Recension Kan politiska ledare bevara hopp och framtidstro i samhällen där det är fler begravningar än barndop?
Tio kommunstyrelseordförande i lika många kommuner som långsamt krymper pratar om hoppfullhet med Josefina Syssner, professor i kulturgeografi, expert på politik, planering och utveckling i landsbygd.
Vad hoppas de på för den egna kommunen, dess byar och lokalsamhällen? undrar hon i boken Hoppfulla platser? Om hopp och hoppfullhet i periferin (Nordic Academic press).
»Går det att prata om befolkningsminskning och samtidigt förmedla en ljus och hoppingivande bild av framtiden?«
Frågan är intressant och laddad.
Kluven bild
Syssner definierar de anonymiserade kommunerna som perifera platser, »som missgynnats av vår tids ekonomiska och politiska ordning«.
Även om villkoren är långtifrån lika har de gemensamma nämnare: De är glest befolkade jämfört med Sverigesnittet, har ofta en kämpig ekonomi och högre kostnader för sin service. Och invånarna blir inte fler, utan långsamt färre.
Med Syssners ord »platser som präglas av att en del av det som man har kärt försvinner«.
Men kommunerna är också lugna, natursköna, barnvänliga med nära till besluten.
Om de istället legat avsides i Norge hade några kunnat kallas »avskilda pärlor« i SVT-tablån och funnits med i långköraren Där ingen skulle tro att någon kunde bo. Vilket alltså är möjligt, rentav uppmuntrat, på fjälltoppar såväl som avlägsna öar, eftersom Norge satsar miljarder på att hela landet ska leva.
Bara som en jämförelse.
Fast nu är vi i Sverige där 76 procent av de tillfrågade håller med organisationen Hela Sverige ska leva om att staten övergivit landsbygderna.
Här ses kommuner som inte växer, utan sakta krymper som så stigmatiserande att det blir känsligt för politikerna att tala om för att inte skrämma bort inflyttare och företag.
Pragmatiskt hopp
Samtalen visar sammanfattningsvis att ingen plats är alltigenom hoppfull eller hopplös.
Kommunalråden är stolta över sitt uppdrag och platsen de bor på och vill se mer nyanser i beskrivningarna.
Som teoretisk ram använder Josefina Syssner ett antal definitioner och användningsområden för begreppet hopp, som verkar vara hett i forskarkretsar att döma av allt som skrivits i ämnet. Citat och källhänvisningar flödar rikligt på de 144 sidorna. Allt annat vore förstås tjänstefel av en professor med ett akademiskt förlag i ryggen. Och läsningen fungerar trots detta förvånansvärt väl, eftersom hon skriver begripligt och engagerat och bjuder in till diskussion. De många perspektiven väcker nyfikenhet på det specifikt kommunalpolitiska hoppet, här representerat av tre kvinnor och sju män i åldrar från en bit över 30 och uppåt.
Kommunalråden företräder S, C, V, M och ett lokalt parti. De hyser främst det som kallas »pragmatiskt hopp« – att överhuvudtaget klara sina lagstadgade åtaganden.
Plats finns även för »värdebaserat hopp« – att bygga ett samhälle som ska vara gott att leva i. Däremot är den stora bristvaran det hopp som kanske behövs bäst: det radikala, som kräver strider och organisering för att få till förändring.
Då behöver berörda kommuner, regioner och lokalsamhällen se varann som partners, inte konkurrenter, i kampen för att existera på jämlika och jämställda villkor.
Kommun stor som Blekinge
Men detta samarbete verkar de utsatta kommunerna inte mäkta med. Var och en har nog med sitt, trots att samtliga (berättigat) kritiserar staten, som använder resurser och lägger stora åtaganden i kommunernas knä utan att betala. Och överger platser där deras service behövs som bäst. I Tobias Bengtssons Österfors är det nu åtta statligt anställda i en kommun som är lika stor som Blekinge!
Senaste exemplet är Statens servicecenter, som skulle kompensera för andra myndigheters nedläggning, men istället får minskade anslag och stänger 35 av sina 148 kontor.
Hur formuleras då det kommunalrådsspecifika hoppet?
Syssner slår fast att:
- Politiskt ledarskap handlar om att odla vissa former av hopp framför andra.
- Människors kollektiva hopp om att samhället ska leva vidare är nödvändigt i styrningen.
Det hon hoppas på är mer utrymme för utopiskt tänkande, mitt ibland alla så kallade cykelställsfrågor.
Radikala framtidsdrömmar är varken flummigt eller overkligt, framhåller hon.
Det vi idag ser som självklar välfärd avfärdades ju från början som en utopi.
Det behövs helt enkelt mer tro, hopp och jävlar anamma, som bokens slutkapitel så träffsäkert heter.
Perifera kommuner behöver odla sitt radikala hopp.
Liv Beckström
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
