Recension Hur ser en finanskille som det går bra för egentligen ut? Man behöver inte tänka länge för att fenomen som backslick, rosa skjorta och parodiskt dyra accessoarer ska framträda på ens näthinna. Gapflabb, blekta tänder, knark i stora lass, och en människosyn från helvetet? Vi har alla sett Wolf of Wallstreet.
När jag snubblade över Gary Stevensons Youtubekanal blev jag därför perplex. Stevenson snackade ekonomi. Han sa högt och tydligt att han hade varit en av världens mest framgångsrika finanshöjdare. Men han hade på sig Adidasbyxor med uppdragna sockor. Gråmelerad t-shirt, hoodie om det var kallt, utnötta sneakers. Ibland en färgglad mössa med stor tofs.
Klasskillnaderna som målas upp tillhör Dickens värld
Så ser trettioåringar i England ut. Alltså de trettioåringar som påverkas av finanshöjdare, på så vis att de betalar mer än halva sin inkomst för att hyra ett rum på gångavstånd från tunnelbanan. Inte de trettioåringar som har lyckats bli finanshöjdare.
När Stevenson pratar hörs det att han kommer från Ilford, ett på alla sätt blandat område mellan London och Essex. Poängen är inte att han inte verkar överklass, det hade jag inte förväntat mig av en streber som driver en Youtubekanal om hur man ska förstå (och äga ut) spekulation och finans. Poängen är att han inte verkar vilja verka överklass eller rik, knappt ens särskilt presentabel. Youtubekanaler om hur man blir en framgångsrik man brukar ju drivas av världens mest fåfänga små herrar. Men Stevenson vill inte smöra. Han litar på att hans analys i sig håller. Och jag har fortsatt följa hans spaningar, och kanske framförallt hans förklaringar, om den brittiska ekonomin. Jag är inte den enda.
Den senaste månaden har hans bok The Trading Game släppts och blivit en bästsäljare i Storbritannien. Stevenson har intervjuats överallt. Jag har läst boken med stort nöje. En otrolig historia förvaltad väldigt bra i text.
Gary Stevenson växer upp som fattig. Han ser Canary Wharf, Londons finansdistrikt, byggas medan han spelar fotboll på gatan. Men vad de rika männen med makt gör där, eller hur han ska komma dit, är höljt i dunkel. Han lider av en stor brist på alla typer av kapital. De invandrade barnen i hans skola har siktet inställt på klassresa, eller på att återställa sin status från sitt tidigare hemland i sitt nya hemland, och Gary, som är duktig i skolan, fattar strax galoppen. Han lyckas komma in på LSE, London School of Economics. Men väl där förstår han att meritokrati, som fortfarande lärs ut till fattiga barn som växer upp i resterna av det brittiska välfärdsstaten, är en myt.
Trots att han är bäst på tentorna förstår han av sina klasskamrater att det som spelar roll är att mingla och trixa sig in på bankerna, genom kontakter. Och genom att signalera såna saker som Stevenson inte kan signalera.
Genom den typ av slump och tur som hör sagorna till vinner Stevenson ett internship på Citibank genom en mattelek. Där gäller det bara att vara bäst på att räkna, inte på att smöra eller ha en rik pappa. Väl inne på Citibank blir han älskad. Och fastnar. Klasskillnaderna som målas upp tillhör Dickens värld, och gestaltas på samma sätt. Stevenson beskriver genomgående sig själv som liten, kort, och oerfaren, men flink och klipsk. Finansmännen är stora idealiserade jättemonster, nöjda och mätta som svin i lera.
När det moraliska uppvaknandet kommer är det kroppen som reagerar först, och går sönder
Det går jättebra för Gary. Hans spekulationer bygger på att medelklassen, och därmed ekonomin som helhet, inte kommer återhämta sig efter krisen (den förra). Han blir rik, men med rikedomen följer inte lycka, utan alienation och depression. Han blir ju rik på att satsa på att alla han älskar kommer få det sämre. Alla som ser ut som honom, pratar som honom, växte upp som honom. Scen efter absurd scen staplas på varandra, uttalat självupplevda, ofta vackra, och jag letar i dem för att förstå var Stevenson lärde sig skriva så bra. Han är rolig. ”Vad betyder allt det här?”, frågar han sig, i takt med att man känner hans känslor av meningslöshet stiga.
För när det moraliska uppvaknandet kommer är det kroppen som reagerar först, och går sönder. Gary Stevensons ekonomiska analys är intressant, men lika mycket fascinerar boken mig i dess skildring av psykisk ohälsa. Han skriver att Tokyo, dit han flyttar med jobbet, är en underbar plats att vara deprimerad på. Det är lika effektivt och fåordigt beskrivet som när Kanye West skrev ”i hate being bipolar its awesome”.
Det finns en fingertoppskänsla i boken, och en enorm känslighet, men också självdistans och kaxighet. Det är en riktigt stark självbiografi och det är inte förvånande att den blivit en bästsäljare i Storbritannien. Det är ovanligt att finanshöjdare vill sätta mänskliga ansikten på både de som bestämmer över, och de som drabbas av, deras verksamhet. Och det är ovanligt att de är lojala mot något annat än sitt eget kontosaldo. “Folk som pratar som jag gör ska inte vara smarta” säger Gary Stevenson på sin Youtubekanal. Boken talar dock för sig själv. En klassisk saga, för vår tid.
Stina Pettersson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
