Vinsten framför allt

Carema ägs av ett riskkapitalbolag. Liksom Attendo, Capio, Academedia och en rad andra vård- och skolkoncerner. Men vad är egentligen ett riskkapitalbolag? Vad vill de med välfärden? Och hur lyckas de tjäna storkovan på skattepengar och samtidigt undvika skatt?

TGP. 3i, EQT. Så kan 2000-talets anonyma finansmoguler heta. Bubbelkapitalismens proffs. Beroende av billigt och fritt flytande kapital för att göra sina miljardklipp.

Globalt kontrollerar de fonder värda 2 500 miljarder dollar och äger många tusen företag. I Sverige är EQT, IK Investment Partners, Nordic Capital, Triton och Altor störst. Tillsammans styr de över svenska företag med tiotusentals anställda, däribland sjuksköterskor, vårdbiträden och lärare.

På engelska kallas de ”private equity firms”. I Sverige har de fått namnet riskkapitalbolag. Branschen har två grenar: venture och buyout. Venture handlar mycket riktigt om att ta risker, att satsa pengar på oprövade kort och nya affärsidéer, att bidra till uppstarter. Men detta är en försvinnande liten del av private equity. Huvudspåret är i stället buyout – uppköp av etablerade företag. Och som Riksbanken skriver i en rapport innebär buyout-investeringar ”lägre risk, då dessa sker i mogna företag med stabilare kassaflöden och fler materiella tillgångar”. Det är sådana mindre riskfyllda äventyr som EQT, Triton och IK ger sig ut på.

Begreppet riskkapitalbolag är bedrägligt också av en annan anledning. Det handlar nämligen inte om ett bolag, utan om ett kluster av frontbolag, holdingbolag och fonder som samlas under samma paraply.

Pensions- och försäkringsbolag investerar
Den ekonomiska basen finns i fonderna, som egentligen är kommanditbolag, så kallade ”limited partnerships”. Pengarna kommer från institutionella placerare som pensionsfonder och försäkringsbolag. Fonderna förvaltas och styrs av managementbolag. Dessutom finns rådgivningsbolag med kontor i en rad länder. De är riskkapitalbolagens ansikte utåt, raggar pengar till fonderna, identifierar och driver uppköpta företag.

Vad är då själva kärnan? Svaret är människor. Husets herrar är ett fåtal individer, ofta en grupp på tre till fem finansmän som kallas ”key executives”. De är formellt anställda, men genom ett snårigt nätverk av ägarbolag och stiftelser håller de också i spakarna bakom kulisserna. Mest makt har grundarna. I Nordic Capital heter de Robert Andreen och Morgan Olsson; IK Investment Partners mäktige man är Björn Savén; EQT:s boss är Conni Jonsson.

Låna pengar – köp!
Uppköpen finansieras genom en kombination av fondkapital och lånade pengar, vanligtvis i proportionerna 20–30 procent fondkapital och 70–80 procent banklån. Det är just det här som är riskkapitalbolagens grej: att använda sig av lån som ”hävstång”. Med lånets hjälp blir avkastningen på det egna kapitalet (fondkapitalet) mycket högre än det annars skulle kunna bli, åtminstone så länge räntan är hyfsat låg.

I samband med uppköpet skapar riskkapitalbolaget ett nytt holdingbolag, vanligen i Luxemburg. Holdingbolaget tar sedan hand om aktierna. Beroende på vilka lagar och skatteregler som gäller i landet läggs lånet antingen på portföljbolaget eller holdingbolaget. Tillgångarna i företaget som köps upp fungerar som säkerhet, risken läggs i princip på de anställda.

När köpet är avklarat tar riskkapitalbolaget kontroll över det uppköpta företaget, tillsätter en ny styrelse och ledning. Nu inleds en process med fokus på lönsamhet. Företaget omstruktureras och kostnader kapas för att skapa större vinstmarginal. Ofta sker en expansion, där mindre företag köps och införlivas. Syftet är att öka värdet.

Efter ett tag är det dags för en så kallad exit, det vill säga försäljning. Normalt är ägandet kortsiktigt. Spannet mellan uppköp och exit bör helst minimeras, så att avkastningen kan användas till att köpa upp andra företag. Snittet i Sverige ligger på 3,7 år, enligt Riskkapitalföreningen.

Dela på avkastningen
Målet för de som placerat pengar i fonderna är hög avkastning, något som också riskkapitalbolagen lockar med. IK arbetar till exempel för att ”maximera avkastningen” för sin investerare”. Men de ledande personerna inom riskkapitalbolaget har förstås också en hel del vinna. Riskkapitalbolaget tar ut ett förvaltningsarvode på mellan 1,5 och 3,5 procent av fondkapitalet varje år. Dessutom håvar ägarna in en stor del av avkastningen när de uppköpta företagen väl säljs. Legio är att placerarna får 80 procent av avkastningen, medan riskkapitalbolaget och dess ägare får 20 procent.

Det kan handla om åtskilliga miljarder på varje företagsaffär. Ett exempel: I juli 2005 köpte det brittiska riskkapitalbolaget 3i upp Carema från ett 70-tal aktieägare för 1,85 miljarder kronor. Fyra år senare sålde 3i Carema till Triton för 8,3 miljarder. Det gav en reavinst på 6,45 miljarder. I sin balansräkning för 2008 uppgav Ambea (Caremas moderbolag) att det fanns en räntebärande skuld (ett banklån) på 3,4 miljarder 2008. När skulden återbetalats till långivarna återstod drygt 3 miljarder. Det mesta av detta handlar om skattepengar som ansamlats under åren. Av det gick en del till minoritetsägarna (Staten Singapore, samt styrelsen och ledningen i Carema). Enligt Financial Times landade 2,35 miljarder kronor som avkastning på 3i:s balanskonto. Avkastningen på det satsade kapitalet uppges ha varit 350 procent.

Men man kan också plocka ut pengar löpande, mjölka företaget på pengar under resans gång. En variant beskrivs så här av Veckans Affärers (11/2008): ”De bolag som är mest attraktiva för uppköp är de som har ett stabilt kassaflöde och en stor egen kassa. Dessa företag klarar ökad skuldsättning och de nya ägarna kan ta hand om tillgångarna genom en engångsutdelning.”

Låna pengar till utdelningar
Det är också möjligt att belåna företaget ytterligare och dela ut pengarna till ägarna, också kallat lånefinansierad utdelning. En annan strategi är att överföra immateriella tillgångar som rättigheten till varumärken på holdingbolaget, och sedan ta ut höga avgifter.

Den metod som blivit uppmärksammad i samband med Caremaskandalen, och som utnyttjas flitigt, är så kallade aktieägarlån. Riskkapitalbolaget lånar helt enkelt ut pengar till det uppköpta företaget – till sitt eget företag – och tar för det ut en hög ränta, normalt omkring 15 procent. Enligt skatteverket är metoden legio inom branschen. Det utnyttjas bland annat av Nordic Capital, IK och Triton – alltså av dem som äger våra största vårdkoncerner.

För att lyckas i vinstjakten måste riskkapitalbolagen får korn på rätt slags företag. De är på jakt efter ”medelstora företag med ett starkt kassaflöde och vinstökningspotential, verksamma i mogna branscher med grundläggande underliggande tillväxt”, som IK Investment Partners uttrycker det. Nyckeln är ”en bevisad förmåga att generera ett ansenligt kassaflöde”. Enkelt uttryckt handlar det om att den årliga vinsten ska vara rejält tilltagen.

Skattepengar garanterar höga vinster
Var hittar man sådana företag? Lämpliga branscher att leta i är tydligen media, detaljhandel, livsmedel, snabbmat, konsumentprodukter och läkemedel. Och välfärdssektorn. Faktum är att den skattefinansierade välfärden blivit en av riskkapitalbolagens stora kassakor. Den stora uppköpstrenden inleddes 2005, när Carema köptes av den brittiska jätten 3i, och Attendo av det något mindre Bridgepoint.

2005 gav sig också EQT in i vården genom att köpa upp och slå ihop ISS Health Care/M&M Medical och Care Partner AB till Aleris. Året efteråt såldes Attendo Care vidare till Industri Kapital, medan Nordic Capital och brittiska Apax lyfte bort Capio från börsen i en gemensam operation där Nordic Capital fick den avgörande ägarrollen.

2010 sålde 3i Carema till det hemlighetsfulla svensk-tyska riskkapitalbolaget Triton och det amerikanska KKR, medan EQT sålde Aleris till Investor.

Likadant i skolan
Trenden ser likadan ut inom skolan. Det danska riskkapitalbolaget Axcel är sedan 2008 lycklig ägare av John Bauer, Sveriges näst största utbildningskoncern. Polaris äger sedan 2009 förskole- och friskolekoncernen Pysslingen. Och när EQT hade sålt Aleris passade de på att köpa upp den största friskolekoncernen Academedia, med stöd av den amerikanska giganten Providence.

Varför har riskkapitalbolagen intresserat sig för välfärden?

Financial Times gör bedömningen att ”vården är särskilt attraktiv för riskkapitalbolagen eftersom den förväntas vara relativt immun mot konjunkturnedgångar.” Kassaflödet är stabilt. Kommunen och landstinget köper, skattebetalarna pröjsar. Här finns helt enkelt stora affärsmöjligheter.

Hur mycket offentliga medel riskkapitalbolagen plockar ut varje år ännu inte kartlagt. Sammantaget rör det sig om åtskilliga miljarder. Bara Carema och Attendo genererade en rörelsevinst på drygt 800 miljoner kronor på svenska skattepengar under 2010.

Skatt? Inte för mig
Riskkapitalbolagen är samtidigt mästare på att undvika skatt. Internationella erfarenheter visar att skatteinbetalningarna från de företag som köps upp minskar drastiskt. Och det svenska Skatteverket har slagit fast att skatteinbetalningarna från uppköpta företag oftast upphör.

Riskkapitalbolagen själva talar om ”skatteeffektiva strukturer”. Alexanderhugget i sammanhanget är räntan på banklånen och aktieägarlånen. Anledningen är att räntan är avdragsgill i de flesta av världens länder, eftersom den normalt ses som en kostnad. Räntan fungerar som en slags sköld mot skatten. Den minskar ofta enkelt det beskattningsbara resultatet till noll. Så är fallet för Attendo Care, Capio och Carema.

Vinsterna läggs i stället på hög och plockas ut när portföljbolaget säljs, används till att köpa upp andra företag eller skickas vidare till holdingbolagen i Luxemburg och vidare söderut – till engelska kanalen. Fonderna och managementbolagen är ofta registrerade i skatteparadis, vanligtvis på någon av kanalöarna Jersey eller Guernsey. IK Investment Partners, Nordic Capital och Altor har till exempel sina fonder och managementbolag på Jersey, medan EQT håller till på Guernsey.

Nick Stevensson, senior manager på revisions- och konsultjätten KPMG har beskrivit varför Jersey attraherar så många riskkapitalbolag: ”Det började med att ett par stora riskkapitalbolag etablerade sina fonder här, dels på grund av att de sökte skatteneutralitet, dels för att det ställdes väldigt få juridiska krav på riskkapitalstrukturer”.

Mycket riktigt är regleringarna mycket lösa, eller obefintliga, på kanalöarna. Och ”skatteneutralitet” innebär att fonderna och de managementbolag som sköter dem är helt skattebefriade.

Skatteverket har försökt kartlägga ett antal personer inom branschen och har funnit en snårskog. Det rör sig om en lång kedja av ägarbolag och stiftelser som används för att flytta runt pengar och förhindra transparens, och upplägget ändras varje år. Det som komplicerar är att riskkapitalvärlden till stora delar är mörklagd. Uppköpssummor och försäljningsvinster hålls hemliga, liksom hur pengarna fördelas.

Insyn saknas
Det finns nämligen en tredje orsak till att riskkapitalbolagen väljer skatteparadisen som hemadress för sina fonder och managementbolag: att de i grunden är sekretesstater som håller hårt på informationen. Det senaste året har Skatteverket dock kunnat begära ut viss information från Jersey och Guernsey, och man hoppas kunna nysta upp en del. Hur mycket är än så länge oklart.

Om man lyckas – vad kan man i så fall hitta? Veckans Affärer gjorde 2008 en kartläggning av de tyngsta riskkapitalisterna utifrån insiderkällor och deklarerade inkomster. Den samlade vinsten för de 102 portföljbolag som sålts av de fyra stora riskkapitalbolagen i Sverige sedan 1989 beräknades till omkring 150 miljarder kronor.

Enligt uppskattningen bör drygt 30 miljarder kronor ha gått till de ledande personerna. Sex nyckelfigurer bedöms ha delat på omkring 9,2 miljarder kronor. Samtidigt hade dessa sex en sammanlagd deklarerad förmögenhet på knappt en halv miljard. En hel del har alltså sannolikt gömts undan. Veckans Affärer konstaterar därför att ”riskkapitalindustrins affärsidé är organiserad skattesmitning”.

Vinstintresse framför samhällsintresse
Det systematiska utnyttjandet av ränteavdrag och de täta kopplingarna till skatteparadis orsakar enorma skatteförluster varje år, vilket gör riskkapitalbolagen till ett hot mot de offentliga finanserna. Det menar den internationella fackliga konfederationen ITUC i rapporten ”Where the house always wins: Private Equity, Hedge Funds and the new Casino Capitalism”.

Men det är inte det enda problemet. ITUC talar om ”en kronisk brist” på insyn i branschen, och att de anställda i de bolag som köps upp av riskkapitalbolag ”har att göra med osynliga arbetsgivare med minimalt intresse av att förhandla med dem eller informera dem om vad som händer på deras arbetsplatser”.

När riskkapitalbolagen köper upp eller driver offentliga företag och tjänster, hamnar dessutom de kortsiktiga vinstintressena i konflikt med samhällsnyttiga intressen, vilket på senare tid har illustrerats med en rad skandaler inom den svenska äldreomsorgen. ITUC konstaterar också att den höga belåningen är en uppenbar riskfaktor. Den gröper ur och äventyrar de företag som köpts upp, och det skapar instabilitet i ekonomin. Hur många uppköp som är möjliga beror helt på tillgången till billigt kapital. Strax innan krisen förutspådde man en ”boom and bust” på riskkapitalmarknaden, en upplåst bubbla som snart skulle spricka. Vilket den också gjorde.

Sedan dess har många uppköpta företag gått i putten, och under finanskrisen sjönk uppköpstakten. Det har varit tuffare att ragga kapital till fonderna, och svårare att få billiga lån. Men när stormen nu har bedarrat verkar det ändå som om riskkapitalbolagen klarat livhanken. Köp- och säljcirkusen har satts igång igen. Spelet fortsätter. Det finns nämligen stora summor outnyttjat fondkapital att sätta sprätt på. Och miljoner gamla, sjuka och barn att tjäna pengar på.

Text: Kent Werne

Artikeln publicerades ursprungligen i tidningen Alt, nummer 1/2010. Den har kortats och uppdaterats i december 2011.