Yorker.
Krigsjournalist
Filmen tar sin början där. Lee lever ett lugnt liv med sina intellektuella och kulturella vänner, men det annalkande kriget kastar oroande skuggor över tillvaron och diskussionerna. Hon träffar Penrose och flyttar till England och arbetar åt Vogue, men börjar när kriget tar sin början allt mer att skildra livet i London under blitzen. Efter D-day lyckas hon ackreditera sig som krigsjournalist i den amerikanska armén. Hon var på plats och skildrade i sina bilder ögonblick mellan fasa och befrielse. Kanske hade hon också det mod som krävdes.
Hon hamnade mitt i de extremt hårda striderna i Saint-Malo. Hon fotograferade ledande nazister i deras hem strax efter att hela familjen hade tagit gift. Hon fotograferade fasorna i koncentrationslägret i Dachau, strax utanför München, precis efter att amerikanerna anlänt. Bilderna på de döda och överlevande är nakna och brutala. De är en viktig historisk dokumentation av det största brottet mot mänskligheten. Och de publicerades i amerikanska Vogue, men refuserades av brittiska Vogue, tidigt ”ville man gå vidare”.
Efter Dachau lyckades hon ta sig in i Adolf Hitlers paradvåning inne i München som han hade behållit under alla år. Hennes samarbetspartner David E Scherman tog en bild med hennes kamera när hon tog ett bad i Hitlers badkar, med ett foto på Hitler synligt på badkarskanten och hennes leriga stövlar efter besöket i Dachau framför. Det är märkligt. Men på något sätt genialt.
Sedan bar det iväg till Hitlers residens Berghof, som sedan förstördes. David E. Sherman tog med sig Hitlers kompletta upplaga av Shakespeares dramer. Lee Miller snodde med sig Hitlers eget drinkfat, som för övrigt swishar förbi i filmen och som fortfarande ska finnas i familjens ägo.
Var rastlös
Den andra delen av hennes liv framställs som dyster. Hon jobbar en del som fotograf. Har ett spännande umgänge med många av den tidens konstnärer och författare, tillsammans med Roland Penrose, som hon gifte sig med 1947 och fick Anthony med. Sonen spelar för övrigt indirekt en viktig roll i filmen, mer ska jag inte säga. Slutet är magnifikt. Varför blev livet efter kriget ett helt annat än före kriget? Svaret är antytt i filmen. Lee var rastlös. Men man åldras. Depressioner. Alkohol. Ja det finns nog flera möjliga svar.
Kanske förstärktes allt detta av en posttraumatisk stress efter kriget, på den tiden fanns inte några krisgrupper som hjälpte till. Hela Europa befanns sig ju i ett slags kollektivt PTS-syndrom. Man gick vidare. Och Lee Miller levde ett stilla liv på en gård i East Sussex fram till sin död 1977. Långt senare har hennes liv och verk tillgängliggjorts av hennes son. Och nu i en film väl värd att se. Också för att den kan ses som en senkommen upprättelse av och hyllning till Lee Miller.
Håkan A Bengtsson
“Lee” har premiär nu på fredag den 27 september.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
