Teater Teatervåren 2023 lider mot sitt slut. Det pratas fortfarande om teaterns kris och det skälls på de stora scenernas repertoar. Dagens Arenas Ola Bo Larsson håller med om att teatervåren kunde ha varit starkare, men hittar före sommarlovet ett manifest för teaterframtiden på Folkteaterns Lilla scen i Göteborg.
Senast i Godmorgon Världen i P1 samtalade en kulturpanel om att teatern förlorat sig i musikaler och remakes på filmer och romaner. Panelen efterlyste nyskriven svensk dramatik. Och mer rättighetsperspektiv på teatern – som kanske ändå var metoos värsta bastion – för att addera ytterligare utmaningar till teaterns hårda tillvaro i en svårt marknadsdigital omvärld.
Det pratades också en del om teaterns kris på Scenkonstbiennalen i Stockholm i förra veckan. Jag hade lite svårt att upptäcka biennalens varför och vart, men jag kanske förväntar mig fel saker av ett branschmöte.
Jag är bara en enkel medborgare som tycker att teaterns plats i samhället är mitt i det, och att ensemblens plats är på en scen nära medborgarna där teaterarbetare reflekterar, repeterar och spelar för sin publik. Gärna på samma scen flera gånger i rad utan att frilansa iväg till nästa gig efter ridåfall.
Fram till i helgen då jag såg Skönheten i kaos på Lilla scenen på Folkteatern i Göteborg tänkte jag nog att Arv på Dramaten var min scenvårs stora händelse.
Nya insikter om teater
En annan stark teatererfarenhet bjöd moment: i Stockholm mig på när jag gick på föreställningen Hindenburg.
En bit in i föreställningen trodde en man i publiken att hans fru bredvid honom hade dött och han skrek rätt ut. Upplevelsen gav mig två insikter: Av de cirka tjugo åskådarna var tre läkare. Det konstaterades att frun bara hade svimmat. Det hela avlöpte alltså utmärkt eftersom teaterpubliken är både erfaren och välutbildad. Det var den första insikten.
Den andra insikten var den djupa gemenskap som kan uppstå när publikmedborgare möts i samband med att ha lämnat det kända, som vi har kontroll över, för att möta något okänt.
Skönheten i kaos vill förmedla något viktigt till publiken.
Incidenten med kvinnan gjorde den kvällen jag såg föreställningen till en okänd resa också för de två skådespelarna, men redan innan hade publiken hoppat från tian genom att ta sig an en ”poetisk och dystopisk saga för vuxna” vid namn Hindenburg på teater moment: i Gubbängen; i en minimal teatersalong.
Två typer av berättelser
Författaren Stig Larsson har sagt att det finns två typer av berättelser: Det ena, som dominerar de flesta scener, romaner och tv-serier, drivs av ”hur ska det gå”-frågan. Och så finns den andra typen av berättelse som jag anser rättfärdiga teaterns existens: ”Vad är det här?”
Stig Larssons andra dramaturgiska fråga passar för Folkteaterns Skönheten i kaos, som bygger på en roman med samma namn skriven av Julia Ravanis. Publiken får kämpa med föreställningen som börjar som en föreläsning om kvantfysik: Varför då och vart är vi på väg?
Det finns flera anledningar till att jag lyfter Folkteaterns uppsättning. Viktigast är känslan av att Skönheten i kaos vill förmedla något viktigt till publiken. Precis som fallet med Hindenburg i Gubbängen har regissören på Folkteatern läst något som hon och teatern tycker är angeläget att sätta upp på scen. För att Skönheten i kaos just nu säger något om människans existens, kunskapssyn, samhället, kärleken och – faktiskt – teaterns roll i samhället.
Det är svårt att matcha intensiteten i publikincidenten från Hindenburg, men Folkteaterns scenlösning skapar viss interaktion när publiken inledningsvis måste ta ansvar för att alla får plats i salongen. När skådespelarna mest är forskare, språkrör och guider kan vi i publiken också se på varandra. Vi ser människor, som skulle kunna vara de det talas om i föreställningen.
En pjäs om kvantfysik
I Skönheten i kaos är det logiskt att publikens subjektiva åskådarroll lyfts upp. Skönheten i kaos handlar om hur människor förhåller sig till den andre; älskaren, forskaren, konstnären, politikern har alla ett objekt att hantera. Och är i en situation där subjektet också påverkar objektet.
Skönheten i kaos handlar om kvantfysik. Kvantfysik som en ingång till att förstå vår existens och vårt samhälle. Kvantfysiken i den här föreställningen ger också en nyckel till teaterns kris. Jag återkommer till detta.
Tre skådespelare får alltså hjälp att gestalta den kvantfysiska osäkerhetsprincipen
Kvantfysik är den av alla naturvetenskapliga discipliner som flera decennier nu toppat listan på naturvetenskap som omhuldas av kulturen. Först gjorde det mig lite tveksam till föreställningen. Efteråt tycker jag att Skönheten i kaos skapade nytt intresse för kvantfysiken, som långsamt förvandlas från en föreläsning till kött och mening. Vad är det här?-berättelsen går från fakta till mänskliga typsituationer som berör.
Hisnande fysiska fakta och utläggningar kräver koncentration. Scenen är en radiostudio där flexibla mikrofoner hänger ner från taket eller flyttas runt för att förtäta. En av de fem på scen är musiker som kompar kontemplativa popsånger med kvantfysiskt textinnehåll. En annan är magiker och illustrerar ytterligare med ljus, eld och vätska.
Tre skådespelare får alltså hjälp att gestalta den kvantfysiska osäkerhetsprincipen, entropins ständiga rörelse, slumpen, de lättpåverkade elektronerna, rumtiden och så vidare. Översatt till världen utanför teatern slår Skönheten i kaos ett slag för en ödmjuk verklighetstolkning i en polariserad värld.
På teatern kan vi ta oss an framtiden
När det kommer till kärlek, religion, politik, konst, samhällsorganisation eller teater så finns inga absoluta sanningar! ropar Folkteatern till en samtid som försöker hantera sin ångest med en blandning av lika delar kontroll och förträngning.
För att skriva om en teaterföreställning tycker ni kanske att jag låter väl missionerande? Ni har säkert rätt i det, men jag har många vänner som valt bort teatern det senaste decenniet. Jag tycker de gör fel. Man bör – om man slutat gå i kyrkan – gå på teater. På riktig teater, där ensemblen är angelägen om att berätta något viktigt. Där innehållet är komplext och öppet för tolkningar. Där publiken dras in i det okända och det osäkra.
Framtiden är och bör vara en okänd och spännande plats. Teatern är en av samhällets institutioner där vi tillsammans tar oss an framtiden.Teatern borde vara en plats där vi undersöker och samtalar om våra mest angelägna frågor.
Dagens Arena uppmanar sina läsare att boka in rejält med teater i höst.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
