VAL I KANADA Valet utlystes för att ge Liberalerna majoritet i parlamentet. Det fick de inte. I valrörelsen såg den konservative partiledaren ut att bli vinnaren. Det blev han inte. Efter 36 dagars valkampanj i Kanada har inte så mycket förändrats. Men tonläget har höjts.
Den 15 augusti utlyste premiärminister Justin Trudeau val den 20 september i förhoppning om att få majoritet i parlamentet. Då hade hans Liberalerna en betryggande ledning mot konservativa partiet.
Men deras partiledare Erin O´Toole inledde kampanjen starkt och såg i några veckor ut att kunna bli Kanadas nästa premiärminister. Trudeau som i 17 månader sagt att inget val skulle genomföras förrän pandemin var över, blev gång på gång konfronterad med det uttalandet.
Fast märkligt nog tycks en vändning ha kommit just genom att en fjärde våg av pandemin drabbade en av landets provinser. I Alberta, där de konservativa har egen majoritet, tvingades den konservative provinsledaren Jason Kenney ta beslut om en ny nedstängning i förra veckan. Erin O´Toole försökte in i det längsta undvika att kommentera det, efter att han bara dagar innan hävdat att konservativt ledda provinser klarade smittspridningen bättre. O´Toole har i stället talat om hur landets ska återuppbyggas efter pandemin.
Justin Trudeau visade också att han är en typisk kampanjpolitiker och lyckades vända trenden efter de stora partiledardebatterna. På valmöte efter valmöte mötte han protester från militanta antivaccinmotståndare som kastade grus och buade. Protesterna tycks ha haft motsatt verkan, sympatierna hamnade hos de attackerade.
Det mesta ser nu ut att bli som det var. Valet i Kanada har i det lilla ändå en vinnare: det socialdemokratiska NDP som ser ut att öka 4–5 mandat i parlamentet. Förloraren är det populistiska Peoples Party of Canada, PPC, som trots över fem procent av rösterna blir utan mandat. I enmansvalkretsarna har de inte lyckats slå ut den konservativa kandidaten någonstans. Men PPC anses ha starka kopplingar till den allt mer militanta extremhögern som gjort det här valet till det mest hatfyllda någonsin i Kanada.
Den liberala kandidaten Carla Qualtrough i British Columbia säger att hon sett mer hat och ilska än i någon tidigare valkampanj.
– Polisen utreder en del av de hot vi mottagit. Och det handlar inte bara om ilska och skillnader i åsikter. Det har verkligen utvecklats till att bli hatiskt och ett oacceptabelt beteende, säger hon och menar att det inte bara handlar om motstånd mot vaccin eller ansiktsmasker, eller förnekande av klimathotet utan allt tydligare också hat mot LGBT-personer och antisemitiska budskap.
I Toronto Star skriver Jamie Watts om ”pandemins libertarianer”.
– För två år sedan var PPC en kuriositet för journalister som kunde ägna dem uppmärksamhet under en nyhetsfattig vecka. Under pandemin har de utvecklats till något mycket värre, något som kommer att utgöra ett hot för en kommande regering, skriver han.
– De som nu rasar över nedstängningar och känner sig isolerade från huvudströmmen i kanadensisk politik har känt sig accepterade av partier som PPC som uppmuntrar deras konspirationsteorier och legitimerar deras beteende, fortsätter han.
Omer Aziz, tidigare utrikesrådgivare åt Trudeaus regering, och i dag författare, skriver i The Atlantic att han på många sätt är besviken på Trudeau. Men att politik kräver kompromisser, och att en hel del har åstadkommits:
– Han har höjt skatten för de rikaste, legaliserat marijuana, satt ökande skatter på koldioxidutsläpp, omförhandlat NAFTA-avtalet, fört in kvinnors rättigheter i landets utrikespolitik, och reducerat barnfattigdomen så att den i dag är på lägsta nivån på decennier. Hur man än mäter Trudeau är den mest progressiva ledaren under min livstid, skriver han.
Ytterligare en effekt av valet ser ut att bli att ”First Nations”, Kanadas ursprungsbefolkning, närvaro i parlamentet stärks. Enligt preliminära valresultatet tar 12 från ursprungsbefolkningen plats bland de 338 ledamöterna.
Och för tredje gången efter ett val kommer generalguvernören (drottning Elisabeths ställföreträdare i landet) att läsa upp ett ”Throne Speach” i parlamentet författat av Trudeaus medarbetare.
Fast det hela kanske bästa sammanfattas av tidningen Macleans skribent Paul Wells kommentar:
– Det här var kvällen när egentligen ingen var nöjd.
Text: Janne Sundling
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
