Upp- och nedvända världen

När en omtumlad Stig Henriksson klev ut på balkongen för att ta en nypa luft valnatten 1998 slogs han plötsligt av stundens allvar.
– Valresultatet tydde på enorma förväntningar. Den omedelbara frågan var: hur styr man egentligen en kommun? Och sen: vem ska jag ringa och fråga? säger han och skrattar.

Vänsterpartiet hade i valet fällt den stora socialdemokratiska elefanten som regerat i Fagersta kommun sedan ”bronsåldern”. Åratal av misskött ekonomi, politisk arrogans och omfattande korruption hade till slut fått väljarna att säga ifrån.

I stället hade de lagt sin röst på den pigga vänsterpartisten Stig Henriksson; han som ofta stod på torget, som skrev insändare i lokaltidningen, som syntes med cykeln utanför Konsum på fredagskvällarna; morsandes och snackandes politik med matkassarna över styret.

Sveriges bästa ekonomi
I dag vet Stig Henriksson kanske bättre än någon annan hur man styr en kommun. I tidningen Dagens Samhälles sammanställning över kommunernas ekonomi det senaste decenniet hamnade Fagersta på första plats. Det är antagligen en av förklaringarna till Vänsterpartiets ständigt ökande väljarstöd. Sedan år 2002 har partiet egen majoritet och senast fick man 58,3 procent av rösterna.

Men annat var det 1998. Vänsterpartiet hade visserligen gjort ett succéval och blivit största parti med 44 procent av rösterna. Men någon egen majoritet hade man inte. En socialdemokratisk stelnad maktapparat hade fallit och lämnat efter sig en konkursmässig ekonomi. I det läget valde Stig Henriksson det omöjliga: att samregera med de borgerliga.
– Det var inget svårt beslut. Att söka samverkan med valets stora förlorare skulle minimera de förändringar som var nödvändiga att genomföra. De borgerliga var, liksom vi, fyllda av entusiasm, säger Stig Henriksson.

Kontroversiell i partiet
Trots att Fagersta är Vänsterpartiets starkaste kommun och Stig Henriksson med åren blivit en känd profil är det ganska sällan man hör någon framhålla Fagersta från Vänsterpartiet centralt. En anledning är självklart det oortodoxa samarbetet med de borgerliga – ett samarbete som fortsatte även efter 2002 då partiet fick egen majoritet. En annan anledning är troligtvis Stig Henrikssons öppna stöd till föreningen Vägval Vänster, som i och med att Lars Ohly valdes till partiledare misslyckades med sin ambition att reformera partiet till en mer ”grön, feministisk reformsocialism”.

En annan faktor är att Stig Henrikssons faktiska politik på flera punkter skiljer sig rätt kraftigt från partiprogrammet.
– Partiet skulle lika gärna kunna heta Stig Henriksson-partiet. Det är ingen typisk vänsterpolitik, utan Stig plockar lite här och lite där. I Fagersta röstar även moderater på vänstern lokalt, säger Ola Wahlsten, chefredaktör på Fagersta-Posten.

Andra, som IF Metalls avdelningsordförande Sune Andersson, jämför Stig Henriksson med sina chefer på stålverket.
– Han är som en företagsledare, väldigt skicklig på att driva företaget Fagersta kommun. Men ideologiskt skulle han lika gärna kunna vara socialdemokrat eller ljusblå moderat, säger han.

Stig Henriksson tycker själv att misstänksamheten mot hans ideologiska hemvist innehåller en del fördomar.
– Vissa verkar tro att får man 58 procent i ett val så kan man bara inte vara vänster. Då måste det i hemlighet föras någon sorts moderat politik. Det är som om vänsterpolitik per definition är något som 95 procent är emot, säger han.

Ekonomisk realism och medborgarperspektiv
Enligt Stig Henriksson finns det dock en vattendelare inom vänstern: den mellan statssocialism och en mer folkrörelsebetonad vänster. Själv ansluter han sig till den sistnämnda. Hans två käpphästar i kommunpolitiken heter ekonomisk realism och medborgarperspektiv.
– Skillnaden mellan höger och vänster är ofta synen på kommunmedlemmen. Högern har kundperspektivet medan vi har medborgarperspektivet, säger han.

Resultatet av politiken har blivit en slimmad kommun som i stället för att driva alltför många egna projekt har som mål att stötta medborgarna i deras initiativ. Det kan vara allt från musikevenemang till hembygdsföreningen. Men där ingår även bildandet av kooperativ och privatiseringar inom till exempel äldreomsorgen, något som fått den socialdemokratiska oppositionen att se rött.

Ny generation
Socialdemokraterna, som länge var uträknade efter den bittra valförlusten 1998, har nu åter börjat vädra morgonluft. Egentligen har partiet ett starkt stöd bland befolkningen och i riksdagsvalet får de över 50 procent av rösterna. Men i kommunvalet är det fortfarande trögt.

Med tiden har dock de gamla betongsossarna gått i pension och en ny generation, företrädesvis kvinnor från fackförbundet Kommunal, tagit plats i arbetarekommunens styrelse. Dessa kvinnor upplever sig stå till vänster om Stig Henriksson och kritiserar Vänsterpartiet utifrån deras egna paradfrågor: välfärden och jämställdheten.
– Trots det långa vänsterstyret är många kvinnor inom vården fortfarande underbetalda och arbetar ofrivillig deltid. Dessutom ökar antalet delade turer. Det är oacceptabelt, säger Ann-Marie Noppa, avdelningsordförande i Kommunal och vice ordförande i arbetarekommunen.

Gryende opposition
Även den gamla parhästen Moderaterna har börjat tröttna på Stig Henrikssons dominans. Sedan vänstern fick egen majoritet har Moderaternas inflytande successivt minskat. Partiets nya ordförande, Jan Johansson, tycker Stig Henrikssons dominans börjar bli ett demokratiproblem.
– Vi måste få folk att vakna och se alternativen. Det är aldrig positivt när ett parti har över 50 procent av rösterna. Då stelnar makten, vem som än har den, säger han.

Både från vänster och höger gryr en opposition mot Vänsterpartiet i Fagersta. Men så länge Fagerstas ekonomi tuffar som tåget sitter Stig Henriksson säker i förarsitsen.