Striden om välfärden Del 2: Regeringens förslag om vinsttak i välfärdssektorn tvingar skolor och vårdinrättningar att stänga, hävdar borgerliga partier och intressegrupper. Men stämmer det? Dagens Arena reder ut de tekniska frågorna striden står om.
Regeringen lämnade i mars in en proposition som föreslår ett vinsttak för välfärdsföretag inom skola och omsorg. Förslaget, som utarbetats tillsammans med Vänsterpartiet, innebär också att en ny typ av tillstånd kommer att krävas för privata aktörer som vill verka inom just skola och omsorg.
En majoritet av väljarna är positiva till att begränsa de vinster som välfärdsföretagen ska få göra, oavsett politiskt hemvist. Men samtidigt är det få väljare som förstår regeringens förslag.
Den absolut största delen av den svenska välfärden, vård- och omsorgssektorerna* och skolan, finansieras med offentliga medel. Oavsett om det är en privat aktör eller stat, kommun eller landsting som driver verksamheten.
Stötestenen i det förslag som ligger är, utöver att vara en ideologisk fråga, framförallt en.
- Är det möjligt för företag att gå runt med den begränsning av rörelsemarginalen som regeringen tillsammans med Vänsterpartiet föreslår?
Bland andra Svenskt Näringsliv svarar nej. Regeringen och V svarar ja.
Regeringens promemoria beräknar att välfärdsföretag med vinsttaket får en rörelsemarginal med ett medelvärde på 0,3 procent.
Näringslivet hävdar att det i realiteten innebär ett totalt vinststopp. Revisionsbolaget PWC har sammanställt en rapport på uppdrag av Svenskt Näringsliv, där 18.000 välfärdsbolag analyserats. Resultatet visar att rörelsemarginalen i praktiken kommer att hamna nära noll.
–Det säger sig själv att det inte fungerar. PWC menar att den här typen av företag behöver ha minst 2 procent i rörelsemarginal för att klara sig långsiktigt. Regeringens förslag resulterar i cirka en tiondel av det i genomsnitt, enligt regeringens egna beräkningar. Det skulle bli omöjligt att bygga upp en buffert och med så små rörelsemarginaler som tillåts kommer det bli omöjligt att driva välfärdsverksamhet, säger Robert Thorburn på Svenskt Näringsliv.
Anledningen till att rörelsemarginalen beräknas bli så låg är för att förslaget begränsar tillåten vinst, alltså rörelsemarginalen, till att vara 7 procent av det operativa kapitalet plus statslåneräntan (för närvarande 0,63 procent).
Rörelsemarginal anger hur stor del av varje omsatt krona som för en rörelse blir kvar till att täcka räntor, skatt och ge eventuell vinst. Omsätter ett företag 100 kronor och tjänar 7 kronor före räntor och skatter ger det en rörelsemarginal på 7 procent.
Det operativa kapitalet utgörs av rörelsetillgångar i bolaget (som fastigheter och maskiner) minus rörelseskulder (framförallt löneskatteskulder). Ju lägre operativt kapital desto lägre blir den tillåtna vinsten och tvärt om.
»Att rörelsemarginalen i snitt hamnar på 0,3 procent, om regleringen hade gällt idag, beror ju på att ägarna själva investerar så lite«
Företag inom välfärdssektorn har i regel inte har så stort operativt kapital. Enligt PWC:s rapport har så många som en fjärdedel av berörda bolag till och med negativt operativt kapital.
Negativt operativt kapital borde betyda att förslaget tvingar dessa företag att gå med förlust. 7 procent av – 100 kronor är -7 kronor. För att komma runt det problemet ger lagförslaget de här företagen möjlighet att göra en rörelsevinst på ett prisbasbelopp, som i år ligger på 45 500 kronor.
Robert Thorburn pekar på att 45 500 kronor kan låta som mycket, men att det i exempelvis skolans värld är en elevs halva skolpeng. Inga företag kommer att tvingas gå med förlust, men marginalerna blir så små att många får svårt att överleva.
Han ställer sig frågande till varför regeringen uppmuntrar välfärdsföretag att investera i fastigheter och maskiner – det som klassas som operativt kapital – när det är investeringar i personal som hade gynnat så väl företaget som personal och brukare.
– Varför ska ett hemtjänstföretag behöva köpa fastigheter bara för att få laglig rätt att utöka rörelsemarginalen och möjliggöra värdefulla investeringar och ha en buffert? Jag tycker att det är jättekonstigt.
Läs mer: Ideologin och historien bakom vinster i välfärden
Ali Esbati (V), riksdagsledamot och förhandlare för Vänsterpartiet i vinstfrågan, förklarar i ett mejl att poängen med att fokusera på just operativt kapital är att en reglering utformad på detta sätt är »svår att kringgå, samtidigt som den ger en marknadsmässig ersättning för de pengar som faktiskt investerats och använts i verksamheten.«
Genom att begränsa rörelseresultatet inskränks möjligheten för avdrag för finansiella poster, som räntekostnader för lån, som bland annat skulle kunna dölja värdeöverföringar till ägare.
Han tycker inte att Svenskt Näringslivs bild av att det blir omöjligt för företag att fortsätta bedriva verksamhet stämmer.
– Det stämmer inte att företag inte kommer kunna gå runt med de tillåtna marginalerna. Men de kommer inte att kunna ha lika hög avkastning som idag. Propositionen innebär ju att man får 7 procent plus statslåneräntan i avkastning på operativt kapital som används i verksamheten. Det motsvarar ju en normal avkastning i näringslivet generellt så det är en ganska konstlad kritik.
Att rörelsemarginalen i snitt hamnar på 0,3 procent, om regleringen hade gällt idag, beror ju på att ägarna själva investerar så lite, fortsätter han:
– Hade de investerat mer hade de fått ut mer. Varför investerar de då så lite? Därför att de inte behöver. Det offentliga täcker ju kostnaderna ändå. I de flesta fall räcker det väl för att hålla verksamheten igång över tid. Varför ska de skattepengarna då kunna tas ut ur verksamheten?
Idag är medianavkastningen på operativt kapital i privat välfärd 47 procent, mot 10 procent i övrigt privat näringsliv. Det finns inget bra skäl till att skattepengar ska gå till sådana övervinster, poängterar Esbati.
Beträffande möjligheten att bygga upp en buffert hänvisar Ali Esbati till det tillåtna prisbasbeloppet. Oavsett hur litet (eller stort) operativt kapital ett företag har tillåts en lägsta vinst – ett prisbasbelopp – på 45 500 kronor (justeras upp i takt med inflationen). Tillfälliga kostnadsökningar kan balanseras med en så kallad »treårsregel« som gör att förluster ett år kan kvittas mot högre vinster inom tre år.
Han förklarar att företag »alltid får göra en viss vinst oavsett operativt kapital, så en mindre buffert kan alltid byggas upp. Och en större om man själv investerat större belopp.«
Men, poängterar han, i huvudsak är det ju inte tänkt att det offentliga ska täcka kostnader för tomma lokaler utan ersättningar betalas ut för verksamhet man faktiskt har.
– Får man ett plötsligt inkomstfall så man inte hinner justera sina kostnader så finns ju möjligheter att ta igen den förlusten med en större vinst senare, genom den så kallade treårsregeln. Om man hade rätt till 100 000 i vinst ett år men istället gick 100 000 back samma år får man öka sin vinst med 200 000 året efter (eller inom tre år).
Enligt Esbati är poängen med regleringen att den som bedriver verksamheten med kommersiell profit som huvudsaklig drivkraft, inte ska vara intresserad av att vara kvar i just den formen.
Läs mer: Missvisande uträkningar om omöjligheten till vinst.
Men det är inte bara näringslivet som ställer sig kritiskt till vinsttak baserat på operativt kapital och behovet av ett basbelopp för de företag som har negativt operativt kapital. Nationalekonomen Stefan de Vylder tycker inte att förslaget kommer åt det han anser vara huvudproblemet – vinstuttaget. Förslaget fokuserar på vinstens storlek inte på vinstutdelningen menar de Vylder.
– Operativt kapital är ett godtyckligt begrepp som inte omfattar personal. De flesta välfärdsföretag har ett litet operativt kapital, de kanske hyr lokalerna för sin verksamhet exempelvis. Om ett bolag köper fastigheter, maskiner och annan utrustning och drar ned på personalen ökar det sitt operativa kapital, och därmed rätten till höjt vinstuttag. Risken att kommersiella aktörer inom välfärdssektorn sätter vinst före kvalitet kvarstår.
Han tycker att en rörelsemarginal på 0,3 – 0,5 procent »låter väldigt lite.«
– Gå runt med 0,3 – 0,5 procents rörelsemarginal? Nja. Gå runt kanske, men knappast framåt. Jag skulle inte köpa aktier i ett sådant företag.
Idéburna skolors riksförbund är glada över att idéburna skolor är undantagna förslaget, eftersom det enligt förbundets ordförande Håkan Wiclander hade varit svårt att överleva annars.
Han säger samtidigt att regeringens förslag på sätt och vis är klokt, då det möjliggör för vinstutdelande företag att generera överskott, förutsatt att de har investerat kapital. Icke –vinstdrivande stiftelser och ideella föreningar har inte tillgång till investerare och kapital och mår därför bra av att ett överskott som möjliggör framtida investeringar eller svackor menar Håkan Wiclander.
– Skillnaden mellan oss och ett aktiebolag är att vi aldrig delar ut överskottet, men oavsett om man är ett aktiebolag, en stiftelse eller en ideell förening så behöver man ha en sund ekonomi. Enda sättet att skapa sig banktillgångar, som man kan köpa datorer för eller hantera sämre tider, det är att över tid kunna göra positiva resultat.
När Ali Esbati får frågan om det ändå inte kommer bli problematiskt med så lågt tillåtna marginaler när Idéburna skolors riksförbund säger att de är glada att de inte omfattas av förslaget svarar han att »regleringen är utformad så att aktörer som tydligt visar att de återinvesterar sitt överskott har goda möjligheter att bygga buffertar.«
Läs mer: Ideologin och historien bakom vinster i välfärden
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
