»Separera inte klimatfrågan«

Intervju Vi behöver prata om klimatfrågan med andra ingångar än utsläpp och avtal. Maktstrukturer och politisk-ekonomiska intressen måste också angripas för att vi ska minska utsläppen. Det menar flera forskare i en ny studie. [UPPDATERAD]

För att vi ska kunna minska utsläppen av koldioxid behöver vi ta oss an nuvarande maktstrukturer. En mer hållbar framtid kräver en radikal omstöpning av dagens sociokulturella och politisk-ekonomiska normer och institutioner. Eftersom dessa återskapar de problem som driver klimatförändringen. Detta menar ett internationellt forskningsteam som i en ny studie har undersökt varför vi inte lyckats minska de globala utsläppen de senaste 30 åren. Trots årliga klimatförhandlingar och formella beslut har i stället utsläppen ökat med 60 procent sedan 1990.

– Om man ska försöka få ned utsläppen är det bra att försöka förstå varför inte det har gått hittills. Vi har försökt lyfta fram perspektiv som vi tycker har varit underrepresenterade i både det offentliga men också det akademiska samtalet kring klimatfrågan och utsläppsminskningar, säger Isak Stoddard, doktorand på Uppsala universitet och en av medförfattarna till studien.

Forskarna har tittat på en rad olika kunskapsområden, ”tematiska linser”, och undersökt vilken betydelse de har haft för de ökade utsläppen. Det handlar bland annat om geopolitik, militarism, energiförsörjning, ekonomi, sociala framtidsbilder och orättvisa. Sedan har man ställt dessa bredvid varandra för att sammanväva resultaten. Ett genomgående tema i alla perspektiv var frågan om makt.

– Det intressanta är variationen av makt vi identifierade inom de olika förklaringsmodellerna. Allt från en rå institutionell makt i de geopolitiska, ekonomiska och politiska systemen vi har. Men också en typ av makt som underbygger denna på många sätt. Det handlar mer om en instrumentell makt som kommer utav den typ av forskning som sker kring de här frågorna och vilken forskning som inte sker, säger Isak Stoddard.

Han berättar att forskarna i studien delvis är utvalda på grund av att de visat förmåga att ifrågasätta och förhålla sig kritiska till vissa antaganden som ligger till grund för sina respektive ämnesområden. Detta eftersom de har märkt att kunskapsproduktionen och forskningen inte är separat från problematiken, utan har varit en del av den under lång tid.

 Problemet är i dag att vi har maktstrukturer som gör att man inte vill göra alla saker samtidigt för det ligger i vissa aktörers intressen att behålla vårt nuvarande system.

– Skolstrejkerna och klimatrörelsen lyfter ofta fram att vi ska lyssna på forskningen. Detta har verkligen varit behövligt men det riskerar att måla upp en bild av att forskningen skulle vara separat från våra politiska och ekonomiska system. Det vetenskapliga idealet kanske är det och ibland också i praktiken inom vissa ämnesområden. Men det är också så att all forskning i någon mån görs inom vissa typer av ramar och antaganden som ligger till grund för det. Det är snävheten i de antagandena och ramarna vi försöker lyfta fram har varit en del av problemet, säger Isak Stoddard.

Förbränningen av fossila bränslen och storskalig markanvändning har underbyggt den ekonomiska utvecklingen i mer än två århundraden. Vilket har skapat djupa beroenden. Materiellt, socialt, kulturell och psykologiskt. Det behövs drastiska åtgärder men ”dominanta ekonomiska och politiska intressen är investerade i status quo och jobbar hårt mot förändring”, skriver forskarna.

– Problemet är i dag att vi har maktstrukturer som gör att man inte vill göra alla saker samtidigt för det ligger i vissa aktörers intressen att behålla vårt nuvarande system, säger Isak Stoddard och poängterar:

– Om fler forskare och experter börjar att uppmärksamma det ohållbara i våra samhällsstrukturer, men också riktningen vi rör oss i, så kan det ge en legitimitet till viss typ av kritik som i dag sopas under mattan. Och det skulle kunna leda till att luckra upp de här djupgående och djuplodande maktstrukturerna över tid.

I studien framkommer det att de länder, organisationer och individer som står för största delen av utsläppen är de som drabbas minst av konsekvenserna. De som är minst ansvariga drabbas mest. I genomsnitt, per capita, har de minst utvecklade länderna stått för tio gånger mindre utsläpp än de andra utvecklingsländerna. Och 40 gånger mindre än de industrialiserade länderna.

”De rikaste tio procenten har stått för hälften av de kumulativa utsläppen sedan 1990 och de rikaste en procenten för mer än dubbelt så mycket utsläpp som de fattigaste 50 procenten”, skriver forskarna. 

– Det finns en dynamik bakom denna orättvisa. Inte bara den ojämna fördelningen, det finns också en stor risk att det separerar de rikaste från de mest fattiga och sårbara. Det underminerar känslan av gemensam vilja att kunna agera i frågan. En mer kollektiv önskan att röra sig mot ett håll. Det kan också stärka invanda beteenden hos de människor som befinner sig i topp-tio-procenten. Vi är ganska bekväma i vårt sätt att leva och ofta tyvärr inte särskilt intresserade av att förändra det, säger Isak Stoddard.

 Klimatfrågan är egentligen inte så mycket ett problem som behöver lösas som det är ett symptom på en väldigt ohållbar samhällsutveckling.

Han framhåller att det finns ett växande antal inflytelserika aktörer i dag som säger sig vara seriösa och vill uppfylla målen för Agenda 2030. Till och med oljeföretag med så kallade netto-noll utsläpp av växthusgaser som mål. Men det är, enligt forskarna, inte nödvändigtvis vägen mot ett mer hållbart samhälle. 

– Det vi försöker visa med vår studie är att man inte kan separera klimatfrågan från de större samhällsfrågorna. Klimatfrågan är egentligen inte så mycket ett problem som behöver lösas som det är ett symptom på en väldigt ohållbar samhällsutveckling. Och ett politiskt-ekonomiskt system med djupa historiska rötter. Samtidigt som det är väldigt bråttom att minska utsläppen hävdar vi att det är helt avhängigt av att också ta tag i de här mycket större frågorna, säger Isak Stoddard.

I studien har forskarna även tittat på de internationella klimatförhandlingarna. Framför allt på designen och infrastrukturen av FN:s klimatkonvention. Eftersom det har uppstått kritik mot att den inte är dynamisk och har skapat låsningar i förhandlingarna.

– Det finns en viss sanning i det men vad jag och mina medförfattare lyfter fram ännu mer är vikten som olika typer av maktintressen har spelat i att forma det som har setts som möjligt inom klimatförhandlingarna. Det sätts till stor grad av nationella, geopolitiska och industriella intressen, oftast långt innan förhandlingarna äger rum. Världsledarna och förhandlare kommer dit med relativt bakbundna händer, säger Isak Stoddard.

En ny FN-rapport konstaterar att vi nu är på väg att minska utsläppen med endast 7,5 procent till 2030. För att begränsa uppvärmningen till 2 grader måste utsläppen minska med 30 procent. Och för att klara Parisavtalets mål om 1,5 graders uppvärmning till slutet av århundradet måste utsläppen minska med 55 procent. Om det fortsätter som nu kan det resultera i så mycket som 2,7 graders uppvärmning år 2100, slår rapporten fast.

Som ni poängterar har det varit många möten och formella beslut de senaste 30 åren. Ändå har utsläppen ökat. Nu börjar också snart klimatmötet COP26 i Glasgow. Om rådande maktstrukturer och intressen förhindrar att man beslutar om mer långtgående åtgärder som behövs, har de här klimatmötena någon funktion? Behöver vi ens ha dem?

– Det enkla svaret är att så klart behöver vi denna typen av samtal. Vi behöver hålla ett samtal på den nivån mellan länder för att komma överens. Inte minst för att det sätter frågan på agendan mer internationellt. Men det är väldigt mycket som redan satts innan förhandlingarna och det är inte ett jämlikt utrymme för alla röster. Om man tar ett lite mer långsiktigt klimatperspektiv på vilka som kommer känna av de största effekterna så är det verkligen inte de som får något vidare inflytande i de här förhandlingarna, säger Isak Stoddard.

Mycket av förändringen behöver ske underifrån. Med visst stöd av ledare och nationer som försöker att möjliggöra en omställning som baserar sig på de varierande förutsättningarna som finns i olika samhällen, kulturer och på olika platser, säger Isak Stoddard och understryker att klimat- och utsläppsfrågan inte får separeras från andra frågor.

– Ibland tror jag att man behöver helt andra inramningar som börjar i andra ändar. Det skulle kanske också minska utsläppen snabbare än att bara prata om utsläppen. Hitta andra inramningar av problematiken. Det är så många progressiva rörelser lyckats i historien också. Genom att prata om sådana saker som berör människor på andra plan än att man bara känner att man lever upp till Parisavtalet.

Rättelse: I en tidigare version stod det att 21 forskare är bakom studien. Det är 23 medförfattare som bidragit till studien. 19 forskare, två doktorander och två experter.