Nyhet I måndags röstades Ulf Kristersson fram som Sveriges statsminister. Men enligt statsvetare har den överenskommelse som regeringsunderlaget vilar på svagheter och det finns risk för upplösning innan mandatperiodens slut.
I måndags röstades Ulf Kristersson fram som Sveriges statsminister. Till grund för regeringsunderlaget ligger de fyra partiernas skriftliga överenskommelse, Tidöavtalet, som presenterades i fredags. Det har redan nu påtalats av såväl Ulf Kristersson (M) som Jimmie Åkesson (SD) att avtalet innebär ett långsiktigt arbete som sträcker sig över flera mandatperioder.
De två senaste riksdagsvalen har resulterat i två liknande avtal: Decemberöverenskommelsen efter valet 2014 och Januariavtalet efter valet 2018. Båda har spruckit innan mandatperiodernas slut. Även Tidöavtalet har sina svagheter framhåller Tommy Möller, statsvetare vid Stockholms universitet.
– Det är inget bindande juridiskt avtal, det håller så länge partierna står fast vid det, säger han.
Decemberöverenskommelsen och Januariavtalet föll på grund av interna opinioner inom partierna. Redan 2015 bestämde Kristdemokraterna att de skulle jobba för att avveckla Decemberöverenskommelsen. Och när Stefan Löfvens regering föll i förra sommarens misstroendeomröstning bestämde Liberalerna att de inte skulle omförhandla Januariavtalet, utan verka för en borgerlig regering.
Problemet med Tidöavtalet är om alla partier kommer att orka vidmakthålla det de har kommit överens om, menar Tommy Möller. Framför allt när det gäller skarpa förslag om rättspolitik tror han att lagrådet kommer att komma med flera invändningar.
– Det är långtgående förslag. Och det som är väldigt avgörande för möjligheten till efterlevnad är den övergripande politiska dynamiken och opinionsutvecklingen inom partierna, säger Tommy Möller.
Johan Hellström är statsvetare vid Umeå universitet och har forskat om regeringsbildningar i europeiska parlamentariska demokratier. Han framhäver att vi redan nu under regeringsbildningen har sett att det finns svagheter kring några punkter där Sverigedemokraterna och Liberalerna står långt ifrån varandra.
– Liberalerna har en öppen diskussion nu i offentligheten där många riktar kritik. Det gäller framför allt kontroversiella förslag som visitionszoner och anonyma vittnen, som Liberalerna bestämde på sitt landsmöte att inte införa eller stödja. Avtalet har inte samma förankring inom partiet som inom de övriga partierna, säger Johan Hellström.
Han påpekar också att det finns likheter med Tidöavtalet och Januariavtalet. Dels i att vissa punkter är otydliga och dels i att det är mycket som ligger långt fram i tiden.
– Det är förslag kring komplexa frågor som kräver utdragna utredningar. Det ökar risken för att det inte hinner bli klart under den här mandatperioden och att samarbetet hinner upplösas, säger Johan Hellström.
Han framhäver att alla partierna är beroende av att avtalet hålls för att få igenom sin politik. Men om SD skulle lämna på grund av att de tycker att samarbetet glider iväg för långt ifrån avtalet, eller för att de upplever att deras förhandlingsframgångar inte efterlevs, då finns det en möjlighet för oppositionen att fälla regeringen.
– Men det är inte heller självklart att de vill det för då skulle de behöva regera med stöd från SD, säger Johan Hellström.
Finns det någon styrka jämfört med tidigare avtal?
– Det är framför allt att det är så omfattande. Det är inte mycket politikområden som faller utanför. Januariavtalet var också omfattande med många punkter, men inom färre politikområden. Det som inte berörs i avtalet styr regeringen att bestämma över. Men nu är det så många frågor som täcks upp. Det är en styrka i sig att partierna låst upp sig så mycket, säger Johan Hellström.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
