Det kan vara en händelse som ser ut som en tanke. I veckans New Statesman intervjuas den 95-årige Denis Healey, en av Labours mest framstående efterkrigspolitiker. Han dekorerades för sina insatser under andra världskriget. Bara därigenom predestinerad för stordåd även i politiken. Han var finansminister under det turbulenta 1970-talet då Storbritannien krisade och ömsade skinn och blev därefter vice partiledare under Michael Foot på 1980-talet. Healey brukar beskrivas som en av Labours ”lost leaders”. Underförstått: Han borde ha blivit partiledare. Och om historien hade tagit en annan och bättre vändning även premiärminister – i stället för Thatcher. Men omständigheterna ville annorlunda.
Denis Healey berättar i intervjun att han tidigt ”varnades” för Thatcher av en annan Labour-parlamentariker som sa: ”She’s good-looking but she’s also politically brilliant.” Men Healey erkänner att han inte förstod vilket politiskt och kulturellt skifte Thatcher förebådade 1979: ”Jag väntade mig att hon skulle röra sig i den riktningen, men jag väntade mig aldrig att hon skulle göra så mycket.”
Man kan läsa intervjun som ett uttryck för vänsterns problematiska förhållande till Margaret Thatcher. Man tycker illa om hennes politik och hennes politiska metoder och förhållningssätt. Men hyser samtidigt en illa dold beundran. Kanske jämförbar med den svenska borgerlighetens relation till Olof Palme; han borde ha varit med oss!
Thatcher var en politiker som ”tiden fann”. Hon blev premiärminister efter flera år av ekonomisk kris och politisk turbulens. Hon erbjöd ett hårt och tydligt ledarskap. Och fyllde därmed ett tomrum i brittisk politik. Men man måste komma ihåg att Storbritannien framförallt var inne i en brutal strukturomvandling under den här tiden. Den industriella revolutionen härstammar från just Storbritannien där den inleddes under det sena 1700-talet.
På 1970-talet var den brittiska industrin ålderdomlig och ineffektiv. Storbritannien är ju även hemort för den politiska och ekonomiska liberalismen. De flöt samman i begreppet Manchesterliberalismen när vi gick in i den industriella tidsåldern. Men industrisamhället skapade också enorma sociala problem och ledde till omfattande krav på en statlig socialpolitik. Storbritannien var faktiskt först ute även i detta avseende, den moderna välfärdsstaten modellerades under andra världskriget och blev en förebild för många andra, däribland Sverige.
I sin BBC-dokumentär om Storbritannien säger Andrew Marr att Margaret Thatcher var ett barn av 80-talet – 1880-talet. För Thatcher återuppväckte den ekonomiska liberalismen som nu hade försetts med prefixet ”ny”. Mer än någon annan politiker i modern tid är hon en symbol för den nyliberala revolutionen. Men framför allt inledde Storbritannien under hennes tid vid makten en genomgripande avindustrialisering. Den gick längre än i många andra länder eftersom staten tog sin hand från ekonomin. Avvecklingen av välfärdstaten inleddes. Privatiseringar blev lösningen på allehanda problem.
Kommentarerna på vänsterkanten efter hennes död är försiktigt uppskattande men underliggande kritiska. Från högerhåll är budskapet att hon kanske var kontroversiell men ändå ”räddade landet” och att historien har gett henne rätt. Men så enkelt är det inte. Och ett bevis för detta är dagens ekonomiska kris i Storbritannien. Lika genomgripande och allvarlig som 1970-talets.
För att förstå Thatchers politiska instinkter måste man gå till hennes uppväxt. Hon var inte en del av den traditionella överklass som i så hög grad dominerat de konservativa. Hennes far ägde en speceriaffär i Grantham i Lincolnshire i östra England. Det var en liten ort där den numerärt stora arbetarklassen hellre handlade i den kooperativa butiken.
Thatcher uppfattande allt detta som ett hot inte bara mot hennes egen familj utan mot den fria företagsamheten i allmänhet. Detta formade förmodligen hennes underdogperspektiv som hon överförde till sin politiska gärning och kampen mot socialismen. Och socialism, det var sådana företeelser som fackföreningar, statligt ägande och kooperativa företag ägda av sina medlemmar. Överheten var i hennes ögon inte överklassen eller storföretagarna utan staten och fackliga ledare. Hon representerade en uppåtsträvande, arbetsam och skötsam medelklass som vände sin udd mot arbetarklassens olika organisatoriska uttryck.
Detta förklarar förmodligen också varför hennes fiendes fiender blev hennes vänner. Hon var konsekvent anti-kommunistisk. Men såg mellan fingrarna med motståndare mot demokratin på högerkanten. Visserligen handlade hennes intresse framförallt om kampen mot den demokratiska socialismen i det egna landet: fackföreningarna, välfärdsstaten och det av henne demoniserade Labourpartiet. Men hennes anti-fascistiska instinkter mot diktaturer i andra länder var obefintliga.
Hon omfamnade den chilenske massmördaren och diktatorn Augusto Pinochet. Hon stödde apartheidsystemet i Sydafrika. Nelson Mandela kallade hon konsekvent terrorist. Men det var ju det våldsbaserade vita styret som byggde på terror och uteslutning av färgade och svarta från medborgarskap och ett värdigt liv. Skälet för hennes skandalösa ställningstagande var i grunden att de vita i Sydafrika stod emot det ”kommunistiska” ANC och att Pinochet med våld satte p för ”socialismen” i Chile. Hennes agerande i detta avseende är en skamfläck för henne själv och för Storbritannien.
Frågan är om Storbritannien hade kunnat välja en annan väg 1979. Svaret är förstås ja. Men Labour var kluvet och splittrat. Och hade inte ännu hittat en strategi för den omstrukturering som landet var mitt upp i. Men det var inte Thatchers ekonomiska politik som räddade Storbritannien, i själva verket gjorde hennes ekonomiska recept bara ont värre, vilket Katrine Kielos visat i en rapporten ”Myten om Järnladyn” för Arena Idé.
Faktum är att många av dagens problem bottnar i det ekonomiska skifte Thatcher stod för. Landet är i allt för hög grad beroende av den finansiella sektorn. Den ekonomiska utvecklingen är i grunden obalanserad. Den reala ekonomin har sjunkit med tre procent sedan 2008. Avindustrialiseringen har gått alldeles för långt. Industrisektorn i detta gamla industriland är mycket mindre än i exempelvis Sverige och Tyskland. Landet har sedan länge underinvesterat i utbildning och infrastruktur.
Storbritannien har ännu inte återhämtat sig socialt från Thatcheråren. Den sociala rörligheten har minskat. Storbritanniens progressiva utvecklingstrend under 1900-talet bröts. Ojämlikheten har ökat. Otryggheten på arbetsmarknaden med en permanent låglönemarknad är ett konsekvent resultat av att hon krossade fackföreningsrörelsen. 1979 var en av sju barn fattiga. Redan fyra år efter hennes tillträde växte ett av tre barn upp i fattiga omständigheter. Thatcher splittrade landet.
Tony Blairs ”tredje vägen” åstadkom en hel del inom de politiskt-ekonomiska ramar som Thatcheråren hade satt upp. Den offentliga sektorn expanderade. Fattigdomen bekämpades. Allt detta rullas nu tillbaka. Den obalanserade ekonomin kraschade 2008. Camerons recept är betydligt tuffare än Thatchers någonsin var. Och dagens kris är minst lika genomgripande som 1970- och 80-talens. På något sätt är landet tillbaka på ruta ett.
Den nye Labourledaren Ed Milibands ambitioner är att formulera ett nytt ekonomiskt paradigm och knyta an till och omdefiniera en gammal tradition som Thatcher bröt upp ifrån. Han vill göra Benjamin Disraelis ”One Nation” till Labours politiska koncept. Detta är ett vittomfattande och stort uppdrag. Nyliberalismen har dödförklarats åtskilliga gånger. Men Milibands förhållningssätt är intressant eftersom det utmanar några av de trossatser som blivit allmängods även efter Thatchers sorti från politiken.
Margaret Thatcher segrade. Men hon vann inte. På den fackliga centralorganisationen TUCs huvudkontor kan man än i dag hitta temuggar med texten: ”We still hate Margaret Thatcher.” Hennes arv är fortfarande omtvistat. Två veckor före sin död 2003 skrev Guardian-kolumnisten Hugo Young en text om Thatcher som tidningen återpublicerar i dag. Konklusionen står sig fortfarande: ”Thatcher efterlämnar ett mörkt arv som fortfarande inte har försvunnit.”
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
