Influensers bör kanske inte skickas till domstolen i Haag, men vi måste kunna prata om reklamen som något skadligt, skriver Stina Pettersson.
“Kenza den första” som SVT Edit har gjort är en välkommen dokumentär om Kenza Zouiten. Att veta vem hon är är kanske främst ett ålderstecken, där människor som är äldre än åttiotalister eller yngre än nittiotalister har mycket att lära om Kenzas livstil. Om man är född smack mitt i nittiotalet, som jag, och dessutom är tjej, är det däremot ovanligt att inte kunna rabbla lite kunskap om Kenza på rak arm.
SVT gör alltså en insats för att förklara generationerna för varandra med denna dokumentär.
Under de åren då bloggen var som störst som samhällsfenomen var Kenza störst bland bloggare. Drottningarnas drottning, för att vara krass. Hon gjorde sen dessutom en sömlös övergång till influenser, när bloggarna dog. Kenza är en symbol, som gått från att vara en tonåring med en dagbok på nätet till att förkroppsliga, vara, en framgångsrik reklamstrategi som ska hålla konsumtionen uppe i en allt mer ekonomiskt stressad och skuldsatt befolkning.
Vi slutar inte konsumera
Unga kvinnor är i dag lika skuldsatta som unga män, kläder handlas allt oftare på avbetalning, och trots att jorden håller på att brinna upp slutar vi inte konsumera fast fashion. Ihärdiga kampanjer mot de skadligaste klädjättarna verkar inte få fäste i våra konsumtionsmönster. Är det kanske för att internet, en gång sedd som en diamant i de mänskliga framstegens krona, uppfinningen som skulle få oss att lära oss och kommunicera mer effektivt, idag är ett enda stort blodomlopp för…reklam? Irriterande reklam för saker vi inte behöver och som är direkt skadliga för vår värld.
2024 är redan vårt första år med en temperaturhöjning på de ödesmättade 1,5 grader, punkten som är en långsam dödsdom för önationer som till exempel Maldiverna. Men bilder på influensers på Maldiverna, i en bikini som du kan klicka hem på avbetalning, gör fortfarande att klädföretagen säljer sin skit som smör insmörjt i sololja.
Nu låter det som om jag tycker att varje enskild influenser ska skickas till domstolen i Haag, men det gör jag inte. Däremot måste vi kunna prata om reklamen, även den som förpackas i en människa, som något djupt skadligt.
Det är därför tråkigt att SVT:s dokumentär om Kenza inte alls är intresserad av henne som fenomen, utan bara av henne som människa. Att bara lyfta fram henne som en medmänniska gör ju att all kritik känns taskig eller irrelevant.
Som person är det naturligtvis inget fel på Kenza, tvärtom. Hon verkar vara en trevlig person, en god mor, en snygg modell, och hon har gjort ett fint sommarprat om att växa upp med en alkoholiserad förälder. Att kritisera det gör ju en bara bitter, avis, eller liknande. Och just det är ju företagens stora behållning med influensers. Att kritisera en reklampelare är lätt. Att kritisera en reklampelare som också är en människa är svårt.
Kan vi äntligen hitta ett språk?
Katrine Kielos är med i dokumentären för att analysera ekonomin bakom influensers. Hon menar att just när uppmärksamhet blev en bristvara fanns bloggarna där, och hade det som plötsligt blivit så “dyrt”: folk som var intresserade av dem. Dokumentären visar lite av det, om hur bloggare gick från att vara en kreativ men hånad tonårskultur till att bli influensers med makt. Kenza har aldrig hållit på med högerprovokationer, som var ett kul sätt för bloggtjejer att reta kulturtanter med god smak. Bloggare lekte ofta med att vara bimbo eller fjortisar i allmänhetens ögon, och ibland provocerade de fram klick genom att sparka på samhällets mest utsatta. Men Kenzas var alltid bara söt, gullig, snäll.
Perfekt för företag att göra reklam med.
Jag tittar på dokumentären om henne för att jag hoppas på att man äntligen ska hitta ett språk för att granska influensers som är så svåra att kritisera, som gärna presenterar sig själva som maktlösa. Men Kielos avslutar med att säga att man “fortfarande blir provocerad av kvinnor med pengar”. Det är en förklaringsmodell som ursäktar den konsumtionshets som influensers blivit en så viktig del av.
Åren och klippen som flimrar förbi när man ska förklara Kenza är fin nostalgi för nittiotalister. Blog awards 2009, Kissie, Paow, Dessie, deras look, och Blondinbella och Kenza på framsidan till Veckorevyn. Det är verkligen min tonårstid, och också en tid som inte finns längre. Istället säljs nu en hyperkommersialiserad version av den tillbaka till oss som var unga och lättköpta då, i hopp om att vi ska fortsätta konsumera. Men jag är inte tonåring längre, och jag vill hitta ett vuxet sätt att prata om influenserna och vad de gör med oss.
Stina Pettersson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
