Starkt berörande dokumentär om skånsk rocklegend

Film Håkan A Bengtsson minns den skånske rocklegenden Kal P Dal, vars liv nu har blivit film. 

Jag minns fortfarande den där Kal P Dal-konserten på ett diskotek i Halmstad. Det måste ha varit på Östra stranden. Det var nog rätt sida av stan. Han passade kanske bättre där än i det lite ”finare” Tylösand. För rockaren och arbetarpågen från Arlöv var det säkert mer hemtamt. Detta var strax efter att Kal P Dal (som egentligen hette Carl Sven-Göran Ljunggren) slagit igenom med buller och bång. Han växte upp i Arlöv och bodde i stinsbostaden ”mellan bommarna”, eftersom hans far var stins. När han trampade runt i Arlöv på en dansk moped blev han lokalt känd som ”Kalle Trampa” och ”Kalle Pedal”. Vilket sedan blev artistnamnet Kal P Dal. 

Hade egen fanclub

Första skivan ”Till mossan” var en monumental succé och ett unikt genombrott. Den håller fortfarande, och utstrålar energi och spelglädje. Karl P Dal turnerade nu landet runt och var under en period Sveriges största band. Det är inte allom givet att kunna bilda en fanclub. Men så stor var Kal P Dal. Fancluben administrerades för övrigt av hans mamma. Kal P Dal spelade klassisk rock och som han själv uttryckte det ”Rock det är tre ackord, ett bonnastick och massor med känsla”. Känsla det hade han. Den andra skivan ”Gräd ente Fassan” var inte lika bra. Och sedan försvann han från mitt lyssnarfokus, det fanns så många andra artister och band på den tiden. 

Filmen om Kal P Dal fyller i med de pusselbitar i hans historia som jag saknar. Det är en helt briljant och starkt berörande dokumentär (som möjliggjorts bland annat genom crowdfunding). Filmen är ett slags dokument över en tid som flytt, en epok som formade oss som var med. Men förstås handlar det framför allt om Kal P Dal. Med det är en film som har ett tragiskt slut. Kal P Dal dog redan 1985 i en hjärnblödning endast 36 år gammal.

Brytningstid

Detta utspelade sig i en brytningstid mellan folkhemmet och det som kom sedan. Sprickorna i fasaden började redan bli synliga. Även musikaliskt var det ett skifte mellan proggen och punken. Kal P Dal hade samma energi som punkarna, men spelade klassisk rock med en stil hämtad från 50-talet.

Kal P Dal hade ett stort och imponerande självförtroende och trängde sig rent bokstavligt fram till micken. Om det var någon konsert på Akademiska föreningen i Lund kunde han helt enkelt hoppa in i en paus och inta scenen. Kal P Dal fick inte spela på ”folkfesten” i Malmö för att bandet enligt egen utsago inte var ”kommunistiskt nog”, men bandet plankade in och intog scenen när alla andra spelat färdigt, och gjorde en extrakonsert sent på kvällen. Han hade förstås ett stort ego, och kunde vara påfrestande för sin omgivning, inte minst bandmedlemmarna som kunde komma och gå, och sedan komma tillbaka igen.

Sjöng på skånska

Det var ”Raka rör” och ”Bara Rock’n’roll” för att nämna två av Kal P Dals låtar. På köpet kom förstås många av de manliga rockschablonerna. Men han sjöng på skånska. Själv sa han att ”Rock kan bara sjungas på engelska, danska och skånska”. Det ligger kanske något i det.

Hans metodik var i stor utsträckning att ta gamla rocklåtar och skriva nya texter, på fonetisk skånska, med en hel del slang och lokala referenser. Men han uppgav inte alltid vem som skrivit låten från början. Och eftersom hans texter ofta var så bra och säregna glömde man liksom bort ursprunget. Det lät och det kändes som om det var Kal P Dals egna låtar. Det är en särskild konst att skriva rocktexter, som kräver en viss typ av kreativitet och språklig begåvning, det gäller att hitta melodin i texten. Det är det enkla som är det svåra. Som i översättningen av Rolling Stones ”It’s only Rock’n’Roll”:

Om jag kunde sticka en penna i mitt hjärta
Och bloa ner hela scen
Om jag kunde vråla ut ljudlös smärta
Skulle det bli bra sen? (Bli bra se-e-n!)

Jag vet, det är bara rock’n’roll
Men jag kan li det, jag kan li det, jag kan li det liaväl
Li det, jag kan li det, jag kan li det liaväl

Det lät lika bra om inte bättre på skånska. Elvis superhit ”Blue Suede Shoes” blev ”Blåa skor”, också den en jättehit (i lilla Sverige):

När jag gick i skolan så tyckte jag om gymnastik
Men läraren sa: ”Ta dom å daj för dom luktar ju skit!”
Och jag stod där och tänkte: Jag blir väl mig aldrig lik

Jag hade:
Blå, blå, blåa skor (a-ha-ha)

Jag känner en tös som bor oppe po en backe
Ja, jag känner en tös som bor oppe po en backe
Och hon har sagt till mig: ”Å, Kal jag har nånting för dig”

Hon hade:
Blå, blå, blåa skor (a-ha-ha) 

Hade politisk innebörd

Och vi ska inte glömma Bob Dylans ”Knocking on heavens door” som i Kal P dals version blev ”Knabbar på Himelens dörr”. Men flera låtar hade en politisk innebörd och hämtade näring ur den tidens sociala engagemang. Som i ”Jonnie”. Han som ”ville vara ute vareviga natt”: ”Han visste var dom bodde och var dom höll till/Han hände räven Oscar och Buffalo Bill.” Som gjorde intjack på bensinmacken, men larmet gick: ”Så bängen kom; Jonnies båge drog iväg/Men vägen krökte, och i vägen stod ett träd.”

Kal P Dal växte upp i Arlöv, huvudorten i Burlövs kommun, mellan Lund och Malmö. Vi befinner oss här alltså mellan SJ och Sockerbruket i Arlöv och det akademiska livet Lund. En kulturell och politisk spänningsyta, då som nu. Arlöv har ju redan förevigats i Nationalteaterns ”Hanna från Arlöv”: Den handlar om en ung tjej som sommarjobbar på ett tvätteri och träffar Hanna en ”tant på femti år” och en stridbar ”kommunist”. Den baserades på en intervju med Hanna som publicerades i Proletären, där hon klagade på hettan i tvätteriet där hon jobbade. När Sydsvenskan ett par decennier senare intervjuade Hanna var hon stolt över sången som bar hennes namn. Men hon hade aldrig varit strejkledare, eftersom det aldrig hade varit någon strejk. Och hon hade alltid varit socialdemokrat och aldrig kommunist, som i låten. Det fanns kanske fler kommunister i Lund (där för övrigt Nationalteatern hade sitt ursprung) än i Arlöv. 

Skrev om sin pappa

På den tiden var Burlöv en stabil (s)-kommun. Men numera är SD andra största parti. Och M, C och L styr i minoritet med bara 13 av de 41 mandaten.

Och Kal P Dal skrev väl om sin pappa i ”SJ”: ”Nu har jag jobbat och slidet/Nu har jag jobbat och dratt/Nu har jag jobbat och slidet/Så jag tror jag får fnatt.” I tidningen Norrskensflamman kommenterade han sina arbetarklassrötter och sa att: ”… vi sjunger om arbetarungdomen för arbetarungdomen medan dom (musikrörelsen) ger arbetarna pekpinnar”. När Sveriges Radio i Malmö tröttnade på hans bristande insatser som trafikinformatör (”Kal P Dals trafikskola”) fick han radiotid i Skånepartiets närradio, även om han själv sa att han inte sympatiserade med partiet. Radioprogrammet blev en stor succé. Det var snack och rock.

Det går nog inte heller att tränga ner Kal P Dal i ett enkelt fack. Han jobbade som fritidsledare och med unga som hade psykisk ohälsa. Han började läsa på universitet, men det blir ingen examen. Hans kompisar och umgängeskrets träffades utanför Akademiska föreningen (AF) och ”hängde”. Arbetarnas Lund har alltid legat i skuggan av de stora akademiska kolosserna. ”AF” speglar kanske den där spänningen och ambivalensen:

Har du nån gång vatt oppe vid AF
Och bara haft en tia i din hand
Har du känt dig kymig när dealaren grinat
Och sagt att det var inte mycket minsann

Och alla som sitter med mig
De tycker du verkar sne
Det är ingenting med det
Det är helt okej

Har du nån gång vatt oppe vid AF
En lördagkväll när det är diskotek
Har du sett pundare ta sig en macka
Då vet du att det är inte bara på lek

Därinne där studsar de kring
Du tycker de verkar dinga
Det är ingenting med det
Det är helt okej

Har du nån gång vatt oppe vid AF
Har du nån gång vatt oppe vid AF

Gav ut flera bra skivor

Han gick på Ungerska klubben, som hade öppet efter spelningarna var avklarade, som drevs av invandare från Ungern, och träffade sin fru som han fick två barn med. Dottern Nelly föddes efter hans bortgång. Han medverkade i Marie-Louise Ekmans film ”Barnförbjudet” 1979. Han gav ut flera bra skivor efter genombrottet, flera av dem låter faktiskt bättre än de första skivorna, men hamnade lite i skymundan och det blev inga nya stora hits. Han uppträdde på en dragscen och lovade att ”rocka röven av bögarna”. Han medverkade på Jacques Werups litterära scen. Hammarbyfansen inleder varje match med Kentas ”Just i dag är jag stark”. MFF-fansen sjunger numera ”Jag vill leva fri”. 

Kal P Dal lever alltså vidare i all sin komplexitet och genialitet. Och i Filmen om Kal P Dal har han fått ett värdigt äreminne. Tårarna faller i slutet. För det är en film om ett stort hjärta som sprider värme. Som inger hopp. Det går att tänja och kanske spränga det möjligas gränser. Och är det bara jag som lägger in Carl Sven-Göran Ljunggren själv i ”Tuffe Uffe”? Uffe var en pyroman som ville sätta fyr på stan. Men Uffe började spela i ett rockband: ”Nu sätter bara hjärtan i brand.” 

PS. Bandmedlemmarna började efter några sorgeår att spela igen och håller Kal P Dals minne vid liv. Lördagen den 24 februari spelar ”Pedalens pågar” i Bryggarsalen i Stockholm.

Håkan A Bengtsson