Stöddigt snömos, Reinfeldt

I statsministerns värld är alla som väljer bort alliansen oansvariga och korkade.

Fredrik Reinfeldt bäst i klassen. Fredrik Reinfeldt den stöddiga. Fredrik Reinfeldt den ironiska. Statsministerns almedalstal blev inte den nystart för valrörelsens som alliansen så väl behöver. Det var samma gamla överlägsna tugg som alltid.

Vattenfalls hundramiljardersfiasko existerar inte. I Reinfeldts värld är alliansen garanten för ordning och reda i de offentliga finanserna. Han är så stolt över hur regeringen hanterar pengar att han utbrister att många svenskar inte ens har känt av någon ekonomisk kris.

Well, fråga de utförsäkrade hur de har det. Svårt cancersjuka som vägras ersättning från en sjukförsäkring som de själva har varit med och finansierat. De upplever en daglig ekonomisk kris som regeringen helt medvetet har konstruerat för att lära folk att de minsann inte kan stanna hemma från jobbet vid minsta lilla krämpa.

När Miljöpartiets Åsa Romson valde att ägna sitt Almedalstal åt EU-valets vinnarfrågor – klimatet och feminismen – gjorde Fredrik Reinfeldt tvärtom. Han nämnde inte könsorättvisorna med en stavelse, kom inte ens dragandes med sitt hot om ”feministisk revolution”. Kanske är det helt enkelt bekvämast för statsministern. Hans regeringstid har ökat inkomstskillnaderna mellan könen, enligt riksdagens utredningstjänst.

Klimatfrågan, denna ödesfråga för hela vår värld, viftade Fredrik Reinfeldt bort med att allt är utvecklingsländernas fel. För Sverige gäller det inte att vara ”bäst i klassen” i klimatpolitiken utan att ”se till att stora delar av klassen inte skolkar”.

Det är oansvarigt snömos som inte har täckning i regeringens egen politik. Flera tunga EU-länder som Tyskland, Frankrike, Italien och Storbritannien har krävt en utsläppsminskning på minst 40 procent. Sverige har inte sällat sig till den skaran. Samtidigt har Riksrevisionen slagit fast att den svenska klimatpolitiken saknar långsiktighet, tydlighet, analys och transparens.

Den svenska regeringen är en av klimatskolkarna, kort och gott.

Retoriskt valde Reinfeldt att ironisera. Han talade om arbetsmarknaden – och härmade en arbetsgivare. Han fortsatte med skolan – och härmade eleverna. Gång på gång la statsministern fram sin politik, gjorde sig lustig över eventuella motreaktioner och konstaterade att han vet bäst. Den rödgröna oppositionens politik beskrevs som en lång rad tokstolleförslag och Fredrik Reinfeldt vädjade:

– Låt dem inte göra detta med Sverige.

Respekten för den politiska debatten och människors olika ideologiska viljor lyste som vanligt med sin frånvaro. I Fredrik Reinfeldts värld handlar inte valrörelsen om att folk har olika politiska viljor. Utan om att alla de som väljer bort alliansen är oansvariga och måste vara korkade.

Mot slutet av talet talade Reinfeldt om kriserna i Ukraina, Syrien och Irak. Hur människor drabbas av konflikter och krig och drivs på flykt. Här visade statsministern för första gången under talet ett bankande hjärta. Han sa att människor har ansvar att se varandra – att stå upp för kärlek, tolerans, förståelse och kontakt.

Det var ännu ett avståndstagande från rasism och det ska Fredrik Reinfeldt ha cred för. Han har hållit Sverigedemokraterna korta under hela mandatperioden. Det är ett viktigt arv till Sveriges nästa statsminister.