Assads fall efterlängtat, men riskerna är enorma.
För tre veckor sedan fanns inget som tydde på att president Bashar al-Assads blodiga regim i Syrien skulle falla.
Sedan inledde islamistgruppen HTS sin marsch mot Damaskus. De mötte i princip inget motstånd alls och i helgen flydde presidenten från landet och hans premiärminister deklarerade att man tänker förhandla med rebellgrupperna.
Det är en förändring fullt i nivå med revolutionen i Iran 1979 eller störtandet av Saddam Hussein i Irak 2003.
Assad kom till makten år 2000 och har alltså suttit vid makten i 24 år. Han tog över från sin far, som i sin tur styrde i 29 år. Få i dag levande människor i Syrien minns något annat styre än familjen Assads.
Stenhård regim
Till en början fanns det vissa förhoppningar på att Bahsar al-Assad skulle etablera en mildare regim. Han framstod som modern och mer västtillvänd än sin far. De förhoppningarna kom snabbt på skam. Under hans tid vid makten har tiotusentals människor dött i säkerhetspolisens fängelser. Han slog ned de fredliga demonstrationerna för demokrati under den arabiska våren 2011 med våld och mötte de väpnade upproren som följde med samma brutalitet.
Flyktingkrisen 2014–2015 var en direkt följd av kriget. Många hoppas nu att de ska kunna återvända till sitt hemland.
Syriens framtid ligger helt öppen. Klarar de många väpnade grupperna av att samarbeta kan det fungera med en övergångsregering. Landet kan sakta läka efter ett drygt årtionde av inbördeskrig.
Premiärministern sade under söndagen att han såg framför sig att landet ska hålla demokratiska val.
Det återstår verkligen att se. De grupper som nu tar kontrollen är inte på något sätt demokrater.
HTS framryckning betyder inte att landet är under kontroll. Tvärtom kommer flera olika väpnade grupper de facto ha kontroll över sina landsändar.
Risk för fortsatt krig
En tänkbar och dyster utveckling är därför fortsatt inbördeskrig. Lokala krigsherrar kommer inte ge upp frivilligt. Assadtrogna trupper sägs ha tagit sig mot kusten och kontrollerar fortfarande viktiga städer där. Ryssland, som länge varit Assads bästa vän, kommer inte gå med på att lämna sin viktiga flottbas vid kusten.
Det är också oklart vad HTS har för politisk agenda. Gruppen, som är terrorstämplad, har sitt ursprung i terrorgruppen al-Qaida, men har på senare år tagit avstånd från denna. De är jihadister, men det är inte givet att de tänker sig en islamistisk stat. De har i alla fall mycket litet stöd i den syriska befolkningen för en sådan utveckling. Assads regim har varit sekulär och befolkningen har vant sig vid ett sekulärt liv.
Dessutom finns en mosaik av religioner och folkgrupper, som inte ser sunnitisk islam som något rättesnöre.
Det är inte utan att man ser vissa paralleller till Iran även på den här punkten. Där kastades shahens styre omkull av en koalition, och ingen trodde riktigt att islamisterna skulle kunna dominera landet som de sedan kom att göra.
Men där är alla dörrar ännu öppna. Inget vet vart utvecklingen är på väg.
Putins förlust
Däremot är det uppenbart att Syriens väg kommer att påverka spelplanen för hela världen.
Assad var Moskvas förtrogne och främsta brofäste i Mellanöstern. Det går nu förlorat för Putin. Tyngd av kriget i Ukraina kunde han inte ge samma militära understöd som tidigare. En konsekvens av Ukrainakriget som Putin troligen inte kalkylerat med.
Det är också en förlust för Iran. Hizbollah är pressat i Libanon och nu går Teheran även miste om sin främsta allierade stat i regionen.
Assads fall kommer påverka Libanon, Jordanien och andra grannländer.
Det är en osäker tid. Bashar al-Assads fall gör att det för första gången på decennier finns hopp i Syrien, men riskerna för fortsatt kaos och blodbad är tyvärr också stora.
Jesper Bengtsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
