För sex år sedan fick 64-åriga Anita beskedet att hon fått bröstcancer av den livshotande sorten. Trots läkarens sjukintyg blev hon ett år före pensionen hänvisad till “den reguljära arbetsmarknaden”.
– I ett av de sista breven jag fick från Försäkringskassan använde de begreppet ”Den reguljära arbetsmarknaden” tolv gånger. Det gjorde mig förbannad. Jag var sjuk och utsliten och kunde bara inte jobba, inte någonstans, säger Anita.
På sin dotters 30-årsdag, den 7 januari 2008, fick Anita beskedet att hon hade bröstcancer. Analysen av ett mammografitest visade på kraftiga cellförändringar. För Anita kom resultatet som en chock. Hon fick snabbt tid för operation. Det visade sig att Anitas cancer var av den värre sorten. En nia på en tiogradig skala. Det betydde cellgiftsbehandling.
Anitas kropp fick en hård smäll. De sju cellgiftsbehandlingarna, som hennes kropp fick utstå, lades till ett berg av andra åkommor: högt blodtryck, propp i benet, en allvarlig tarmsjukdom och nedsatt hörsel.
Efter cellgiftsbehandlingen gick Anita ner i arbetstid till 75 procent. Tiden hon inte arbetade tog hon ut som tjänstledighet, utan sjukpenning.
– Min läkare sa att jag skulle sjukskriva mig på 25 procent i stället. Det fanns ingen anledning att jag skulle förlora pengar bara för att jag var sjuk, säger Anita.
Anita jobbade därefter 75 procent och var sjukskriven resten av tiden. Men trots att hon gick ner i tjänst hade hon svårt att orka med sitt arbete som lärare. All ledig tid gick åt till att vila. Hennes man Robert minns hur hon var när hon kom hem efter jobbet.
– Så fort du kom hem lade du dig och sov. Du vaknade inte förrän det var dags för kvällsmat, säger han.
Spåren av cancerbehandlingen och hennes andra sjukdomar tog till slut ut sin rätt. Anita berättar att hon trots sin sjukskrivning knappt orkade med sitt arbete. Hon var 64 år och lärare för en klass med flera utåtagerande elever.
– Dagen jag fick vara hemma och vila var därför guld värd, säger hon.
Den 3 november 2011, omkring sex månader efter sjukskrivningen, ringde en tjänsteman från Försäkringskassan.
– Han sa att eftersom jag snart varit sjukskriven i 180 dagar skulle min sjukskrivning snart skulle vara över.
Reglerna säger att när man har varit sjukskriven i mer än 180 dagar är det inte längre arbetsförhållandena på den egna arbetsplatsen som Försäkringskassan bedömer när de avgör om man ska få fortsätta vara sjukskriven. I stället ställs man mot den reguljära arbetsmarknaden. Om Försäkringskassan anser att det finns något annat jobb som den sjukskrivne klarar av, blir man utförsäkrad och hänvisad till Arbetsförmedlingen.
Enligt Försäkringskassan var Anita fullt kapabel att ta ett lättare jobb, och avslog därför hennes begäran om fortsatt sjukpenning på 25 procent.
Anitas läkare hade däremot en annan uppfattning. Enligt henne var Anita så utmattad av sina åkommor att en sjukskrivning var enda alternativet för att kunna bli starkare.
Anita överklagade Försäkringskassans beslut, men fick nej. I sitt svar skrev Försäkringskassan att: “Försäkringskassan ifrågasätter inte din sjukdomsbild och de besvär du har. Försäkringskassan har dock att bedöma hur dessa påverkar din arbetsförmåga i förhållande till arbeten på den reguljära arbetsmarknaden.”
Men Försäkringskassans bedömning är inte någon orubblig naturlag. När Anita överklagade sitt ärende till Förvaltningsrätten i Linköping gick rätten på läkarens linje och gav Anita rätt.
– Jag blev jätteglad och tänkte att nu får jag mina pengar. Sjukpenningen handlade bara om en period på tre månader. (Sjukskrivningar förlängs med tre månader i taget, reds anm.) Egentligen var det väl inte så mycket pengar att bråka om, men för mig var det också en principsak. Varför skulle jag betala om jag hade rätt till sjukpenning, säger hon.
Anita trodde att pengarna var på väg. Men det skulle visa sig att det inte var över. Försäkringskassan överklagade ärendet till Kammarrätten, och vann.
64 år gammal kastade Anita in handduken och lämnade arbetslivet efter 40 år som lärare. Då hade hon kämpat mot Försäkringskassan i flera instanser under två års tid. Ilskan mot Försäkringskassan hade satt sina spår. Det var bättre att sluta arbeta och återhämta sig.
Varför var det så viktigt för Försäkringskassan att vinna striden mot Anita? Kostnaden för rättsprocesserna översteg det som Anita skulle få ut flera gånger om.
På Försäkringskassans processjuridiska enhet handlar alla överklaganden om att vinna praxisbildande mål.
– Försäkringskassan överklagar i första hand om det finns ett prejudikatintresse i ett mål, när det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att en fråga prövas av kammarrätt eller av Högsta förvaltningsdomstolen. Försäkringskassan överklagar avgöranden från förvaltningsrätten till kammarrätten endast om man anser att de är klart materiellt oriktiga, säger Martina Irving, enhetschef på Försäkringskassans processjuridiska enhet i Stockholm.
– Materiellt oriktiga avgöranden är de som strider mot lag, föreskrifter, klar praxis samt när slutet är felaktigt till följd av klara felbedömningar. Någon av dessa förutsättningar ska finnas, fortsätter hon.
För Anita var kampen främst en principsak. Hon och hennes man klarade sig utan sjukpenningen, även om det kändes i plånboken.
– Det finns de som har det mycket värre, säger hon.
I dag mår Anita betydligt bättre. Men hon har inte gett upp sin kamp mot Försäkringskassan helt. En överklagan hos Högsta förvaltningsdomstolen ligger och väntar på att bli behandlad. Hon har däremot ingen större förväntan på att vinna sitt ärende.
– Jag tycker att det är bedrövligt att de ska vara så nitiska. De måste väl ändå kunna se från fall till fall. Det går ju inte att jämföra en sliten 64-åring med en 30-åring. Vem skulle ge mig jobb hade de tänkt?, säger Anita.
Läs också: “Flera domar visar: Cancersjuka får avslag på sjukpenning”
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
