Från M-partistämman i Örebro 2005 till allianskonventet i Nacka 2014. Dagens Arenas politiske chefredaktör Eric Sundström minns en avgående statsminister.
Fredrik Reinfeldt meddelar att han avgår både som statsminister och partiledare. Två bilder blixtrar till i huvudet. Den första är från Örebro i augusti 2005. Moderaterna hade partistämma och jag gick in i den stora konferenssalen innan allt hade börjat. Salen var tom, dekoren en ljusare nyans av blå. Ett handskrivet och mjukt ”nya” hade fogats till partinamnet ”Moderaterna”.
Det var uppenbart att en ny epok i svensk politik hade inletts. Jag var imponerad över hur skickliga motståndarna hade blivit. ”Det nya arbetarpartiet”. Ohyfsat och genialt på en och samma gång.
Den andra bilden är från i juni i år. Alliansen höll ett ytligt ”konvent” i Nacka, en speedad aerobicsledare ropade att vi var i ”kärlekens näste” och dansade vilt på scenen. Det var uppenbart att hela alliansbygget gick på tomgång. För att uttrycka sig milt: Arrangemanget var inte så imponerande.
Däremellan ligger en unikt lång borgerlig regeringsperiod. Fredrik Reinfeldt höll ihop sin regering i åtta år, jag har jobbat med att bevaka svensk politik hela den tiden. Jag har läst samtliga böcker som har publicerats om Reinfeldt (Aron Etzlers är bäst) och grips ändå av en märklig känsla när han håller sitt värdiga avskedstal på Moderaternas valvaka.
Vem är han egentligen? Jag vet så mycket, men ändå så lite.
Det är svårt att inte beundra projektet ”nya” Moderaterna och bygget av ”alliansen” som besegrade världens mest framgångsrika parti två gånger i rad. Taktikern och maktstrategen Reinfeldt, som samlade sitt tajta gäng. Triangulera och sno motståndarens bästa argument (jobben, regeringsdugligheten). Minska konfliktytorna och hyvla av dina egna värsta kanter, för att därefter skapa nya stridslinjer i svensk politik. Arbetslinjen mot bidragslinjen. Utanförskapet som skulle lösas genom att sådana som jag får lägre skatt: Mer pengar i fickan samtidigt som jag hjälper andra! Vilken tankefigur. Och broder Borg vid hans sida.
Allt bildsattes på ett sätt som gjorde mig vansinnig. Ytligt men smart på samma gång. Barnplåstret på fingret i en av slutdebatterna 2006, korvgrytan, tvätt- och städmanin, livspusslet med Filippa. På andra sidan bordet stod Göran Persson, som från en annan tid.
Men samtidigt: Platt-tv till kronprinsessan Victoria, fyra plöjda deckare av Camilla Läckberg, den fasansfulla musiksmaken (Da Buzz!). Var det på riktigt? Har han inte bättre smak än så? Ett försök att vara som folk är mest i tron att väljarna inte vill ha politiker med kulturella ambitioner?
Tiden hann ikapp. Fler och fler personer vid hans sida försvann, obegripligt svaga partisekreterare kom till, Bildt och Borg var kvar men inga nya M-politiker växte fram i den långa skuggan.
Samtidigt började politiken ge konsekvenser och tidsandan blev mer radikal. Det som först såg ut som en reell politisk förflyttning blev 135 miljarder i skattesänkningar. Problemen blev ett pärlband: Nuon, JB, Hälsans förskola, stridshingst, Maramö, Reva, blonda och blåögda, Pisa, Carema, Lundin Oil, Serafen, hemliga partibidrag, Fas 3, Saudivapen, 86 000 utförsäkrade, läxrut, a-kassa i europeisk strykklass.
Till slut gick allt på tomgång. Valrörelsen 2014: Ett Sverigebygge för en avlägsen framtid och en pocketbok med förslag som inte fick kosta något. Samt kravet på att vi skulle öppna våra hjärtan, som också innehöll en främlingsfientlig bisats som gjorde mig vansinnig.
Är Reinfeldt en glödande antirasist? Eller en maktspelare som flörtade med den farligaste av tankefigurer och spelade roulett med sitt parti som insats? Som vanligt är jag inte helt säker, men i Reinfeldts fall verkar inte det ena utesluta det andra.
Kvar står ett parti i chock som hade 37 procent i vissa mätningar under mandatperioden, men som nu har gjort ett Bo Lundgren-tapp och förlorat makten, sin partiordförande, samt troligtvis allianssamarbetet och idén om blockpolitik som Sveriges enda väg. Och efterträdaren: Blir det en högerpolitiker som kan öppna för en dansk utveckling?
Epoken är över. Lagar Reinfeldt korvgryta i morgon, städar och lyssnar på Da Buzz?
Som vanligt har jag ingen aning. Kanske var det aldrig mannen som skapade den framgångsrika historien, utan historien som för en tid gav framgång åt en man.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
