Analys Robert Muellers rapport visade att Donald Trump inte kunde bindas till kriminellt samröre med Ryssland. Vilket under den gångna veckan utlöst ett vilt firande bland republikaner. Men vad finns egentligen att fira? Henrik Thorén analyserar läget.
I fredags förra veckan lämnade den specialtillsatta åklagaren Robert Mueller, efter två års idogt arbete, in sin slutgiltiga rapport till den amerikanska motsvarigheten till justitiedepartementet. Muellers utredning och spekulationer kring vad den kan tänkas producera i slutändan har under dessa två år trollbundit delar av den amerikanska pressen och varit föremål för förhoppningar, oro och föga förvånande en omfattande polemik. Rapporten i sig är fortfarande hemlig och den information som hittills tillkännagetts har kommit via en sammanfattning av den nyligen tillträdde justitieministern William Barr.
I korthet kan man säga att det blev en besvikelse för många. Inga avslutande åtal väcktes och Mueller kunde varken styrka uppsåtligt kriminellt samröre å Trumps kampanjs sida med ryska underrättelsetjänster eller komma till ett avgörande i den centrala frågan kring det som i amerikansk lagstiftning kallas obstruction of justice. Det vill säga, försök att hindra utredare i deras arbete. Men det hela är en invecklad historia och det tåls att påminna sig om hur det började.
Mueller tillsattes i maj 2017 av den biträdande justitieministern Rod Rosenstein. Jeff Sessions, som var justitieminister vid tillfället, betraktades som jävig då han varit en del av Trumps presidentkampanj och blev därför tvungen att formellt koppla bort sig från utredningen. Presidenten gjorde ingen hemlighet av att han betraktade detta som ett slags förräderi.
Anledningen till att en utredare tillsattes var att Trump tidigare samma månad plötsligt och under förödmjukande former avskedat dåvarande FBI-chefen James Comey. Under Comeys översyn pågick vid FBI redan utredningar rörande Trumps kampanj och dess kopplingar med Ryssland och många fruktade att avskedandet var ett försök å Trumps sida att störa dessa utredningar. Det gjorde inte saken bättre att Trump initialt motiverat avskedandet med att Comey inte behandlat Hillary Clinton i enlighet med justitiedepartmententets normer. Comey hade under pågående presidentkampanjer offentligt kritiserat Clintons hanterande av epost under sin tid som utrikesminister under Barack Obama men—och det är i detta normbrottet består—inte åtalat henne. Även om detta i allmänhet betraktades som ett legitimt skäl att avskeda Comey verkade det hela närmast skrattretande kommande från just Trump då han under sin presidentkampanj ofta utmålat sin motståndare som en brottsling mer lämplig för fängelse än presidentposten.
Trump själv har med sin vanliga fallenhet för överdrifter kallat utredningen för en häxjakt värre än något som någon tidigare president utsatts för.
Som om detta inte var nog gav Trump ett helt annat motiv i en TV intervju med journalisten Lester Holt och hänvisade istället till “den där Trump-rysslands grejen” som huvudsaklig anledning till varför Comey fick gå. Att skydda utredningen från politiskt inflytande blev därför i princip oundvikligt och när Mueller tillsattes var det med stöd från både republikaner och demokrater.
Detta har med tiden förändrats och republikanska politiker har i allt högre grad fallit in i presidents retorik. Trump själv har föga förvånande knappast missat en chans att underminera Muellers trovärdighet och med sin vanliga fallenhet för överdrifter kallat utredningen för en häxjakt värre än något som någon tidigare president utsatts för.
Icke desto mindre har Mueller lett sin utredning med till synes stor integritet och effektivitet. Han har själv mer eller mindre helt undvikit att kommentera sitt arbete i pressen och till många journalisters stora besvikelse hållit sin stab från att läcka detaljer. Den information som utredning undsluppit sig har tagit två former. För det första har en rad åtal väckts, dels mot ryska agenter och företag för försök att störa valet 2016, och dels mot medlemmar av Trumps kampanj. Och för det andra har utredningen hittat tecken på oegentligheter och korruption som överlämnats till andra åklagare, främst distriktsåklare i New York. Dessa utredningar är fortfarande pågående och lär fortsatt orsaka Trump bryderier.
Vad gäller de åtal Mueller väckt finns det en del att konstatera. Dels är det en rätt så namnkunnig skara som direkt eller indirekt implicerats; Trumps säkerhetsrådgivare Michael Flynn, Trumps kampanjchef Paul Manafort, Trumps personliga advokat och “fixare” Michael Cohen, Trumps rådgivare Roger Stone, samt ett mindre antal andra med anslutning till kampanjen sitter i eller väntar på fängelse eller väntar på rättegång. Men brotten de anklagats, och i vissa fall redan fällts för, är antingen ekonomiska oegentligheter eller så-kallade processbrott. Alltså, de har ljugit för utredare. Antagandet har bland de som kommenterat det hela har ofta varit att utredningen skulle avslutas med en rad högprofilerade åtal mot viktiga figurer i Trumps administration. På listan om vilka detta kan tänkas gälla har vid sidan om Trump själv också medlemmar av hans familj förekommit. I synnerhet hans son Donald Trump Jr., hans dotter Ivanka Trump, samt hennes man Jared Kushner.
Men så blev det alltså inte. Inga fler åtal. Dessutom skriver Barr i sin fyra sidor korta sammanfattning av Muellers rapport att det inte har gått att styrka påståenden om att medlemmar av Trumps kampanj haft kriminellt samröre med ryska undertjänster även om det står utom tvivel att rysk underrättelsetjänst bedrev en kampanj för att störa valet. Vad gäller den andra frågan, den om Trump otillbörligen försökt påverka utredning självt, kommer som sagt inte Mueller fram till något utan, får vi veta av Barr, presenterar endast ett antal skäl för och emot. Barr citerar Mueller när han skriver att utredningen varken friar eller fäller presidenten.
Avslutningsvis gör Barr en egen juridisk bedömning i den senare frågan. Till presidentens fördel. Det är inte okontroversiellt då Barr under 2018 helt spontant och på eget intiativ skrivit ett längre memorandum där han argumenterat för en tolkning av lagen där obstruktion inte kan tillskrivas någon utan en fällande dom i det underliggande brottet vilken obstruktionen söker att dölja. Detta memorandum har av många setts som en inte försumbar anledning till varför Barr fick sitt jobb till att börja med.
Hur som helst har detta under den gångna veckan utlöst ett vilt firande bland republikaner. Trump själv hävdade genast att rapporten innebär ett totalt och otvetydigt friande på alla punkter—vilket motsäger Barrs skrivelse direkt. Trump fortsatte sedan med att i sedvanlig stil hela utredning för ett olagligt och misslyckat försök att ta makten från presidenten och menade slutligen att någon borde ställas till svars för hela affären även om det är oklart vem som åsyftades med detta.
Det är en dyster cirkus som nu utspelar sig med oklara konsekvenser för framtiden. Det pågår för tillfället en mycket upphettad diskussion i synnerhet på amerikanska vänsterflanken kring hur Muellerutredningen och frågan kring Trumps samröre med Ryssland hanterats av politiker och journalister. Här anklagas demokratiska politiker och media i stort för att ha gått på en konspirationsteori och i alltför stor utsträckning förlitat sig på Mueller som den som ska rädda republiken från Trump. Detta har, menar man, skiftat fokus bort från allsköns andra skandaler och nu till råga på allt gett Trump och republikanerna något som kan uppfattas som en tydlig seger.
Men denna bild ter sig en ohjälpsam förenkling. Även om vissa på den vänstra halvan om amerikansk politik helt klart hyst orimliga förhoppningar, och kritik kan och bör riktas mot enskilda aktörer, har seriösa politiker, journalister, och kommentatorer för det mesta varit försiktiga i sina uttalanden. Möjligheten att Mueller inte kommer fram till någonting eller att hans slutsatser inte accepteras har för det mesta varit en del av denna diskussion.
Det är otvetydigt så att intresset för utredningen varit stort, vilket har sina uppenbara förklaringar, men man kan knappast anklaga demokratiska politiker eller journalister på vänsterkanten i allmänhet för att ha varit naiva. Det är möjligt att se situationen också från ett annat håll. Medan Muellerutredningen pågått har demokratiska politiker kunnat fokusera på andra frågor och hänvisa politiska knepigheter, kring exempelvis möjligheterna att inleda processen att försöka avsätta presidenten, tills dess att Mueller är klar med sin utredning. Exempelvis handlade förra årets mellanårsval mestadels om helt andra frågor, som exempelvis sjukvård.
Men i och med att utredningen nu är klar tvingas demokraterna nu själva att agera mer aktivt driva vidare utredningar, till exempel med de medel som står dem till buds i och med representanthusets översynsbefogenheter. Men detta är inte utan politiska risker då rysslandsfrågan inte varit motiverande för stora väljarskaror och riskerar att alienera viktiga väljargrupper. Dessutom finns det en risk att väljare klumpar samman frågor kring Trumps kampanj och valet 2016 med andra korruptionsskandaler som hotar att implicera presidenten vilket kan göra det svårt att ordentligt syna Trump.
Å andra sidan påvisar den skadeglädje som republikanerna påvisar en kortsiktighet och cynism som, även om det ingalunda handlar om nya fenomen, ändå är både oroande i allmänhet och kan visa sig mycket förhastat. Inte minst eftersom många utredningar fortsatt pågår.
Det finns åtskilliga redan kända kopplingar mellan rysk underrättelsetjänst och medlemmar av Trumps kampanj.
Vidare bör man komma ihåg att det mycket väl kan vara så att det är detaljerna i Muellers fulla rapport, snarare än hans juridiska slutsatser, som kommer att vara av betydelse framöver. Mueller har gjort en bedömning av huruvida bevisläget är sådant att åtal kan väckas givet en viss brottsrubricering och bevisbörda och sedan konstaterat att det inte räcker. Men det betyder varken att det inte finns bevis för samröre, att dessa bevis inte ändå är graverande, eller att motsatsen blivit bevisad.
Det finns åtskilliga redan kända kopplingar mellan rysk underrättelsetjänst och medlemmar av Trumps kampanj. Exempelvis ska enligt vittnesmål från Michael Cohen Trump ha blivit informerad på förhand via Roger Stone angående Wikileaks publicering av hackade e-mail från Clintons kampanj. Wikileaks verkar ha fått dessa hackade mail till sig av personer som arbetat för rysk underrättelsetjänst. Till detta kan läggas att Trump under presidentkampanjen på en presskonferens i ett häpnadsväckande uttalande vädjade till “Ryssland” att fortsatt hacka Clintons epost. Ett annat exempel är det möte bland annat Trumps son, Donald Trump jr, hade i Trump Tower med en rysk advokat som kunnat kopplas till rysk underrättelsetjänst. Föresvävningen var att denna advokat kunde erbjuda “smuts om Clinton” vilket junior visste och var entusiastisk över. Dessa är inte de enda exemplen.
Så bevis finns, bara inte av för åklagare önskvärd kvalitet. Om det tydligt visar på någonting så är det närmast djup inkompetens och en stor vårdslöshet inom kampanjorganisationen. Men samtidigt är den bedömning som här ska göras inte främst juridisk i enkel bemärkelse, utan politisk. Det handlar inte ytterst om huruvida brott begåtts, även om det såklart är av uppenbar relevans, utan om lämpligheten i hur presidenten uppträtt gentemot främmande makt. De skäl som anges i konstitutionen för att avsätta en president (high crimes and misdemeanors) saknar juridisk definition och antagandet här är att brott i juridisk mening varken är tillräckligt eller nödvändigt för att inleda en dylik process även om aptiten för något sådant nog är liten bland demokrater i detta nu.
Om det är någonting man här kan sluta sig till är det att denna historia knappast nått sitt slut och mycket väl kan väckas till liv igen när mer av Muellers rapport blir offentlig. En fråga för framtiden blir hur väl mekanism med specialutredare i detta fall har fungerat. Tanken har historiskt varit att kunna tillsätta oberoende och politiskt neutrala utredare som kan agera under ett långtgående skydd från politiskt inflytande. Men verkligheten har i detta fall hamnat långt från detta ideal. Barrs egen bedömning i obstruktionsfrågan innebär i princip, som många påpekat, att precis det som tillsättningen av en specialutredare syftar till att undvika ändå har hänt. I den viktigaste frågan har en politiskt tillsatt ämbetsman gjort den slutgiltiga bedömningen.
Henrik Thorén, filosofie doktor
Helsingfors universitet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
