Musik SVT:s dokumentär speglar en av Sveriges främsta och mest udda sångare, men också en unik tid i svenskt musikliv.
Hultsfred 1988. Sista konserten i Teaterladan. Blue for two: Henryk Lipp på keyboard, Freddie Wadling på sång.
Vi som var där glömmer inte.
Det var trångt, varmt och intimt, trots lokalens storlek. Jag fick kränga av mig både den slitna linnekavajen och snusnäsduken jag burit runt halsen hela festivalen.
Spelningen ville aldrig ta slut.
Lipp och Wadling drog av låtarna från sin majestätiska självbetitlade debutplatta och från den andra, ”Songs from a Pale and Bitter Moon”. Sedan ropades de in för extranummer.
Sju gånger.
Det sista inropet hade de inga låtar kvar att spela. Då gick Freddie Wadling in på scenen och började improvisera nån gammal rockdänga. Man såg hur Lipp försökte hänga med i ackorden.
Det var en magisk kväll, och minnet kommer tillbaka när jag ser ”Jag är monstret”, en dokumentär om Freddie Wadling på SVT Play.
Skitigt och alternativt
Wadling var en av de verkligt udda fåglarna i svenskt musikliv. Han växte upp i Göteborg, svårt mobbad i skolan, som alla udda personligheter blir, och var enligt egen utsago mutist från åtta års ålder och sju år framåt.
Han talade alltså inte alls.
Inte ett ord.
Sedan kom musiken. Under några år i slutet av 70-talet och 80-talet spelade Wadling i nio band samtidigt på den musikscen som växte fram där och då. Göteborg var unikt. Definitivt underground, skitigt och alternativt. En öl på en kinakrog vid Järntorget var ungefär så glamoröst det blev.
Fanns det någon stad eller plats som hade ett lika kreativt musikklimat under de där åren? Wadlings Cortex och Blue for Two, Lädernunnan, Stonefunkers, Sator, Fläskkvartetten. För att nämna några.
Skivbolaget Radium var en självklar centralpunkt, liksom klubbar som Errols.
Punkens gör-det-självattityd fanns fortfarande kvar, men det fanns också platser och lokaler att repa och spela i.
Göteborg var fortfarande till stor del en sliten arbetarstad. I Haga, till stora delar fallfärdigt, pågick husockupationerna och gentrifieringen hade inte trängt ut allt nyskapande kulturliv från innerstaden.
Droger och sprit
Allt det där speglas i dokumentären om Wadling. Han var kungen i alternativriket, en uppenbarligen snäll men också djupt komplicerad kung. Han satt helst hemma och tecknade. De som ville träffa honom fick komma hem till den sunkiga lägenheten där hans döda katt låg i frysboxen, tills elen stängdes av för att han inte betalt räkningarna och katten fick begravas.
Och så droger och sprit, förstås.
Hans stora kändisskap kom paradoxalt nog sent i livet. Med tolkningarna av andras låtar. Samarbeten med andra artister.
Personligen håller jag Blue for Twos första skiva för en milstolpe i svensk musikhistoria och hans duett med Helene Sjöholm i Ted Gärdestads ”I den stora sorgens famn” är nog en av de vackraste covers som gjorts. Wadling är krökt och svullen, han måste sitta ned, med kryckan bredvid sig, men ser ändå ut att rasa samman i vilket ögonblick som helst.
Han började som frenetisk punkare, men här framträder en skörhet i rösten, en sorg i tonfallet, som bara måste vara präglat av hans egna såriga liv.
Det är så stort det kan bli.
Och dokumentären om Wadling är ett tidsdokument alla bör se.
Trots att den inte ens nämner den där sista spelningen på Hultsfred 1988.
Jesper Bengtsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
