Film När planerna om att riva husen i en förort till Paris blir kända väcks kampviljan hos invånarna. De oönskade är ett starkt drama om segregation, klass och utanförskap. Det tycker Jon Andersson som har sett Ladj Lys nya film, som har premiär i helgen.
Det finns filmskapare som inte är rädda för att ta upp de stora frågorna i samhället. Bröderna Dardenne gjorde en stark skildring av utsattheten för ensamkommande barn med Tori och Lokita (2023). Ken Loach beskrev vad som händer i ett samhälle i England när ett gäng syriska flyktingar anländer till trakten i The Old Oak (2024). Och Léonor Serrailles Mor och son (2022) beskrev verkligheten för en kvinna som emigrerade från Elfenbenskusten till Frankrike i början av 1980-talet. För att ta några exempel.
Vräks på julafton
Fransmannen Ladj Ly, mångfaldigt prisad för sin förra film Les Misérables, är en annan sådan regissör. I Lys senaste film De oönskade, som har svensk premiär i helgen, får vi följa en grupp människor som lever i ett utsatt område i en Parisförort. När rykten börjar spridas om att hyreshusen i området ska rivas reagerar den unga aktivisten Haby (Anta Diaw) och bestämmer sig för att ställa upp i borgmästarvalet mot den sittande borgmästaren, som vill driva igenom rivningsplanerna.
Ly har precis som bröderna Dardenne en bakgrund inom dokumentärfilmen, vilket märks tydligt i de täta scenerna i förorten. Det gäller inte minst den scen då polisen kommer för att tvångsvräka de boende i hyreshuset där Haby bor, på grund av “säkerhetsskäl”. Något som sker på självaste julafton. Vi får se hur desperata lägenhetsinnehavare halar ner möbler och kastar ut madrasser från fönstren efter det plötsliga beskedet. Scenen innehåller en sådan dokumentär närvaro att det känns som att vi är där på plats tillsammans med de desperata invånarna. En scen som kontrasteras mot borgmästarens bekväma liv i en villa i ett välmående medelklasskvarter.
Segregationens mörka sidor
De oönskade beskriver på ett tydligt sätt villkoren för människor (ofta med afrikansk eller arabisk bakgrund) som precis som titeln antyder är oönskade av resten av samhället. Huvudkaraktären Haby blir en tydlig representant för den kampvilja som finns i den här gruppen samtidigt som borgmästare Pierre får stå för det vita majoritetssamhällets förakt mot dem. Han vill riva de gamla husen för att skapa ett gentrifierat område. Var de som bor där ska ta vägen, verkar han bry sig mindre om.
På det stora hela är De oönskade ett välspelat drama om segregationens allra mörkaste sidor. Min enda kritik är att filmen vill berätta lite för mycket på en gång. Förmodligen hade det räckt med att göra den 20-30 minuter längre, för att ytterligare fördjupa Haby som karaktär och hennes kamp för att rädda kvarteret. Något som absolut hade kunnat göras med tanke på att filmen bara är cirka 1 timme och 40 minuter lång. Men det är egentligen bara en randanmärkning.
Stark kontrast
De oönskade är ett starkt drama om segregation, klass och utanförskap. Den visar att Frankrike inte kan leva upp till sin stolta devis om jämlikhet, frihet och broderskap. Något som för övrigt gäller i många europeiska länder, inklusive Sverige.
I filmens dramatiska slutscen blir kontrasten mellan det fattiga hyreskvarteret och det välmående villaområde som borgmästaren bor extra tydligt. Man lämnar biosalongen med en olustig känsla i magen. De oönskade väjer inte för de svåra frågorna. Det är bra.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
