Analyserna av helgens tyska delstatsval är förenklade. Det krävs en annan förklaring än att framgången för högerpopulisterna bara beror på flyktingpolitiken, skriver Niels Stöber, Friedrich Ebert-Stiftung.
I valet i tyska delstaten Mecklenburg-Vorpommern i söndags fick högerpopulisterna AfD nästan 21 procent av rösterna, blev näst största parti efter Socialdemokraterna och gick om Angela Merkels CDU. Den direkta effekten av resultatet är en debatt om – föga överraskande – Merkels och därmed Tysklands relativt liberala flyktingpolitik. Det är förundrande hur komplexa sammanhang vävs ihop till ett samband mellan framgången för högerpopulister och liberal flyktingpolitik. Det är här högerpopulisterna får sitt berättigande. Vad som krävs däremot är ett riktigt alternativ.
Redan i veckorna före valet lät den tyska (och för den delen den svenska) nyhetsrapporteringen kring valet i Mecklenburg-Vorpommern som om människorna i nordöstra Tyskland förväntades folkomrösta om Merkels flyktingpolitik. Visserligen låg fokus på »Alternative für Deutschland«, AfDs valrörelse som inte hade någon annan poäng än att »stoppa asylkaoset«, »stoppa massinvandringen« och »stoppa Tyskland från att förstöra sig själv«. Att den ekonomiska ojämlikheten mellan öst och väst fortfarande är oroväckande stor, exemplifierad genom skillnaden i arbetslöshet och medianinkomst diskuterades inte längre särskilt mycket. Jag vill inte påstå att strukturell rasism som kan utnyttjas av högerpopulister inte spelar någon roll, det gör den. Men att hävda att Merkels flyktingpolitik är den stora frågan är att överlämna spelplanen till högerpopulisterna och rasistiska tolkningar av samhälleliga problem.
För att ge lite perspektiv: Mecklenburg-Vorpommern har 9 procents arbetslöshet (Augusti 2016), 0,1 procentenheter lägre än Sachsen-Anhalt (där AfD vann en stor seger tidigare i år) men 3,4 procent högre än genomsnittsarbetslösheten i de gamla delstaterna i väst. 21,3 procent av befolkningen har en månadsinkomst på under 60 procent av medianinkomsten i landet och gäller därmed som relativt fattiga. I hela Tyskland är 15,4 procent relativt fattiga.
I en sådan situation är det förstås lättare att spela kortet »flyktingar hotar vår existens«. Samtidigt kan nivån på fattigdomen och ojämlikheten inte förklara varför högerpopulisterna också lyckas mobilisera stora delar av medelklassen, framförallt egenföretagare.
Debatten i Tyskland har nu svängt mot att acceptera att den politiska kampen inte längre förs längs klassdimensionen utan att den handlar om en slags kulturkamp mellan multikulturalism och rasism/chauvinism. Ironiskt nog så ersätts en för enkel kausalitet – den mellan fattigdom och högerpopulistiska framgångar – med en annan om antirasister mot rasister. Jag är tveksam till om den debatten leder till några innovativa lösningar på vare sig problemet med växande öppen rasism eller ökande ojämlikhet.
En sak kan man konstatera: invandringen i sig är knappast problemet. Såväl fattigdomen och ojämlikheten mellan regionerna i Tyskland som en mer eller mindre öppen rasism är inga nya fenomen i Tyskland som har kommit med flyktinginvandringen de senaste åren. Vad som har hänt är att både den socioekonomiska ojämlikheten och det upplevda kulturella hotet som framförallt vita medelklassmän säger sig vara utsatta för har kopplats till invandringen på ett eller annat sätt. Och här slutar den enkla kausaliteten att fungera: det är både en socioekonomisk och en identitetspolitisk kamp som förs med tydligt underläge för den socioekonomiska debatten vilket visar sig i aktuella debattinlägg som lyfter »kulturkampen« mellan AfD och de etablerade partierna och deras respektive väljare. Man känner igen det från Sverige.
Vad som istället krävs är inte en diskussion om hur etablerade partier ska integrera de »kulturellt« missnöjda i sin retorik och sina politiska program. Istället är det nu ett val mellan att kämpa på med en relativ liberal flyktingpolitik eller att låta bli. Då bekräftar man problembeskrivningen: att invandringen är orsaken till både ojämlikhet och en kulturell statusförlust för den vita manliga medelklassen och att denna statusförlust faktiskt är ett problem för samhället.
Vad som krävs är en debatt om en »tredje väg«, ett riktigt alternativ till både växande klyftor och rasism som förklarar att en aktiv omfördelning, statliga investeringar och solidaritet både med nya och gamla medborgare som har det sämst i samhället gynnar majoriteten i landet. Det krävs att man bygger upp och försvarar en idé om solidarisk politik bortom diffusa identiteter så som »att vara tysk«.
Det krävs därmed också en omtolkning av aktörerna i den politiska kampen: det är inte medborgarna mot nyanlända som gäller utan människor som bor i Tyskland mot en socioekonomisk utveckling där många är beroende av bidrag utöver jobbet för att klara sig, där reallönerna stagnerar eller i bästa fall växer otroligt långsamt, men där profiterna och tillväxten ökar konstant.
För den politiska vänstern är det nödvändigt att ta tillbaka spelplanen med en diskussion om just ojämlikheten och klassfrågan och därmed fylla identitetspolitiken med en ny identitet bortom medborgarskapet och en enighet kring tydlig omfördelningspolitik mellan stad och land, öst och väst, de rikaste och de mest marginaliserade människorna i samhället.
Nu har socialdemokraterna i Tyskland börjat positionera sig inför valet nästa år. Ett grundläggande inslag är en tydlig politik för jämlikhet och kampen mot den växande ojämlikheten. Det är ett första steg. Nästa steg borde vara att bygga ut och tydligt kommunicera den profilering för mer jämlikhet som de tyska Socialdemokraterna redan i koalitionen med Kristdemokraterna har börjat jobba med, men också ifrågasätta samarbetet med Kristdemokraterna i framtiden. Mot ett riktigt alternativ!
Niels Stöber, projektledare på tyska tankesmedjan Friedrich-Ebert-Stiftung i Stockholm
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
