Vi lever redan i Norrköpingmoderaternas och Sophia Jarls kulturella drömsamhälle. Åtminstone känns det så när jag nedsatt av det senaste höstviruset skrollar mellan olika treplus-produktioner på Netflix. Jag fastnar framför en dokumentär om Wham!, som visar sig handla om kulturdebatten i Norrköping.
Popduon Wham! erövrade England och världen under åren 82-86 och tog emot massornas (läs: tonårstjejernas) hyllningar, men också förakt och kritik. George Michael och Andrew Ridgeley ansågs vara ytliga.
Snygga, dansanta och välklädda mötte Wham! ungdomsarbetslösheten och samhällets bortvända rygg på ett helt nytt sätt jämfört med protestpunken. Utan offentligt kulturstöd tog sig George och Andrew sig i kragen från sin position som andra generationens invandrare till framgångssagan Wham!. Sagan kulminerade 1985 när Wham! som första västerländska popband bjöds in till Kina för att göra en turné.
en sedelärande berättelse om skillnaden mellan kultur och entreprenörskap
Hela grejen med Wham! var ytan, men fenomenet innehöll också annat. Till exempel en sedelärande berättelse om skillnaden mellan kultur och entreprenörskap. Och om skillnaden mellan att skapa en trea eller en femma.
Återkommande i svensk kulturdebatt är att borgerliga politiker föreslår att kulturen borde lämna offentlighetens trygga hamn och söka andra inkomstkällor. Mats Svegfors, utredare av Kultursamverkansmodellen, lyfte i Almedalen i somras fram näringslivet som ett alternativ. Det första Parisa Liljegren sa när hon blev intervjuad i sin nya roll som kulturminister var att fler konstnärer borde stå på egna ekonomiska ben.
Även om Parisa Liljegren kritiserat Sophia Jarl, kommunstyrelsen ordförande i Norrköping, säger Jarl samma sak som kulturministern.
– Stå på egna ben!
Kanske symfoniorkestern i Norrköping alltså borde bli mer som Wham!?
Andrew startade Wham!, involverade George i låtskrivandet och skapade den bubblande glättiga image och stil som blev Whams. George Michael var blyg och olycklig. Andrew Ridgeley var levnadsglad och framåt. Andrew föste George framför sig tills Wham! slog igenom, sålde ut arenor och tjänade pengar åt skivbolagen medan de själva fortfarande bodde hemma hos föräldrarna.
Men duon nådde inte toppen förrän George ömsade skinn därinne i sin garderob, tog över textskrivandet och producerade Whams sista platta.
När jag var tonåring och dansade tryckare till Careless Whisper, den första av Whams låtar som George Michael tog ensamt kommando över, trodde jag att mitt hjärta skulle sprängas. Jag förändrades av den sången. Jag drabbades av kulturupplevelsen Wham!, som jag tidigare bara konsumerat.
Det som verkar vara så vackert i berättelsen om Wham! var att duon trots sin unga ålder insåg och accepterade skillnaden dem emellan. Andrew var entreprenören som kommunicerade ett event. Konstnären George brottades med sitt liv och sitt uttryck. Men George och Andrew insåg också skillnaden mellan konsumism och kultur. Andrew visste när det var dags att kliva ner från scenen och önska George lycka till på solofärden.
Andrew kunde inte bli George. Men George kunde bli mer som Andy och framför allt bli sig själv.
Om folket ska välja mellan IFK Norrköping eller symfoniorkestern
Trots att moderatpolitikern Sophia Jarl i Norrköping är betydligt äldre idag än vad ynglingarna i Wham var 1986 verkar hon ha gått genom livet helt utan att fatta vad kultur handlar om. Att kultur inte är entreprenörskap, även om entreprenörskap kan göra kultur mer tillgänglig. Detta lär oss berättelsen om Wham!
Whams framgångar lär oss lika lite om kulturpolitik som Zlatans väg från en trasig uppväxt till fotbollsproffs lär oss något om idrottspolitik.
Både fotbollsfostran och kulturproduktion är oförutsägbart och bland annat därför krävs mycket av samhällets resurser. Om du vill ha en symfoniorkester finns det ingen annan genväg än att betala. Om folket ska välja mellan IFK Norrköping eller symfoniorkestern kommer flertalet alltid att välja Idrottsparken även om det är symfoniorkestern som har mest förändring att komma med.
I likhet med borgerligheten fortsätter jag tro och hoppas på att det svenska näringslivet skulle kunna bli viktigt för kulturen. Däremot leder Sophia Jarls förhoppning, om ett Norrköping där kulturens uppgift ska vara att öka tillväxten, till den kvalitativa kulturens död.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
