Film Genom att berätta historien ur en utsatt människas perspektiv ges det politiska budskapet en mänsklig gestaltning. Det tycker Jon Andersson som sett ”Tatami”, som har biopremiär i helgen.
Tänk att du kämpat hela livet mot ett mål och när du är på väg att nå det målet uppmanas du att ge upp. Det är precis det som händer den iranska judomästaren Leila (Arienne Mandi) . Mitt under den pågående VM-turneringen blir hon uppmanad att fejka en skada och dra sig ur tävlingen. Anledningen är att hon riskerar att möta en israel senare i turneringen.
Det är anslaget i det politiska sportdramat ”Tatami” som har premiär på svenska biografer i helgen.
Vägrar att ge sig
Uppmaningen går inte bara att vifta bort. Den kommer nämligen från den iranska statsledningen, med den högste ledaren Ali Khamenei i spetsen. Gör inte Leila som de säger blir hon stämplad som en landsförrädare. Och ännu värre. Regimen kommer att ge sig på hennes familj.
Det ska dock visa sig att Leila inte är så lättövertalad. Trots uppmaningar från såväl hennes egen tränare som regimföreträdare på plats på VM-turneringen i Tbilisi, vägrar hon att ge sig. Inte ens hot mot hennes familj får henne att ändra sig.
Hur det går för Leila till slut ska jag inte avslöja, men det är en nagelbitare ända till slutet.
Politiskt budskap
”Tatami” är inspirerad av den kvinnliga boxaren Sadaf Khadem, som flydde från Iran till Frankrike för att kunna fortsätta med boxningen. Även om filmskaparna valt att flytta handlingen från boxningsringen till judomattan är budskapet detsamma. Det är precis som i Khadems fall en berättelse om en person som vägrar ge upp sin dröm, trots trycket från en av de brutalaste diktaturerna i världen.
Filmen är regisserad av israeliska Guy Nattiv och iranska Zar Amir Ebrahimi, som också spelar Leilas tränare. Zar Amir Ebrahimi har berättat att hon och Nattiv var mer fokuserade på filmens konstnärliga vision än politiska aspekter. Kanske är det just för att man inte försöker för mycket som man lyckas så bra med att göra en politisk film.
Genom att berätta historien ur en utsatt människas perspektiv ges det politiska budskapet en mänsklig gestaltning. Det blir betydligt mer effektivt än om filmskaparna hade försökt skriva biopubliken på näsan med politiska floskler.
Konstnärlig vision
Det betyder inte att det inte finns en konstnärlig vision med filmen. Att Nattiv har varit inspirerad av Martin Scorseses ”Raging Bull” märks tydligt i de välkoreograferade judoscenerna. Precis som i Scorseses film är ”Tatami” också helt filmad i svartvitt. Något som skapar ytterligare en konstnärlig dimension.
Den rörliga kameran som hela tiden befinner sig nära Leila, både i judoscenerna och i de stressiga ögonblicken utanför judomattan, bidrar till filmens intensitet och närvaro. Det är som att vi är tillsammans med Leila, oavsett om det är på judomattan eller i stressade telefonsamtal med familjen hemma i Iran.
”Tatami” är en brutal berättelse om en grym och despotisk regim, vars ledning gör allt för att få sin vilja igenom. Men den är lika mycket en hyllning till alla de som vägrar att böja sig för regimens absurda krav.
”Tatami” har svensk premiär fredag den 18 oktober.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
