USA-val: När kapitalet lärde sig strejka

”Starka fackföreningar bygger ett starkt Amerika” står det på en flagnad skylt ovanför entrén till bilarbetarfackets lokal på Michigan Avenue. I dag framstår det som en fantasi.

De övergivna fabrikshallarna i Detroit står kvar som fornlämningar efter en förlorad civilisation. Borta är hundratusentals välbetalda jobb.

Samtidigt är det som hänt i Detroit endast en bricka i en större mosaik.

Mer än tio miljoner jobb har försvunnit inom den amerikanska industrin sedan 1980. 1970 fanns en fjärdedel av arbetskraften inom industrin. I dag kan inte ens en tiondel titulera sig industriarbetare.

Varför? Ett svar är effektivisering. Robotar och annan automatisering har minskat behovet av arbetare. Fabrikerna kan spruta ut mer stål, motorer och bilar med betydligt mindre folk vid banden. En konsekvens är att produktiviteten har mångfaldigats sedan 50-talet.

Men det räcker inte som förklaring. För industrin har samtidigt krympt som andel av ekonomin. Så är det även globalt, men i USA har det gått längre än i något annat stort utvecklat land. 2010 stod industrin bara för 13 procent av BNP. I Tyskland och Japan var siffran 20 procent.

USA:s dominans gröptes ur framåt 70-talet. Efter ett par decennier av skyddad verkstad utmanades amerikanska företag av tyskar och japaner, sedan av asiatiska tigerekonomier. Importerat gods – ofta både billigare och bättre – vällde in i landet och vände upp och ner på sakernas tillstånd, inte minst inom bilindustrin.

Importen av alla sorters prylar har exploderat. Samtidigt sackar USA:s export, vilket skapat ett enormt handelsunderskott. Frihandelsavtalen har spätt på avvecklingen. Med NAFTA ökade importen från Mexiko kraftigt, och Economic Policy Institute räknar med att USA har förlorat 2 miljoner industrijobb till Kina sedan den nya industriella giganten släpptes in i WTO.

Ytligt betraktat verkar det som om amerikanska företag blivit den globala konkurrensens förlorare. Globaliseringen har dock en mer djupgående dimension, som alla med en Iphone kan studera genom att läsa texten på telefonens rygg: ”Designed by Apple in California. Assembled in China”.

Förr skröt Steve Jobs med att Apples produkter var ”made in America”. Så är det inte längre. Nuförtiden köps komponenter från dussintals tillverkare över hela världen och skickas till Shenzhen i Kina där de sätts ihop i någon av Foxconns fabriker.

Med sina 1,2 miljoner anställda, de flesta kinesiska migrantarbetare som bor i sovstäder och jobbar 12 timmar om dygnet, är Foxconn världens tredje största privata arbetsgivare.

Att outsourca högteknologisk produktion är en rätt färsk trend. Bilindustrin är dock mer rutinerad. Man kan till exempel klicka in sig på General Motors hemsida och läsa om biljätten som en gång hade 600 000 anställda i 150 fabriker i norra USA, men som numera presenterar sig såhär: ”Våra 202 000 anställda arbetar på 158 anläggningar på sex kontinenter, de pratar mer än 50 språk och lever i 23 tidszoner.”

Endast en knapp tredjedel av GM:s anställda är amerikaner.

I princip alla större amerikanska industriföretag är ”multinationals”. Huvudet finns i USA, medan kroppen har skurits upp och placerats lite här och var i världen, men främst i Asien.

Enligt en studie av ekonomen Martin Sullivan krympte amerikanskkontrollerade multinationella företag sin arbetsstyrka med nästan 2 miljoner i USA mellan 1999 och 2008. Samtidigt ökade de sin utländska arbetskraft med 2,4 miljoner, merparten av dem i låglöneländer.

Vad svarar företagen på det? ”Vi är inte skyldiga att lösa USA:s problem. Vår enda skyldighet är att skapa den bästa möjliga produkten”, sa nyligen en av Apples toppchefer till New York Times. Sannolikt handlar det också om en vilja att tjäna pengar. Apple är ett av världens mest lönsamma företag. Huvudanledningen är att arbetskostnaden för varje Iphone bara utgör 5 procent av försäljningspriset och att 59 procent är ren vinst. Varför? Därför att kinesiska industriarbetare endast tjänar en tjugondel så mycket som motsvarande amerikanska.

Ibland ses utvecklingen som naturgiven. Sådan är kapitalismen. Föränderlig.

Men avindustrialiseringen och globaliseringen bör inte ses som ett passivt svar på mystiska marknadskrafter. Det handlar snarare om en strategisk omgruppering.

Och för att förstå motiven måste vi backa bandet.

Ombytta roller
”Starka fackföreningar bygger ett starkt Amerika” står det på en flagnad skylt ovanför entrén till bilarbetarfackets lokal på Michigan Avenue. I dag framstår det som en fantasi.

Men för sådär 50 år sedan var det en rätt skaplig verklighetsbeskrivning. Med 1,5 miljoner medlemmar – lika många som alla svenska LO-förbund samlar i dag – var United Auto Workers en av den tidens mäktigaste aktörer.

Historien om den amerikanska arbetarrörelsen var länge full av blodstänkta nederlag, och när USA sjönk ner i 30-talsdepressionen var bara 7 procent av arbetarna organiserade i fackföreningar.

I decennier hade man stångat sig blodiga mot en juridisk betongmur, där konservativa domare i de federala domstolarna betraktat facket som en kriminell konspiration och strejker som ett hot mot näringsfriheten. Och arbetsgivarna hade skytt få medel i klasskriget.

Man sparkade strejkande arbetare, svartlistade ledare och anlitade privata säkerhetsstyrkor – mest känd är väl Pinkertons ”detektivbyrå” – som skyddade strejkbrytare och pucklade på, mejade ner, infiltrerade och söndrade arbetarkollektivet. Om det inte hjälpte kallade man på staten. Federala och delstatliga trupper slog ner omkring 500 strejker i USA bara mellan 1877 och 1903.

Det var depressionen och New Deal som luckrade upp de invanda mönstren, som på bara några år förändrade maktrelationen på arbetsmarknaden. Nu bakbands de federala domstolarna och kunde inte längre fungera som näringslivets stödtrupper, samtidigt som arbetarna fick uttrycklig rätt att organisera sig och utvidgad strejkrätt.

Peppade av den politiska klimatförändringen och uppraggade av en aldrig tidigare skådad armé av organisatörer anslöt sig miljoner arbetare till fackförbunden under 30-talet.

Nyckeln som låste upp portarna till storföretagen blev sittstrejkerna. Vintern 1936 slog ett rätt ungt och litet United Auto Workers till mot en av General Motors fabriker i Flint, tio mil norr om Detroit. I stället för att gå ut i strejk och demonstrera på gatorna ockuperade arbetarna fabriken, stängde av maskinparken och satte sig ner.

Företagsledningen krävde att guvernören sände in nationalgardet, men det hände inte. För första gången i historien fick arbetsgivarna och facket spela ut sina kort utan ingrepp. Och GM förlorade, tvingades till slut erkänna UAW som legitim motpart.

Segern spred chockvågor genom industrin. Det sittstrejkades överallt och facket tog sig in i företagen. Mot slutet av decenniet hade den fackliga organisationsgraden ökat från 7 till 21 procent över hela arbetsmarknaden. I Detroit var en majoritet av arbetarna anslutna till facket.

United Auto Workers kom urstarka ur 1930-talet, och längst fram i leden fanns Walter Reuther – en gång kallad ”den farligaste mannen i Detroit” av Mitt Romneys pappa George, då talesperson för arbetsgivarorganisationen Automobile Manufacturers Association.

Hitler var knappt besegrad innan ett par hundra tusen GM-arbetare togs ut i en elva månader lång strejk – vilket landade i en hygglig löneökning. 1948 laddade Reuther och UAW för en ny storstrejk; men den här gången hann General Motors före.

Företagsledningen hade tröttnat på klasskriget, man stod i startblocken inför en expansion och hade inte råd med fler produktionsstopp. Så arbetarna erbjöds ett lönelyft i utbyte mot arbetsfred och ordning och reda på golvet.

Två år senare slogs den nya ordningen fast i det som kallats ”Treaty of Detroit” – en motsvarighet till det svenska Saltsjöbadsavtalet, och en kompromiss som inte bara gav arbetarna höjda löner, utan också bonus, sjukvårdsförsäkring, pension, förlängd semester, anställningstrygghet och arbetslöshetsersättning – listan kan göras lång och blev bara längre med åren.

Modellen fick copycats överallt där arbetarna var organiserade. Samtidigt omvandlades hela arbetsmarknaden. Företag som ville hålla facket borta tvingades rentav bjuda över för att göra folk nöjda, vilket gjorde att även oorganiserade löntagare vann på den förändrade maktbalansen.

Det har kallats det sociala kontraktet, något som tillsammans med en stadig tillväxt gjorde ”arbetaren till en del av medelklassen i ett medelklassamhälle”, som finanstidningen Fortune beskrev det på 50-talet.

Man kan fråga sig när och varför samförståndet tog slut och klasskriget satte igång igen.

En artikel i affärstidningen Business Week 1974 säger mycket om brytpunkten. Man konstaterade kort och gott att de amerikanska lönenivåerna hade nått vägs ände. Att det var dags för en omfördelning. ”Det kommer bli svårt för många amerikaner att köpa idén att de måste nöja sig med mindre så att big business kan få mer”, skrev man, och spådde att ”ingenting som vår nation, eller någon annan nation, har gjort i nutida ekonomisk historia kan jämföras med det säljarbete som krävs för att få folk att acceptera den nya verkligheten”.

Förhållandet mellan fack och arbetsgivare funkade bara så länge vinsterna var höga under guldåren. Men den ökade internationella konkurrensen och 70-talets recessioner, liksom de höga oljepriserna och den skenande inflationen, pressade ner vinsterna i näringslivet.

Den ledande analysen blev att man inte längre hade råd med det sociala kontraktet, att kostnaderna hade blivit för höga; särskilt löner och pensioner. Och för att ta sig ur knipan beslutade man sig för att göra slut med facket.

Fram till 70-talet kunde arbetarna alltid pressa arbetsgivarna till eftergifter genom att hota med strejk. Men vad skulle hända om det gick att flytta produktionen? Flytta kapitalet? Det hade inte varit så lätt förr om åren. Men med revolutionen i transporter och kommunikationsteknologi blev maskinparker mer mobila samtidigt som produktionskedjor och fabriker kunde styras över längre avstånd.

Och med de allt öppnare gränserna – en utveckling som amerikanska företag och i synnerhet finanskapitalet drev på – blev det också möjligt att flytta till andra klimatzoner.

Företagen kunde helt enkelt ta sitt pick och pack och dra ifrån en arbetarklass som blivit för dyr i drift, för kräsen och för välorganiserad och söka upp en billigare, mer medgörlig och oorganiserad. Och det var precis vad man gjorde.

Först omlokaliserades fabriker till den amerikanska Södern, till konservativt sinnade delstater där facket aldrig lyckats slå rot. Men det var bara en anhalt på vägen.

Med hot om flytt, och genom att spela ut olika fabriker mot varandra, ställdes arbetarna ofta inför ett ultimatum: frysta löner eller flytt, sedan sänkta löner eller flytt.

Ofta var hotet reellt. Ibland bluffade man. Men det kvittade. Det avgörande var möjligheten.

Kapitalets ökade rörlighet blev ett oöverträffat vapen. Arbetarhistorikern John Russo har kallat strategin för ”capital strike” – arbetsgivarstrejk.

Facket försökte också strejka, men nederlagen blev oftast svåra. Särskilt eftersom det var just en konfliktfylld miljö företagen ville bort ifrån. Facket fann sig plötsligt stående på ett löst isflak i ett hav av fritt flytande kapital – oförmöget att ta spjärn. Man tycktes inte längre kunna rubba världen, utan tvingades i stället anpassa sig.

För varje nedläggning och nederlag minskade också fackföreningsrörelsens medlemsstock. Organisationsgraden sjönk från 30 procent 1960 till strax över 20 procent 1980 – och störtdök sedan till 15 procent 1990 och vidare ner till 12 procent i dag.

Med färre medlemmar förtvinade musklerna. Mest talande är att begreppet ”concession”, eftergift, fick en ny betydelse. Mellan andra världskriget och 70-talet var det facket som pressade företagen till eftergifter. Därefter var det ombytta roller.

Svagare fack ger växande klyftor
Sedan 70-talet har inkomstklyftorna i USA växt kraftigt. Den rikaste tiondelens inkomster är nu till exempel 14 gånger större än den fattigaste tiondelens, upp från knappt 10 gånger för ett par decennier sedan.

Men skillnaderna har inte bara ökat mellan fattiga och rika, utan också mellan de i toppen och de i mitten. ”Rika amerikanska hushåll har lämnat såväl medel- som låginkomsttagare bakom sig”, konstaterar OECD i en rapport. 1980 plockade den rikaste hundradelen av befolkningen hem omkring 10 procent av nationalinkomsten. Strax före finanskrisen hade andelen fördubblats.

OECD menar att fackets medlemstapp och förlorade förhandlingsstyrka är den viktigaste förklaringen till de växande inkomstklyftorna. Maktbalansen på arbetsmarknaden och på arbetsplatserna har tippat över åt arbetsgivarnas håll, med resultatet att det med tiden blivit som Business Week ville 1974: mer till aktieutdelningar och chefsersättningar, mindre till arbetarnas löner.

Mellan 1970-talet och finanskrisen ökade produktiviteten i näringslivet rejält – med 83 procent – medan medianlönen i princip frös fast. Om lönerna hängt med i utvecklingen hade en genomsnittlig löntagare tjänat 22 000 dollar mer om året.

Pengarna har istället gått till stigande vinster och höjda VD-ersättningar. Sedan slutet av 70-talet har ersättningen för en VD i ett större företag ökat med hela 725 procent och är nu mer än 200 gånger större än en genomsnittlig arbetarlön.

”Det är en fantastisk ekonomi om man är en hög företagschef eller någon som äger aktier”, skrev Paul Krugman strax innan finanskrisen. ”För de flesta andra amerikaner är ekonomisk tillväxt en åskådarsport.”

Sedan dess har majoriteten av befolkningen pressats längre upp på läktaren. Medianinkomsten har sjunkit med 9 procent sedan 2007, och 2010 gick 93 procent av inkomstökningen till den rikaste procenten av befolkningen: till topparna i näringslivet.

När Barack Obama på senare tid har drivit linjen att de allra rikaste borde betala något mer i skatt har Republikanerna anklagat honom för att bedriva klasskrig: ”It’s class warfare!” Något som Warren Buffett, världens tredje rikaste man, vände på i New York Times för några år sedan: ”Visst pågår det ett klasskrig, men det är min klass, de rika, som har startat kriget. Och vi vinner.”

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Kent Werne är nyligen utkommen med boken “Amerikansk höst – reportage från ojämlikhetens land“.

Dagens Arena publicerar fem reportage från boken inför det amerikanska presidentvalet. “När kapitalet lärde sig strejka” är del två. Tidigare har “På globaliseringens bakgård” publicerats.