“Varför ska jag behöva lämna mitt land?”

Ukraina Elvaåriga Sofia och hennes mamma Katerina lever mitt i en mänsklig galenskap. Dagens Arena spenderade ett par dagar med civilbefolkningen i martyrstaden Bakhmut i ukrainska Donbass. 

Likt oss andra hör elvaåriga Sofia Dodina rösten under rasmassorna. Det är Vadim, länge pappas bäste vän. Snart tynar rösten bort och det är dags för flickan att gå hem och göra läxorna.

Vadims släktingar är utom sig av sorg och vrede när vi med våra bara händer försöker rucka på betongblocken, tillsammans med ett par volontärer som kommit hit för att hjälpa civila ut ur krigszonen. Vardagstillhörigheter, leksaker och resminnen från en tid och ett liv i fred ligger utspridda över de grå cementväggarna och den armerade betongen som rasat som ett korthus. 

– Varför kommer inte räddningshjälpen? De kommer aldrig hit, ropar en kvinna med hes röst. 

Men som alla andra här i Bakhmuts östra utkanter vet hon mycket väl svaret. Wagners legosoldater befinner sig bara 800 meter bort och bostadslängorna i sex våningar från Sovjettiden är under konstant och regelbunden beskjutning av raketer. Så hit kommer ingen brandkår, inga ambulanser och allra minst någon begravningsentreprenör.

Ingen vet när och om Vadim kommer att få en grav värd namnet. Ukraina har blivit en stor kyrkogård full av anonyma kroppar som det kanske kommer att ta år att gräva fram och identifiera. I den mån de någonsin hittas. Sofias pappa Dimitri kunde åtminstone begravas på en liten gräsplätt på bakgården till vad som en gång var hans lilla åkerifirma. 

Den sensommarkvällen ringde Sofias pappa hem från kontoret till flickans mamma, Katerina. Det blev ett ganska spänt samtal, minns Katerina.

– Han tyckte absolut att jag skulle komma till honom med Sofia för att sätta oss i skydd på kontoret. Han tyckte att det var ett säkrare ställe. Men jag höll fast vid att vi skulle stanna där vi var, berättar Katerina. 

Deras parhus ligger utmed en i dag lerig väg i riktning mot Wagnertrupperna. Huset har en liten trädgård, men saknar källare. Därför tänkte Dimitri att familjen skulle vara tryggare med honom. Men under natten kom direktträffen, följt av skriken och tystnaden där hemma. 

Sofia uppfattade orden på den andra sidan dörren till hennes rosa rum. Pappa hade dött. Men flickan hade svårt att ta in dem. 

– Jag trodde att det var någon form av skämt så jag somnade om, minns hon. Följande morgon var alla utom sig.

Det är en av sakerna som hon talar om med en psykolog flera gånger i veckan. Sofia träffar psykologen i en skolbyggnad som nu tjänstgör som skydd, lagerlokal och som psykologmottagning för Sofia. Här kan hon göra teckningar som den med hennes drömhus: ett färgglatt hus med fungerande elektricitet och till och med en helikopter framför hemmet.

När vi går utmed huslängorna förvånas vi över att Sofia och hennes mamma går mitt i lervägen och inte närmare husväggarna.

– Idag är det en relativt lugn dag, säger Katerina när jag syftar på visslandet av en granat. 

Hon konstaterar det som om vi hade talat om väderleken. Var oro har sitt fack och ingen människa orkar öppna dem alla samtidigt.

Liksom Krimkriget i mitten på 1800-talet blev ett jättekliv framåt för den militära sjukvården, kommer kanske dagens krig i Ukraina att gå till läkarhistorien som den första konflikten då den mentala folkhälsan prioriterades redan i inledningsskedet. Såväl i krigszonerna som bland diasporan i utlandet ges konsultationer, öga mot öga, på plats eller öra mot öra över telefon. 

Det är framför skolbyggnaden som vi följande dag stöter på Sofia och hennes mamma för andra gången. Att stämma några möten är inte lönt i ett område där telefoner bara fungerar stötvis. För att ta oss dit vi befinner oss måste vi köra genom vägspärrar in till Bakhmuts centrum, därefter parkera bilen utanför ett ödelagt varuhus och fortsätta de sista kilometrarna till fots över en sönderbombad bro, över en liten flod. Krigets dova ljud och knallar ekar fortfarande mellan husens betongväggar, ibland avbrutet av det mer gälla smattret från handeldvapen, någonstans. Då och då möter vi civila som tagit sig över floden i jakt på förnödenheter, ofta dragande på en liten shoppingvagn. 

Längre nedströms ligger ett ungt par sida vid sida på lervägen, båda två kastade framstupa i leran. Deras liv slocknade inom loppet av en granatexplosion och ingen har under det senaste dygnet samlat upp deras kroppar. Det är nog så komplicerat att hitta släktingar till mammans son som är i livet. Enligt invånare i trakten ska kvinnan ha varit gravid när hon dog. Samma dag dog ytterligare fem civila. 

Elvaåriga Sofia har en bukett med gula höstlöv i handen. Den ska hon och hennes mamma lägga vid det lilla träkorset på pappas grav, några hundra meter längre bort. När ljudet av klustergranater plötsligt hörs trycker Katerina sin dotter mot en husvägg till dess att knallarna har tystnat. Sofia är tyst och försjunken i sina tankar. Av pappas kontor finns bara några sotiga väggar kvar runt en krater.

– När jag kom hit första gången så förmådde jag inte att titta åt hållet där pappa låg. Men nu när jag står här så förstår jag att han aldrig kommer tillbaka, säger elvaåringen.

Flickan lever mitt i en mänsklig galenskap. Trots det verkar Sofias mamma ha lyckats skapa någon form av bubbla av trygghet kring henne. Men Sofia känner ändå att det vardagliga som finns kvar – som har ersatt det tidigare livet – är lika skört som en såpbubbla. Eller som hennes mamma förklarar.

– Sofia kan vakna för minsta ljud i natten, säg ett glas som trillar ned på golvet i köket. Då blir hon vettskrämd för att något har hänt mig, att jag också ska ha dött, förklarar Katerina som innan kriget hade ett bra liv som inspektör inom fångvården.

I hennes trädgård vittnar en krater om en granat som slog ned för några veckor sedan. Samtidigt säger både mamma och dotter att de inte har lust att lämna hemmet.

– Det här är mitt hem och mitt land. Varför ska jag behöva lämna det, säger Sofia. 

Med mamma har hon tänkt tanken att börja ett nytt liv i den säkrare centrala eller västra delen av Ukraina. Men det bär emot, trots att nästan alla Sofias tidigare klasskamrater redan har flytt området. Deras förväntansfulla ansikten pryder fortfarande ett klassfoto på kylskåpsdörren. Även om själva kylen inte alltid fungerar. Framför ingången har mamman bunkrat upp med ett par lådor med äpplen och flera dunkar med dricksvatten. De väntar på att en granne ska komma och spika upp plywoodskivor på Sofias fönster för att minska risken för splitterskador. Det arbetet hade egentligen Vadim lovat göra innan han begravdes under cementmassorna.

Även hunden Nuja får sin beskärda del av omsorg.

– Det var han som valde oss som värdfamilj. Han gick runt huset här, berättar Sofia om den lilla hunden. 

Hon drömmer om att bli veterinär när hon blir stor. Biologi är dessutom ett av hennes favoritämnen i skolan. Skolgången följer hon nu uteslutande på distanskurser, när nät finns att tillgå.

Solidariteten mellan de invånare som hittills har vägrat överge sina hem går nästan att ta på. Var och en bidrar efter sin förmåga. En äldre man lagar dörrlåset till ett skyddsrum, en mormor lagar mat åt barnbarnet på gården. Andra passar barn och husdjur när någon hämtar mat. Familjer i trappuppgångar hjälper till att inreda källare till skyddsrum med sängar. Parkträd blir ved.

På en bakgård turas två kvinnor om att passa elden, samtidigt som pappan Sergej försöker lugna sina två små pojkar; Maksim och Matvej. Matvej är febrig och gråter, men någon medicin går inte att få tag på. I hela området finns det bara en torftigt försedd butik som säljer lite mat och renat vatten i mörkret bakom träpaneler som täcker skyltfönstret.

Det är svårt att inte tänka på all krisinformation som har publicerats i Sverige genom åren och hur familje- eller individbaserad den är. När kriget slår till med full kraft som här i Bakhmut handlar krishanteringen mycket lite om individer och familjer, utan om hela bostadslängor och kvarter som går samman för att hjälpa varandra med det vardagliga. Mor- och farföräldrar tar ofta hand om barnbarnen – eller om grannens barn. 

Utanför en av längorna står Alexandra och lagar potatis över en öppen eld. Hennes åttaårige barnbarn Nikolaj leker med hunden. Nikolajs mamma är död och pappan ligger på sjukhus efter en granatattack. För att hitta potatisen tog sig Alexandra över den lilla floden med den raserade bron och till vad som är kvar av matmarknaden. Det vill säga några enstaka stånd med förnödenheter bland trasiga och ofta sotiga betongbyggnader. 

Inom loppet av ett halvår har Bakhmut gått från att vara en medelstor stad som, kriget till trots, ändå fungerade på något vis – till att bli en kuslig, dystopisk spökstad. Under sommaren kunde civila och soldater fortfarande mötas. Till exempel runt den enda öppna utegrillen i stadskärnan. Ljuden från kriget ljöd mellan husväggarna, men det fanns fortfarande små sociala syrefickor. 

När vi kommer tillbaka under senhösten har även grillen tvingats stänga. De få människor vi ser i stadskärnan rör sig målmedvetet från en punkt till en annan med livets förnödenheter. Soldater rör sig skyndsamt fram nära husväggarna. I byarna och i förstäderna runt staden gräver de ukrainska soldaterna kilometervis av skyttegravar. Fienden ska blödas till utmattning, hoppas de. Men varken de så kallade Wagnertruppernas legosoldater och frigivna fångar eller den reguljära ryska armén lider någon synbar brist på granater och missiler.

Den strategiska vikten av att kontrollera Bakhmut är omdiskuterad. Vid den sista militära vägspärren innan stadskärnan kommer en medelålders soldat fram från sin morgongymnastik bakom sandsäckarna och pekar ut över staden. Han ruskar på huvudet när han blickar mot Bakhmut.

– Om ryssarna tar staden så blir det nästan ännu enklare för oss. Då kommer vi kunna stå här på kullen och skjuta ner på staden med våra kanoner, säger han. 

Hans röst är varken morsk eller segerviss. Bara trött.

Text: Magnus Falkehed

Foto: Niclas Hammarström