Film Kan man stå ut med att filmskaparen emellanåt försöker slå knut på sig själv för att vara putslustig är det absolut en sevärd film. Det tycker Jon Andersson som sett den kanadensiska regissören Matthew Rankins nya film “Universal Language”, som har premiär på fredag.
Några skolbarn hittar en fastfrusen sedel på en trottoar och försöker komma på olika sätt att få loss den. En statstjänsteman säger upp sig från sitt tråkiga jobb och beger sig ut på en bussfärd för att besöka sin sjuka mor. En annan man jobbar som turistguide i Winnipeg och tar turister till udda platser i staden, som en bänk där en portfölj blivit övergiven av sin ägare eller ett bostadskomplex där det inte bor några kändisar. Det är några av de händelser som skildras i den kanadensiska regissören Matthew Rankins film “Universal Language”.
Som ni kanske förstår av ovan nämnda beskrivningar är “Universal Language” en komedi bestående av mer eller mindre absurda historier. För att komplicera det ytterligare utspelas filmen i ett parallellt universum där alla i Kanada talar farsi och franska.
Har sina poänger
Filmen har sina poänger. Inte minst när alla historier flätas samman på slutet. Den är underhållande och de välkomponerade helbilderna i Winnipegs inte särskilt charmiga stadslandskap, är roliga att titta på.
Men filmen är tyvärr lite väl tokrolig för sitt eget bästa. Jag kommer på mig själv flera gånger med att sucka åt hur Rankin försöker slå knut på sig själv för att vara putslustig. Som scenen i en buss då en kalkon fått ett eget säte.
Att kalla Universal Language för en kalkonfilm är att gå för långt. Den hade dock mått bra av att tona ner de tokroliga inslagen en aning. Men kan man stå ut med det är “Universal Language” absolut sevärd. Inte minst om man vill ha en annorlunda filmupplevelse.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
