Teater I veckan möttes vi av beskedet att regissören, författaren och dramatikern Suzanne Osten har dött, 80 år gammal. Den före detta teaterregissören Jenny Andreasson minns sin gamla regilärare med stor värme.
Konungen är död! Leve konungen! Det gamla häroldsropet för att visa dubbelheten i monarkens död – ja, regenten är död, men kungaämbetet lever vidare – har ekat i mitt huvud ända sedan den chockartade och sorgliga nyheten nådde oss nu i veckan att en av Sveriges mest intressanta och betydelsefulla kulturpersonligheter genom tiderna inte längre finns.
Utmanade idén om teater
Hon, en teaterregissör som med ett ständigt pågående intellektuellt forskande, en ytterst allvarsam och samtidigt flabbig lekfullhet och ett lika djupt som egensinnigt sätt att vara människa på, utmanade själva idéen om vad teater är. För vem finns den? Vad får man egentligen berätta om från en scen? Och inte minst genom hur hon gjorde sina uppsättningar.
I hennes världsberömda laboratorium Unga Klara där barn- och ungdomsteater hade en fenomenal lokal och global genomslagskraft fick processerna ta tid, fick själva undersökandet pågå precis så länge att något oväntat, extra friskt och omskakande kunde uppstå. Det är inte svårt att förstå att hon i många lägen ansågs okonventionell, ibland till och med hotfull. Hon var inte bara etablissemangets kelgris, hon mötte motstånd, var stark nog att ta sig igenom det, ibland till ett högt personligt pris.
Ovanlig generositet
Jag var en av hennes registudenter på dåvarande Dramatiska institutet. Hon svepte in med jämna mellanrum i sin roll som professor och fönstren öppnade sig, sprängdes nästan när hon med sin kvicksilvrighet klev runt på institutionen med sin tunga parfymdoft, vida byxor av dyrt snitt och med en exklusiv, av böcker, inspirationsmaterial och anteckningsblock, sprängfull rullkärra i näven. Hennes blick och kommentarer knivskarpa, fulla av garv. ”Jag vill inte göra så här med den här scenen” kunde jag gnälla när jag kört fast i någon traditionell idé om hur något skulle berättas. ”Strunta i det då! Ta bort det bara! Gör precis som du vill i stället!” var hennes snabba, retsamt självklara svar. Det lyfte en inte bara i håret utan i själen att ha en sådan person nära. Och hon gjorde det för så obegripligt många människor, ägde en generositet ytterst ovanlig för genier.
Därför är det ofattbart att hon kunde dö. Hon var visserligen 80, hade varit sjuk i omgångar, hon har all rätt att få vila i frid. Men inte kommer hon att vila! Hon kommer inte att klara det, hon kommer att bli ett spöke, det är jag säker på. Jag hör redan hennes skratt i tomma rum, möter hennes blick från säten i tunnelbanan där ingen sitter. Spöket Suzanne, som från andra sidan kommer slå oss i huvudet med en guldbeklädd käpp om vi inte försvarar konstens och kulturens storhet, om vi i dessa svåra tider slappar till, fegar ur. Så, hatten av för en majestätisk kvinna vars teaterkonst aldrig riktigt bara var teater, utan var livet som man vill att det ska vara.
Suzanne är död! Leve Suzanne!
Jenny Andreasson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
