Ukrainskt gruvsamhälle töms på sina invånare

Pokrovsk Ukrainas viktigaste gruvsamhälle riskerar att falla i ryssarnas händer. Det är kanske mer än en stad som går i graven. Dagens Arena har besökt Pokrovsk.

– Den senaste tiden arbetade jag mer åt militären. Vi grävde skyttegravar åt dem utanför staden, säger gruvarbetaren Roman, 35 år.

Men nu har kriget kommit för nära honom, hans fru Viktorya, 33, och deras ettåriga Anastasia.

– Vi hoppas få hjälp av vänner i centrala Ukraina. Jag vet inte ens hur lång tid resan tar, säger Viktorya. Så länge tåget tar familjen i säkerhet.

Väntar på evakuering

Den lilla familjen står på perrongen på Pokrovsks tågstation. Några påsar, en ryggsäck, en barnvagn och en liten sparkcykel i plast är vad de ska försöka få med sig i flykten undan de ryska trupperna. 

De – liksom hundratals andra på perrongen – väntar på det sista evakueringståget från staden, sedan återstår bara bussar. Tåget börjar bli för farligt. Kvällen innan bombade ryssarna en elanläggning som tillhör tågstationen, några hundra meter bort. Explosionen från glidbomben hördes i hela staden och någon minut fylldes anläggningen av tjock, stickande rök. 

– Håll avstånd, uppmanade polisen när den anländer till branden. Ryssarna skickar inte sällan en andra bomb när väl räddningsteam är på plats.

Det tycktes knappt beröra Ania, 70, som lommade över rälsen samtidigt som brandkåren försöker släcka elden. 

– Jo, jag hörde smällen från mitt hus där borta, sa kvinnan som lever ensam i kriget.

Stannar kvar

En ukrainsk soldat kastade långa blickar efter kvinnan. Med bomber och död sprider sig också misstänksamheten i samhället. Ryssarna använder sig ofta av informatörer för sina terrorbombningar. 

Det är krigets paradox: det framkallar en solidaritet av oanade mått, samtidigt som rädslan håller var och en i sitt grepp.

Att gruvarbetare tas från sitt vanliga jobb för att gräva skyttegravar nära fronten ser ingen som uppseendeväckande i Pokrovsk. Det handlar om stadens försvar och kolgruvan är staden. Samtidigt feminiseras flera yrken i gruvan, på samma vis som var fallet under första världskriget.

Metalinvests gruva är en av dem där man de senaste månaderna även börjat anställa kvinnor för att hålla produktionen i gång, när allt fler män kallas ut i skyttegravarna. Att dessutom en kolgruvearbetare kan tjäna bra, mer än den dubbla minimilönen, gör att många tar risken att stanna kvar i staden – trots att ryssarna snart är inom artilleriavstånd från stadskärnan.

– Jag stannar kvar här ensam för att jobba i gruvan. Men det är dags för familjen att lämna, säger Andriy som tillsammans med några vänner fyller ett flyttlass med familjens bohag i den södra – och mer exponerade delen – av staden.

Under tiden knackar polisen dörr för att få fler att lämna.

Måste försvaras

Alla använder sig av vad de hittar som transportmedel. Lite längre bort i den gamla bostadslängan från Sovjettiden fyller Svitlana, 64, sin röda Ladabil till bristningsgränsen för att fly med make, dotter och katt.

– Det var först när en granat slog ned där borta, framför vårt hus, som vi bestämde oss för att lämna. Ser du kratern? säger kvinnan.

På gatorna åker en polisbil runt och uppmanar folk i megafonen att evakuera. Omedelbart.

Det är inget lätt beslut att fatta. Att staden måste försvaras har sin naturliga förklaring: det är en väg- och järnvägsknut som bilder samman hela Donbass. Den som kontrollerar Pokrovsk tvingar motståndaren att förflytta sig på usla och guppiga småvägar ute bland fälten.

Regionens infrastruktur är byggd för gruvorna. Här runt Pokrovsk finns inte bara några av Europas största kolreserver och mineraler för vapenindustrin. Geologer har också hittat en av Europas största reserver av litium, en dryg halvtimmes resa söder om Pokrovsk. Även andra värdefulla och sällsynta jordmetaller kan gömma sig i jorden.

Bidrar till försvaret

Innan kriget kom kunde Pokrovsks invånare drömma om en ljus framtid även efter kolet.

Försvaret av gruvsamhället med omnejd handlar därmed om mycket mer än en stad eller en enskild kvartalsrapport från den dominerande koncernen, Metalinvest.

Metalinvest ägs av den ukrainska oligarken Rinat Achmetov, Ukrainas rikaste man. Han lade efter Berlinmurens fall beslag på stora delar av landets stål- och kolindustri. 

En del av de mineraler som utvinns i Donbass förvandlas till stål och skyddsvärn för försvarsindustrin i fabriken Zapostahl i Zaporizjzja, längre västerut. Zapostahls liksom Pokrovsks gamla industribyggnader pryds fortfarande med grafik från Sovjettiden och har redan upplevt flera krig – och är liksom företagets alla installationer byggda för krig.

– Vi har 17 skyddsrum här, alla fullt utrustade med förnödenheter, sa direktören Roman Slobodyanuk, 34 år, när vi besökte fabriken förra året. 

Även i Zapostahl visste arbetarna att de bidrog till försvaret av Ukraina. Inte bara skattemässigt utan också påtagligt med att tillverka strukturer för skyddsrum och skottsäker bepansring.

Gruvor en del av striden

Sammanlagt handlar det om tusentals arbetare och – om det krävs – även deras familjer som kan ta skydd på industriområdet. Hur militärt användbara Metalinvests gruvor 700 meter under jord i Pokrovsk kommer att vara återstår att se de kommande veckorna.

När slaget om Bachmut inleddes 2022, blev saltgruvorna i närliggande Soledar en del av striden. Ovan jord är risken överhängande att inte mycket blir kvar av staden. En stad som många av invånarna säger sig älska. Krigets muller med dovare utgående eld och mer visslande ingående förstörelse tar sakta över luftrummet.

– Det här var en så vacker stad med parker och blommor. Se på alla rosor bara som symboliserar vår stad, säger Antonina, 56, som står på balkongen i den ljumma sensommarkvällen. Framför henne gapar ruinerna av ett sönderbombat hotell.

Det var en stad full av biografer, kulturcentra och lummiga parker. Det var också ett samhälle där de flesta kunde luta sig tillbaka på gruvans stabilitet för familjens ekonomi. 

Inget av det är längre garanterat, ens om Ukraina håller stånd. Med krigslagarna från sommaren 2022 revs mycket av arbetsrätten också upp, som den basala strejkrätten till exempel. Kollektivavtal i företag med färre än 250 anställda har ersatts med en vildavästernjuridik till arbetsgivarnas fördel. 

Men allt det kommer att bli en kamp för framtiden. För den som överlever. Och för att överleva behöver många i Pokrovsk fortfarande sin lön. Under tiden fortsätter evakueringsfordonen att trotsa de ryska drönarna för att sätta befolkningen i säkerhet.

Orolig för bombningarna

Ett nytt räddningsteam från hjälporganisationen East-SOS åker ut på en runda till innan dagen är över. En av de pensionärer som de hjälper ned för trapporna i den gamla arbetarlängan utanför Pokrovsk är Lyudmila, 85. Hon har kammat sig och gjort sig fin i en grå kavaj för avfärden. Hon insisterar på att gå ned för trapporna utan hjälp. Väl i evakueringsbilen har hon svårt för att hålla en tår tillbaka:

– Nu förstår jag hur mina föräldrar kände sig när de också tvingades evakuera härifrån under andra världskriget, säger hon.

I den lilla matbutiken där Viktoryia, 33, arbetar har de flesta priser redan börjat gå upp. Men hyllorna är fortfarande fulla – till skillnad från stormarknaden som stängde då den var en uttalad måltavla för ryssarnas terrorbombningar.

Viktoryia är orolig för vad som komma ska. 

– Jag är nog mest orolig för bombningarna. Mer än det sexuella våldet. Det talar man inte så mycket om, säger hon när ryssarnas många krigsbrott kommer på tal.

Samtidigt säger hon sig lita på sin sambo som är polis, att han kommer veta när det verkligen är tid att fly hals över huvud.

Ingenstans att ta vägen

Vid uppsamlingscentret i staden berättar kocken Katya, 28, att hon gärna hade evakuerat tidigare om hon kunnat. Hon bor i en liten ort som heter Ukrainska, i dag några hundra meter bort från de ryska trupperna.

– Vi satt och tryckte i tio dagar i en källare innan räddningsteamet kom, berättar Katya. Mot slutet var det gatustrider i byn.

Nu väntar hon på att slussas vidare med sin katt som förlorade hörseln i bombningarna – men utan sin pappa som hon har tappat kontakten med. 

– Han var i en annan del av byn, men han svarar inte i telefon. Stämningen i källaren var hemsk, säger hon.

Inte bara för kriget och bristen på allt. Men två av personerna i källaren var, enligt henne, ryska angivare.

Nu vet hon inte ens vart hon ska resa. 

Text: Magnus Falkehed

Foto: Niclas Hammarström