”Vi har ett politiskt trovärdighetsproblem”

Vänsterpartiet brottas sedan länge med sin image. En ny partiledare utan kommuniststämpel, men med krisinsikt, är på väg in. Den stora utmaningen blir att leverera genomförbar politik.

”Det är något temporärt fel med systemet, så jag kan inte låsa upp dörren åt dig. Vi får ringa ner hans pressekreterare så kan hon öppna”, ursäktar sig riksdagens portvakt.

Jag nickar, tackar, och går bort mot dörren som står mellan mig och hissarna upp till Vänsterpartiets riksdagskansli. Då kliver partiordförande Lars Ohly själv in genom porten, och släpper in mig.

Vi väntar vid hissarna på pressekreteraren, så att vi inte ska gå om varandra. Ohly har varit ute och köpt en 60-årspresent till Sekos ordförande Janne Rudén. En bok om revyartisten Povel Ramel. Vi småpratar om när det egentligen är legitimt att skriva sina memoarer.

5,6 procent, trots smashläge
Väl inne i Lars Ohlys rum på nionde våningen frågar jag vad som kan förklara Vänsterpartiets resa. Från ett parti i periferin, via rekordvalet 1998, till förra årets mediokra 5,6 procent. Hans svar beskriver en samhällsförändring som har gjort det svårare att bedriva politiskt arbete.
– Det är två tendenser jag ser som starkare. Den första rör arbetsmarknaden. När jag är ute och träffar ungdomar är det ingen som har fast anställning. Man är korttidsanställd, behovsanställd, provanställd, vikarie, eller så arbetar man på ett bemanningsföretag, säger Ohly.

Enligt Lars Ohly är det förändringar som skapar tystare arbetsplatser och lägre anslutningsgrad till fackförbunden.
– Det gör det svårare att förändra samhället i en radikal, socialistisk riktning. Att prata demokrati på arbetsplatserna är lättare om man har makt att genomföra det man pratar om. Det är en förändring som har gynnat högern politiskt.

Den andra tendensen som Lars Ohly ser börjar med intåget av privata försäkringar under 1980-talet.
– Nu skaffar allt fler privata pensionsförsäkringar och sjukförsäkringar. Det kommer av att tryggheten i att alla får en god vård och omsorg inte är lika stark som förr. På så sätt privatiseras välfärden i våra huvuden. Det är en enorm positionsförskjutning.

Alltså: En bistrare arbetsmarknad, samt vård och omsorg efter plånbok. Men borde inte en sådan verklighetsbeskrivning också innebära att Vänsterpartiet får smashläge?
– Ett parti kan inte alltid styra dagordningen. Andra faktorer spelar in. Men det jag beskriver är ingen undergångssaga, det är nödvändig kunskap för oss. Vi behöver lösningar anpassade till verkligheten, där har vi vår stora hemläxa, säger Ohly.

Väljarna stänger öronen
Om ett par veckor samlas Vänsterpartiet till kongress i Uppsala. Partiets valberedning har nominerat Jonas Sjöstedt till ny partiledare. Han sitter ett par rum bort från Lars Ohlys, och delar insikten om att Vänsterpartiet måste utveckla politiken på flera områden.
– Fram till nästa val måste Vänsterpartiet göra väldigt mycket. Just nu pågår politikutveckling kring full sysselsättning, finansreglering och arbetsrätt. Klassiska vänsterfrågor. Sedan arbetar vi med att se över hur vi prioriterar och kommunicerar vår politik, säger Sjöstedt.

Vi växlar några ord om det anmärkningsvärda i att svenska toppolitiker fortfarande, veckor efter EU:s senaste toppmöte, saknar tydliga åsikter i frågan om den så kallade stabilitetspakten. Under hösten har Jonas Sjöstedt profilerat sig som en av få svenska politiker som debatterar eurokrisen utifrån kunskap om vad som faktiskt pågår. Trots att han inte ens sitter i partistyrelsen är det till Jonas Sjöstedt som journalisterna har ringt.

Nästan en av tre vänsterväljare i Västerbottens läns valkrets kryssade Jonas Sjöstedt i riksdagsvalet 2010. Han är något så sällsynt som en populär vänsterpartist.
– Det är många människor som stänger öronen när Vänsterpartiet pratar. I många frågor ligger vi rätt i opinionen, men vi har ett politiskt trovärdighetsproblem. Kan vi formulera en ekonomisk politik som inte bara är rättvis, utan även genomförbar? Det är den typen av frågor där vi måste ha bra svar, säger Jonas Sjöstedt.

Då tänker jag genast på synen på EU. Miljöpartiet har vunnit mycket på att slippa försvara en nej-linje. Hur ser du på det?
– Vi ska inte ompröva vår kritik mot EU-medlemskapet. Men vi ska lägga vår tyngd och kraft kring det som i dag är EU:s problem. Formulera en progressiv, solidarisk, EU-kritik. Om vi tar ställning för EU så lämnar vi över bollen till Sverigedemokraterna. Då skulle vi riskera en finländsk utveckling.

Duktiga och impopulära
Tillbaka på kontoret kan jag inte släppa Lars Ohlys födelsedagspresent till sin gamla Seko-kollega. Jag öppnar Spotify och letar fram Povel Ramel. Högst upp på popularitetslistan ligger ”Var är tvålen”. I låten sjungs följande ord:

Om du så har gyllene borstar, om du så har silverkar. Utan tvålen blir du blott och bart en badande barbar.

Vänsterpartiet är den badande barbaren. Det är ett parti vars folkvalda företrädare i riksdagen och runt om i Sverige odlar en duktighetskultur. De tar inte det politiska uppdraget med en klackspark. Nitiskt läser de in sig inför kommunfullmäktige. Så pass mycket att det övriga politiska arbetet och alliansbyggande med exempelvis LO-förbunden delvis har fått stryka på foten.

Men trots en plikttrogen intern kultur avfärdas Vänsterpartiet regelbundet som oseriöst. Partiet anses vara fullt med kommunister som vill anställa flera hundra tusen personer i offentlig sektor, utan att tala om vad de ska göra eller vem som ska betala kalaset. Och så vidare.

Jag lyfter luren och ringer Stig Henriksson, kommunalråd för Vänsterpartiet i Fagersta. Där har partiet haft egen majoritet i fullmäktige sedan 2002. För honom är läget solklart.
– Människor agerar och reagerar inte efter ”hur det är”, utan utifrån hur de uppfattar saker. Vänsterpartiet uppfattas som ett parti som blickar bakåt. Och det är inget vi kan skylla på media eller på taskigt väder.

Men Stig Henriksson menar att läget egentligen inte är svårare nu än under den glimrande valrörelsen 1998, då Gudrun Schyman ledde Vänsterpartiet till ett valresultat på 12 procent.
– Trovärdighet i ekonomiska frågor är A och O. Sedan tror jag att Europa- och miljöfrågorna kommer starkt i opinionen. Då kan det vara bra att ha Jonas Sjöstedt som partiledare.

Med blicken över Norrström
Vänsterpartiet har länge dragits med problemet att förutom de redan övertygade är det få som tar dem på allvar. En bidragande orsak är kommunistfrågan, som inte bara lyfts av politiker och debattörer till höger. Inom socialdemokratin och LO finns många som med emfas hävdar att Vänsterpartiet ska hållas på avstånd och inte är att lita på.

Men som Stig Henriksson påpekar kan Vänsterpartiet inte skylla på dåligt väder. Partiet saknar, precis som Socialdemokraterna, en kronologi i sitt politiska projekt. Man motsätter sig regeringens politik, men lyckas inte formulera vart de vill att Sverige ska ta vägen.

Så säg mig, var är tvålen, vänner? Ser ni tvålen, vänner? Undran och skräck jag känner – var var var?

Vänsterpartiets nästa partiledare – eller partiledarduo, kongressen i Uppsala har att ta ställning till frågan om delat ledarskap – kan inte ensam agera tvål.

Väljs Jonas Sjöstedt får partiet en ledare som ligger i framkant i debatter som kan komma att definiera det politiska året 2012. Men det är antagligen inte eurokrisen väljarna i första hand bryr sig om. Även om den ökande arbetslösheten hänger samman med vad som händer på kontinenten, är det svensk arbetsmarknadspolitik som behövs. Här har både Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt mycket att bevisa.

Från Vänsterpartiets kansli på nionde våningen i riksdagen kan man – om gardinerna inte är neddragna – se in i statsministerbostaden i Sagerska palatset, beläget på andra sidan Norrström.

Inför valet 2010 formades, efter mycket om och men, ett rödgrönt trepartisamarbete. Hur tre olika politiska riktningar skulle jämkas ihop visade sig på flera områden vara en alltför svårknäckt kokosnöt – för att anknyta till en annan sång av Povel Ramel. Vem som var yxan, hammaren, spiken respektive nitroglycerinet i det misslyckade försöket till tetrarki, kanske får sin förklaring först när respektive memoar landar på bokdiskarna.

Jonas Sjöstedt har goda möjligheter att representera en mer pragmatisk vänster, när 2014 års valallianser ska formas. En partiledare som en gång kämpade för att få bort ”K” ur VPK kan visa sig mer lättsmält för Socialdemokraterna och Miljöpartiet. För att inte tala om LO.

Kanske kan kokosnöten knäckas nästa gång. Det kan räcka hela vägen in bakom gardinerna.