NYHET En tredjedel av de som söker hjälp för spelmissbruk hoppar av behandlingen som erbjuds. En ny studie visar på orsaker till det, men även på vikten av att stötta de anhöriga.
Studier visar att 30 procent, ibland ännu fler, av de som söker hjälp för osunt spelande inte fullföljer den behandling som de erbjuds.
– Det här är en komplex problematik där vi kan se att många som har ett problematiskt spelande är väldigt impulsiva. Ena dagen tycker man att det är ett stort problem och mår dåligt, andra dagar att det inte är problematiskt alls, säger Anders Nilsson, psykolog och doktorand vid Centrum för psykatriforskning i Stockholm.
Nästa vecka lägger han fram sin avhandling Involving concerned other in the treatment of problem gambling, där en grupp spelmissbrukare som hoppat av behandling – och deras anhöriga – har djupintervjuats. En utmaning i sig, då de som hoppade av behandlingen visade sig vara svåra att få att delta i forskningen. Men Anders Nilsson tycker ändå det finns en del lärdomar att dra.
– Det tydligaste vi såg i intervjuerna är att de flesta sade sig må väldigt dåligt, att de var deprimerade, hade ångest eller en del andra missbruksproblem. De orkade helt enkelt inte delta i behandlingen. Jag tror att vi i större utsträckning behöver titta på samsjuklighet för att motivera fler till den vård som finns att få, säger han.
Gruppen som deltog i studien hade alla fått hjälp för spelproblem via Karolinska institutet och fick behandling via internet eller telefon. Många av dem hade ett på ytan välordnat liv med familj, hus och jobb. Men deras spelande hade i samtliga fall fått långtgående konsekvenser.
– Bland hela gruppen hjälpsökande räknade vi ut att de i snitt spelat bort 40 000 kronor i månaden. En del hade skulder på flera miljoner, så det här var en väldigt utsatt grupp.
Att arbeta med vård till spelmissbrukare har en utmaning också i att återfallsrisken är väldigt hög, omkring 90 procent. Även här är det impulsiva i missbruket en problemfaktor, menar Anders Nilsson.
– En annan sak som återkom i intervjuerna, framförallt bland yngre, var att motivationen brast. I vissa fall kunde vi se att det kan ha varit personer som känt sig tvingade att söka hjälp av exempelvis anhöriga, men inte hade en egen inre motivation i att ta tag i sitt spelmissbruk.
Det kan också vara så att spelaren har levt i sin spelbubbla en period, när de sedan berättar för anhöriga eller behandlare så mår de väldigt mycket bättre. De behöver inte längre ljuga. Efter ett tag kommer bakslaget, vilket de inte riktigt är beredda på.
– De börjar sakna spelandet, anhöriga som ställer frågor kan kännas påträngande. Att arbeta med sitt missbruk är en berg- och dalbana där det kan vara lätt att tappa motivationen.
Hur motivationen kan hållas uppe hos de som är under behandling för spelmissbruk är ingen enkel fråga, säger Anders Nilsson.
– Men en viktig del kan vara att vara öppen kring att motivationen går upp och ner. Vissa dagar är väldigt mörka, vissa dagar kommer du att sakna spelandet väldigt mycket. Om man vet om det kan det vara lättare att hantera dalarna som kommer i måendet.
Intervjuerna involverade även anhöriga till spelarna för att se hur stödet bäst kan utformas för de som drabbas av missbruket.
– En slutsats är att det är väldigt viktigt att stödja anhöriga, eftersom de ofta mår väldigt dåligt över situationen. Och att det går att få anhöriga att må markant bättre genom att ge dem stöd enskilt även i de fall de som spelar inte lyckas bryta sitt missbruk, säger Anders Nilsson.
Att ge psykologstöd via internet eller telefon visade sig vara utmanande när det gavs till ett par samtidigt, som kanske hade ett samarbete sinsemellan som inte fungerade fullt ut. Men däremot ge goda resultat om hela gruppen som fick hjälp under perioden, 272 personer – hälften spelmissbrukare och hälften anhöriga, granskades.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
