Varför ska barn lära sig programmera i skolan?

Digitaliseringen av skolan Alla barn i Sverige ska från och med höstterminen 2018 lära sig programmering. Och Sverige är inte på något sätt först med idén – men hur genomtänkt är den, och hur har utfallet blivit i de länder som gått före? 

Från och med i höst ingår programmering i grundskolan, framför allt i ämnet matematik och teknik. Idén bakom är att dagens elever lever i ett alltmer digitaliserat samhälle och måste rustas för en verklighet där över 90 procent av dagens jobb kräver grundläggande datakunskaper.

– Det handlar om att förbereda gymnasieeleverna för jobb, vidare studier och för ett liv som samhällsmedborgare i en digitaliserad värld, sa gymnasie- och kunskapslyftsminister Anna Ekström när förslaget presenterades den 9 mars 2017.

16 europeiska länder har redan infört programmering på låg-, mellan- eller högstadienivå.  Först ut var England 2014. Delar av Storbritannien gick i bräschen med att införa programmering i läroplanen, eller informations- och kommunikationsteknologi (ICT) som det först kallades.

Landets skriande behov av datakunnig arbetskraft var en av orsakerna till satsningen. Men även att eleverna ska fungera som aktiva medborgare och utveckla kunskaper och färdigheter som är nödvändiga i den nya digitaliserade världen.

Men trots att aktiva försök har gjorts för att göra datorutbildningen relevant har intresset för ämnet, bland eleverna, stadigt gått ner. Det menar Benjamin Wohl, doktorand på Lancaster University i England.

– Det har inte blivit det uppsving av intresse hos eleverna som man hoppades på när man införde programmering, snarare tvärtom – intresset för programmering har gått ner, och färre elever än man hade hoppats på väljer datakunskap i dag än för fyra år sedan, säger han till Dagens Arena. 

2017 saknades det 30 000 programmerare i Sverige, om fyra år är den siffran närmare 60 000

Benjamin Wohl tror att en av orsakerna till nedgången är att ämnet som det är utformat i dag egentligen inte förbereder unga för verkligheten, barnen lär sig inte det de tydligt har nytta av.

– Min forskning visar att elever är frustrerade framför inspirerade av förändringen i läroplanen. Det finns saker barn och unga faktiskt vill lära sig om datorer, kunskap som gör direkt nytta, som att kunna nätsäkerhet, rensa datorn på virus, kortkommandon, Excel och andra mjukvaruprogram, men det ingår inte i kurserna i dag.

Sedan är det där med hur det lärs ut. Enligt Benjamin Wohl är programmering en specifik kunskap som inte passar alla – och som inte passar alla åldersgrupper.

–  Fem- till sjuåringar till exempel lär sig bättre genom aktiviteter som inte är kopplade direkt till datorn. Mycket av datakunskapen som lärs ut i skolan i dag bygger dessutom på att du kan använda mus och tangentbord. Men fler och fler lärare vittnar om att barn i dag mest är vana vid pekskärm och inte har de grundläggande kunskaperna för att ta till sig undervisningen.

Han pekar på två viktiga lärdomar från den engelska erfarenheten:

• Att innan implementering veta vad det är man vill att programmering i läroplanen ska uppnå. Vad barnen ska lära sig, och varför? Vet man inte det så är det svårt att utvärdera sedan.
• Att innan införandet ha en period av intensiv träning för de lärare som berörs. För många lärare är det helt ny kunskap som ska inhämtas och ämnet som sådant kan vara svårt att lära ut. Utfallet av satsningen kan påverkas av att lärare inte känner sig redo.

För Sveriges del skriver Skolverket att idén med införandet bland annat är att »eleverna ska kunna lösa problem och omsätta idéer i handling på ett kreativt sätt med användning av digital teknik«.

Biträdande universitetslektor Anna-Lena Godhe vid Göteborgs universitet ställer sig kritisk till om det fungerar.

– Idén grundar sig på konceptet »datalogiskt tänkande« som utgår från  att problemlösning och kritiskt tänkande ska följa i spåren av att lära sig att tänka i kod. Men det finns lite evidens för att det per automatik är så.

2016 tog forskare vid Stockholms universitet, på uppdrag av Skolverket, fram en översikt om forskning och erfarenheter kring programmering i förskolan och grundskolan.

Rapporten konstaterar att utvecklandet av datalogiskt tänkande (computational thinking) anses vara minst lika viktigt för eleven att lära sig, som programmeringen i sig.

»Införandet av programmering i skolan kan komma att bli ett misslyckande som läggs på lärarna och skolorna.«

Datalogiskt tänkande kommer från matematikern Seymour Papert, och fick på 1980-talet ett stort internationellt genomslag. Papert menade att när barn lär sig programmera utvecklar de kunskaper och förmågor, såsom ett abstrakt, logiskt och analytiskt tänkande, som även kan användas inom andra områden.

Rapporten från SU vittnar dock om att forskningen är osäker på om det finns några »transfereffekter« att påvisa alls. Det är fortfarande oklart vad man kan förvänta sig att eleverna lär sig av datalogiskt tänkande.

– Som det ser ut i dag är det luddigt vad eleven ska lära sig och varför? Det finns inga kunskapskrav knutna till programmeringen. Dessutom måste vi tänka på den pedagogiska tanken. Googles CSFirst har till exempel färdiga lektioner  som lärare kan använda rakt upp och ner, för att det är snabbt och enkelt. Men hela skolan ska genomsyras av en pedagogisk tanke och allt vi tar in i skolans värd måste värderas med kritiska ögon, säger Anna-Lena Godhe vid Göteborgs universitet.

Hon får medhåll av ytterligare en universitetslektor på Göteborgs universitet – Catarina Player-Koro.

–Kravet om att all undervisning ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet blir i relation till detta omöjlig för lärare att bedöma. Dessutom saknas det tydlig riktning kring undervisningsinnehållet och vilka mål satsningen har.

Mässor och konferenser är centrala när agendan sätts för skolans digitalisering, menar Catarina Player-Koro, som tillsammans med kollegorna Annika Bergviken Rensfeldt och Neil Selwyn har studerat event inom IT-området som viktiga och demokratiska mötesplatser för skolan och dess lärare.

I studien har forskarna följt SETT-mässan (Skandinaviens största mässa och konferens inom det moderna och innovativa lärandet) före, under och efter eventet. Resultatet visar att trots att idéer, tekniker och föreläsare av olika slag rör sig över olika länder och sammanhang så sätter det en agenda för skolans digitalisering som är likriktad, ytlig och anpassad till kommersiella intressen snarare än pedagogiska.

– Det var tydligt vem det är som driver frågorna. Det är många företag som ser vinstfördelar gentemot skolan och som jobbar aktivt mot dem. Om den här typen av IT-mässor är vad lärare erbjuds som fortbildning inom IT i skolan är det väldigt problematiskt. Samtidigt finns det en demokratisk potential i en mer öppen diskussion om IT i skolan, men då måste de offentliga intressena få ett större inflytande över vilka frågor som är viktiga för lärare och skolor, säger Catarina Player-Koro.

Catarina Player-Koro befarar att införandet av programmering i skolan kan komma att bli ett misslyckande som läggs på lärarna och skolorna. Hon lyfter två aspekter som talar för det.

–  Satsningen riskerar att inte vara förankrad. Dels för att hela processen har gått väldigt snabbt från att det började pratas om, till att Skolverket fick ett uppdrag att föreslå förändringar i läroplaner och kursplaner, till att det nu införs. Det finns ingen vetenskaplig grund för att det man skrivit i läroplanen får den effekt man vill ha. Lärarna har heller inte fått en möjlighet att lära sig ordentligt. Satsningen har initieras uppifrån och tar inte lärares synpunkter och kompetensbehov i beaktande. Men jag befarar att det i slutändan ändå blir lärarna som får bära hundhuvudet.

Och kanske har hon redan fått rätt.

När Lärarnas Riksförbund i måndags flaggade för att satsningen kan komma att falla platt, eftersom det fortfarande är endast 3 av 10 mattelärare som har någon utbildning alls i programmering, och ynka 2 av 10 berörda lärare som känner sig säkra att undervisa i ämnet, svarade utbildningsministern att »huvudmännen har haft ovanligt mycket tid att säkerställa att alla lärare får den kunskap och kompetens man behöver för att med trygghet kunna undervisa«.

Men inte heller lärosätena som ska utbilda framtidens lärare är redo, visar den rundringning som Ekot har gjort. Varken på Stockholms eller Göteborgs universitet har högstadielärarna som går ut till sommaren fått tillräckliga kunskaper i programmering.

Benjamin Wohl vid universitetet i Lancaster pekar på en annan aspekt av bekymret – att de som faktiskt kan programmering inte behöver söka sig till skolans värld.

– Bristen på programmerare gör dels att lönerna för någon som kan datorer är så otroligt mycket bättre än vad du någonsin kommer att få inom skolans värld, men också att du lätt kan få jobb. I England har vi sett att till exempel matematiker och biologer, professioner där det är svårare att få jobb, under en period har undervisat i de naturvetenskapliga ämnena i skolan. Den införseln har vi definitivt inte sett med programmerare och annan datakunnig personal.

Det är i dag stor efterfrågan på programmerare i Sverige. 2017 saknades 30 000 programmerare och om fyra år kommer det behövas närmare 60 000. I hela Europa är behoven lika skriande – över 800 000 datakunniga kommer fattas på EU:s arbetsmarknad 2020.

Därför är det inte så konstigt att flera europeiska länder har infört programmering i skolan. Så även Sverige.

Catarina Player-Koro vänder sig dock mot resonemanget. Hon menar att det finns många andra sektorer vars personalbrist är långt mycket mer akut än databranschens.

– Om vi vill säkra branschers behov av arbetskraft så borde vi lära ut omvårdnad till grundskoleeleverna. Välfärdens behov av folk är mycket större än behovet av programmerare. I dag är det dessutom många elever som inte klarar skolan. Lägg hellre pengarna på insatser som hjälper de eleverna att klara grundskolan med fullgoda betyg istället.