”Sverige blir lite dummare av att vara en monarki”

Ny bok I den nya boken Tjabo berättar Åsa Linderborg hur det svenska kungahuset och Carl XVI Gustaf lyckats göra världens svagaste monarki till en verklig maktfaktor.

– Jag tror att vi är ganska dåliga på att sätta oss in i hur han har det. Det måste vara ensamt, säger hon.

Den franska revolutionens giljotiner, arkebuseringen av den mexikanske kejsaren Agustín de Iturbide och bolsjevikernas stormning av Vinterpalatset i Sankt Petersburg. De sista kapitlen i några av historiens monarkier har ofta varit dramatiska och blodiga.

Men inte i Sverige.

Här sammanföll demokratins genombrott i stället med ett kungahus som, om än motvilligt, moderniserade sig med tiden.

I den nysläppta boken Tjabo (Polaris förlag) ritar Åsa Linderborg upp hur det svenska kungahuset format och formats av samhällsutvecklingen. Under arbetet med boken har hon förvånats över att så få intresserar sig för kungahuset på allvar.

– Alltså vi är väldigt valhänta i Sverige när det gäller att diskutera monarkin. Det är ett ämne där jag känner mig ensam. Ensam i mitt intresse, ensam i att vilja diskutera på en högre nivå, förklarar hon.

I boken flätas personliga anekdoter och minnesskisser – som när hon med tindrande ögon ser kungafamiljen på teve som barn – samman med en genomlysning av hur Carl XVI Gustaf under 50 års tid förvaltat och utvecklat kungamakten.
– Det är ju intressant med en kung som suttit så länge, samtidigt som vi vet så lite om honom. Han är en intressant gestalt att följa och förstå. Att berätta om honom blir också att berätta om Sverige.

Tingeltanglet och de klippta banden

Åsa Linderborg förklarar att hon känner viss uppgivenhet inför att delar av kritikerkåren nöjt sig med att skriva att boken är långrandig och otydlig. Själv ser hon den framför allt som en komplex och mångbottnad skildring av kungahusets infrastruktur.
– Jag vill inte skriva en pamflett. Jag är otroligt trött på att agitera. Jag vill sprida ut tanketrådar. Men jag hoppas att man tänker när man läser boken, att det här med monarki är visserligen mer komplicerat än man kan tro – men också helt fel. Annars tycker jag man har läst slarvigt.

Under intervjun återkommer Linderborg flera gånger till den paradoxala naturen hos den svenska monarkin. Å ena sidan är kungen en av de mest synliga och inflytelserika figurerna i landet, å andra sidan är hans makt begränsad. Tingeltanglet och de klippta banden motsvaras med andra ord av ett avgränsat svängrum.

– Jag tror att vi är ganska dåliga på att sätta oss in i hur han har det. Det finns bara en som kan bära upp uppdraget, det finns bara en som är statschef i Sverige. Så det måste ju vara ganska ensamt. Även om man har en stor stab och familj och sådär så är det ändå bara han som står längst fram, konstaterar hon.

Samtidigt har kungafamiljen extrema privilegier och kungahuset avsevärd informell makt.

– Även om vi på pappret har världens svagaste kung har han enorm makt, ideologiskt och informellt, över samhällets utformning.

Ekonomiska makten

I Tjabo framgår tydligt hur kungahuset är förankrat i den ekonomiska makten – och förstärker den ekonomiska maktens ställning. Den svenska monarkins nära band till näringslivet har varit avgörande.

– Att kungen är så allierad med näringslivet, det tror jag de flesta tycker är bra eftersom vi tänker att näringslivet arbetar för oss. Vi har ju den idén nu för tiden i Sverige att de står för jobben och sådär. Och vi måste ha tillväxt. Hela det där lingot liksom.

De täta banden till näringslivet och samhällets eliter skapar en maktfaktor som få förstår vidden av, menar Linderborg.

– Vilka de umgås med, vilka de knyter sina vänskapsband med, vad de lovar varandra är avgörande för hur de utövar makt. Hela symbiosen mellan kungahuset, familjen Wallenberg och en stor kaka av borgerliga elitpolitiker är en enorm kraft som ingen riktigt tar på allvar. Det där kan provocera mig lite.

En av Linderborgs huvudpoänger i boken är att det inte går att skilja på kungahuset och samhället i övrigt. Monarkin är inte en avskild institution vingklippt från inflytande.

– Vi tror att kungahuset är en enskild entitet när det i själva verket är crème de la crème av etablissemanget. Alltså när vänstern eller kulturjournalister, radikala eller bara demokrater i största allmänhet, tror att det här är en oviktig fråga så förstår man inte vilken enorm makt kungahuset har.

Upprätthåller samhällsordning

Den italienske marxisten och teoretikern Antonio Gramsci utvecklade tankefiguren om hegemoni för att förklara hur ett samhälles politiska och sociala överideologi formas över tid. Med utgångspunkt i den ekonomiska basens utformning kämpar konkurrerande aktörer om att definiera vad som är politik och därmed föremål för beslut.

Enligt Åsa Linderborg har det svenska kungahuset lyckats definiera offentlighetens ramar och därmed säkra den egna maktställningen. Hon förklarar hur kungahuset, genom sin symboliska och kulturella betydelse, bidrar till att upprätthålla en viss samhällsordning.

– Kungahuset vinner ju väldigt mycket på att vi påstår att de inte har någon makt. Så vi räknar inte dem till makten överhuvudtaget, utan de är någonting annat. De är underhållning eller trygghet, tradition, exportgeneraler, men de är inte makt.

När arvprins Gustaf Adolf och Sibylla av Sachsen-Coburg-Gotha gifte sig i Coburg 1932 smyckades staden med hakkors och NSDAP-ledaren Franz Schwede agerade vigselförrättare. Sedan dess har kungahusets offentliga relation till politiken förändrats i grunden. I Tjabo skildras hur kungahuset framgångsrikt lyckats läsa av tidsandan och anpassa sig till skiftande förhållanden. Åsa Linderborg betonar att kungahuset är skickligt på att konsolidera makt och att det är en anpassningsbar institution.

– Den största moderniseringen av kungahuset skedde på 1970-talet, när de fick börja gifta sig med vem de ville, säger Linderborg. Det var ett stort steg bort från den gamla ordningen.

Allians med maktbärande partiet

Enligt Åsa Linderborg handlar det kungliga moderniseringsprojektet också om överlevnadsinstinkt. För parallellt med att Socialdemokraterna seglade upp som maktfaktor insåg kungahuset värdet av en allians med det maktbärande partiet.

– Vi har ett enormt starkt kungahus i Sverige därför att Socialdemokraterna har dragit nytta av det. Så enkelt är det. Samförståndet blev avgörande för att driva igenom partiets politik under efterkrigstiden.

Anhängare till monarkin hävdar ofta att kungen fungerar som en samlande kraft som förmår kanalisera folkviljan. Inte minst i tider av kris, som terrorattacker eller naturkatastrofer, har kungahusets betydelse stärkts. Åsa Linderborg kallar kungafamiljen ett slags ”katastrofparasiter”, vars ställning stärks om landet drabbas av en allvarlig kris.

– Då blir kungahuset särskilt viktigt för att skänka tröst och ge stabilitet. Och med tanke på att vi lever i väldigt skakiga tider tyder det mesta på att dess ställning kommer att stärkas rejält under de närmaste åren.

Men den där enande kraften riskerar också att överskugga verkliga konflikter, släta över det som inte passar in i bilden av det moderna Sverige. Åsa Linderborg tycker att kungahuset reproducerar en nationalistisk ideologi på vissa premisser. Därmed avväpnas avgörande frågor, som koncentrationen av förmögenheter och ekonomisk makt.

– Klart att det är ett problem när maktstrukturerna döljs. Jag tycker att Sverige blir lite dummare av att vara en monarki. Jag tycker att vi är naiva när vi förädlar kungafamiljen till en del av något omistligt och blundar för deras roll i motsättningen mellan arbete och kapital.

Människors förväntningar

I boken Skådespelssamhället från 1968 målar Guy Debord upp hur modernitetens skådespel alienerar individer genom en falsk känsla av enhet och gemenskap. Den sociala väven fungerar därmed som ett verktyg för den härskande klassens upprätthållande av makt.

I Tjabo skildrar Åsa Linderborg hur kungahuset genom ceremonier och offentliga framträdanden ritualiserar ett slags skådespel och skapar en bild av stabilitet och kontinuitet. Enligt henne fungerar kungahuset i allmänhet och kungen i synnerhet som en projektionsyta för allmänhetens förväntningar.

– Jag skulle säga att kungen bär två kronor på huvudet samtidigt. Å ena sidan avgörande för exempelvis det marknadsliberala skiftet i Sverige. Å andra sidan en enande kraft som ska göra att medborgarna känner en förankring i historien, traditionen, det här sentimentala, nostalgiska. Båda delarna bidrar till att upprätthålla en hegemonisk maktstruktur.

Även om Åsa Linderborg själv är republikan, om än ”en slö republikan”, tycker hon att diskussionen om monarkin fokuserar på fel saker. Och alltför ofta blir den elitistisk.

– Jag vill inte sälla mig bland de här republikanerna som ser ner på folk som gillar kungahuset. Det är elitistiskt. Man är rätt oförstående för folkdjupens behov av trygghet och tröst. Det har ju människor alltid haft. Annars skulle vi haft fler revolutioner i världen.

Vad händer nu?

Hittills har 2020-talet visat sig vara ett segertåg för högernationalistiska krafter. Åsa Linderborg spår att kungahuset än en gång kommer att behöva förhålla sig till ett skiftande politiskt klimat.

– De vill ju gärna sväva lite ovanför och sådär men de måste ofrånkomligen förhålla sig till den politiska makten. Oavsett färg. På så sätt är kungafamiljen också väldigt utsatta för krafter som vill erövra eller utmana hegemonin, säger Åsa Linderborg. Efter en stunds fundering lägger hon till:

– Vad skulle hända med den svenska kungafamiljen om högernationalisterna verkligen tar makten i Sverige? Vilket kungahus får vi då?

Daniel Mathisen