Vänskapen mellan gubbar

Det är i gestaltningen av de manliga vänskaperna som Pizzeria Roma lyser starkast.

Det litterära skildrandet av verkligheten kommer alltid med vissa problem. Som det faktum att en vanlig dag i ett vanligt liv tyvärr är rätt ointressant. Så måste den författare som tar sig an realismen, som vill gestalta verkligheten för en genomsnittlig människa, hela tiden balansera mellan det långtråkiga och det otroliga.

Det är denna balansgång som Elin Persson tar sig in Pizzeria Roma. Här möter läsaren Magnus, som har några år kvar till pensionen. Ryggen värker efter många års slit på verkstan, men huset ska ändå skötas om. Där, med får och fåglar inpå knuten, lever han sitt oerhört vanliga liv. Läsaren får i detalj följa honom när han trycker ut två ibuprofen i handen, hämtar ved och matar värmepannan, när han kokar havregrynsgröt, kollar text-tv och dåsar till på soffan.

Tomma hus och förfall

Pizzeria Roma är en roman om förslitningsskador, vårdkö och oförmågan att sätta ord på smärtan. Det är kort och gott en beskrivning av vad det innebär att åldras i en sönderfallande välfärdsstat. För det kommer en morgon då Magnus inte kommer upp ur sängen. En morgon då det gör för ont.

Elin Persson gräver också i en mer platsspecifik problematik: avfolkningen. Förr fanns i byn posten och apoteket, mataffär och skola. Nu är det två mil för att handla och tomma hus som står och förfaller. Vi befinner oss i Gävleborg, någonstans utanför Bollnäs, och texten gör aktivt motstånd mot en gängse Norrlandsschablon. Det är ett försök att teckna en bild av en annan slags man, som visserligen har jägarexamen, men också lagt studsaren på hyllan för att dödandet kändes makabert.

Magnus må vara ensamstående men han är inte ensam. Han har gubbgänget som samlas för lunch, trots sjukskrivningar och förtidspension, på byns enda öppna etablissemang: pizzerian. Framför allt har han Kenneth. Barndomsvännen som hamnade på samma arbetsplats och som varit hans klippa livet igenom.

Männen i Perssons roman är ibland buttra och ordkarga, men det är i gestaltningen av de manliga vänskaperna som Pizzeria Roma lyser starkast. Vännerna som aldrig gemensamt kan ta sig an livets våndor, som inte besitter förmågan att dela på smärtan, men ändå ställer upp om någon blir sjuk.

Kampen mellan kroppen och tyget

Tydligast blir denna styrka, hur Persson skriver fram sina gubbar med värme, i detaljerna. I beskrivningen av hur stela män med titan i knäna försöker ta sig ur hängmattor. Det är så mänskligt. Här hittar Persson också en humoristisk ton när hon skickligt skriver fram den ovärdiga kampen mellan kroppen och tyget.

Det krävs något extra för att skildra det monotona och fruktansvärt vardagliga. Det kan vara humor, ironi, en experimentell form eller ett utsökt språk, något som höjer romanen bortom ren verklighetsrapport. Även om det glimmar till i vissa passager, saknas dessa inslag i regel i Pizzeria Roma. För det mesta är läsningen ett småputtrigt mys, en känsla av värme och en ovillkorlig medmänsklighet – men inte så mycket mer.

Magnus som karaktär är dock levande, så levande att man som läsare kan bli tokig på honom. Som när dottern, utflugen till Stockholm, kommer på besök. Magnus har saknat henne, han mår inte bra, sjukskrivningen tär på honom både psykiskt och fysiskt – men det enda han kan prata om med henne är bilen. Att hon borde köra Volvo, att hon borde ha helförsäkring, att hon borde hälsa på oftare, att hon måste vara försiktig.

Väl nära verkligheten

Bitvis hamnar Pizzeria Roma väl nära verkligheten. För även om gubbgänget känns igen från landets pizzerior och krogar, där grupper av män – tidigare förenade i arbetet – pratar på om trav, krämpor och vädret, blir det i romanform monotont. De beställer samma pizzor, pratar om samma ämnen, och det blir som livet är mest: upprepande.

Gedigna skildringar av vänskap är ovanliga – särskilt sådana så genuina och varma som den mellan Magnus och de andra gubbarna. Där har Persson sin styrka, i hur hon skriver fram vänskapen som sammanfogande kraft. Kanske viktigare nu än någonsin när samhällssystemet brister och många – framför allt männen – blir allt ensammare.

Nora Wurtzel