Konst I Sverige befinner sig kulturskapare med flera i något slags chock efter att kulturministern övergett kulturpolitiken. Kan en konstresa från Stockholm till Köpenhamn ge nya perspektiv på debatten?
Skotten i Örebro, den galna presidentens utspel och den pågående klimatkatastrofen gör mig sällskap när jag kliver på tåget ner till Malmö för ett första konststopp.
I höjd med Landskrona läser jag i Dagens Nyheter om att kommunen tänker riva ner 150 hus i Axeltofta utanför Landskrona för att framtidens klimatförändringar gör att de ligger för nära havet.
Malmö Konsthall, som i år firar 50 år, visar samlingsutställningen ”Torrlägg Öresund”. Utställningen samlar fjorton konstnärer från båda sidor av Öresund som alla är verksamma i regionen. Om ”Torrlägg Öresund” kan man läsa att den ”undersöker regionen som en plats för sociokulturella, ekologiska, teknologiska, ekonomiska och politiska sammanflätningar”.
Dränera Öresund
Måhända är det en passande beskrivning av utställningen, men det är svårt för verken att nå samma höjd som industrimannen Robert Rausings framtidsvision från 1953. Hans Öresundsvision tas som utgångspunkt för ”Torrlägg Öresund”. För det var det han, Tetra Paks grundare, tänkte sig: att bygga ihop Skåne och Danmark genom att dränera Öresund på sitt sund.
En galen utopi, javisst – men idag känns varje framtidsvision som ett tillskott.
En mer konkret utopi är visionära 50-åringen Malmö Konsthall, som i väntan på kommande retrospektiva utställning, som öppnar 22 mars, redan nu har ett enkelt retrospektivt fotoalbum uppsatt på konsthallens ena långsida.
Som återkommande besökare av Malmö sedan 1986 inser jag hur mycket konsthallens gratisentré betytt för mig, och andra som haft en timme över i Malmö. Jag har sällan på förhand haft koll på vilken utställning jag släntrat in på. Men med fotoalbumets hjälp återupplever jag obskyra utställningar, som för mig betytt noll och intet, varvat med tunga namn som Munch, Giacometti, Bærtling, Serrano, Sherman, Kruger och Oursler, vilka jag för första gången stiftade bekantskap med just på Malmö Konsthall. Ibland långt innan, eller precis innan, några av dem blev kända för en bredare publik.
Många är tidningsurklippen som visar att Malmö Konsthall inte alla gånger haft det lätt med Malmöbornas reaktioner (eller lokalpressen heller för den skull).
I relief till klaustrofobisk svensk kulturpolitik
Man kan inte annat än att göra vågen för dem som stått bakom den visionära kulturpolitik som möjliggjort Malmö Konsthall i 50 år. De har bidragit till att den konstnärliga scenen i Öresundsregionen är mer spännande än någon annanstans i Norden. Även om naturligtvis Köpenhamn och Danmark varit den tyngre spelaren i regionen.
I relief till en klaustrofobisk svensk (Stockholms)kulturpolitik känns ett besök på Malmö Konsthall och Copenhagen Contemporary som en stor nypa luft.
För att komma till Copenhagen Contemporary åker man förbi Christiania och Köpenhamns påkostade operahus. Som så många områden nära centrala Köpenhamn har det gamla varvsområdet på Refshaleøen blivit ett dynamiskt kulturcentrum.
För första gången i Europa
Spänningen mellan tungt danskt kapital (Copenhagen Contemporary) och gammal hederlig 68-utopi (Malmö Konsthall och Christiania) dröjer sig kvar också i utställningen av den argentinska konstnären Marta Minujín eftersom hon tillhör 68-generationen, och i likhet med den gjort en resa.
Den resan kan man för första gången följa i Europa då Copenhagen Contemporary visar en retrospektiv utställning med Minujín, vars installationer och performance handlar om att spränga konstens gränser i förhållande till samhället.
Minujíns textilier, som madrasser och mönstrade tyger, ger verken ett omedelbart tilltal som kanske balanserar känsla och tanke snäppet bättre än konstnärerna i ”Torrlägg Öresund”. Men så har hon hållit på ett tag. Minujín skapar fortfarande och prisar i utställningsfilmen den direktkontakt hon som åttioåring har med sina konstföljare på Instagram.
Parallellt ställer Copenhagen Contemporary ut Gun Gordillo, Emma Talbot och James Turrell. Har man någonsin sett kväkaren och konstnären James Turrells sökande efter det heliga ljuset förstår man att det är svårt att klara sig med skattepengar för att visa hans kostsamma utställningar.
Generösa danska filantroper
När jag sedan på hemvägen tar vägen förbi Statens Museum for Kunst, klämmer Käthe Kollwitz-utställningen, läser att SMK har en Michelangelo-utställning på gång i mars och äter middag i det stora tillbyggda glaspalatset, går det inte att låta bli att reflektera över de där generösa danska filantroperna, som den svenska kulturministern kanske drömmer om på nätterna. (Vid närmare eftertanke misstänker jag att hennes drömmar inte ett dugg har med konst och kultur att göra.)
Epilog: Länge leve kapitalets roll för konsten, men glöm inte att det fortfarande kostar gratis att visionera om framtidens samhälle. På Malmö Konsthall och Copenhagen Contemporary påminns vi om att den konst vi ser idag är mer än bara estetik – den är ett verktyg för att förstå vår plats i världen, vår framtid och vår relation till de stora samhälleliga och miljömässiga förändringar som pågår.
Ola Bo Larsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
