Yazidier kämpar för ett värdigt liv

Yazidierna har drabbats hårt av våldet i Irak. Möt några av de människor som befinner sig mitt i ett epicentrum av våld och stridigheter.

Gröna och gula fält breder ut sig i det flacka landskapet längs vägen mot Şingal. Det åskar från den mörkgrå himlen. Överallt syns påminnelser om den brutala nutidshistorien. Vi passerar ett vitmålat fort byggt under Saddam Husseins styre, när armén genomförde ett folkmord på den kurdiska befolkningen.

Nära gränsen mot Syrien syns den irakiska flaggan målad på övergivna vakttorn, som bemannades av den nya centralregeringens armé fram till Islamiska Statens offensiv förra sommaren. Förvridna rester av vad som en gång varit en länga med plåtskjul visar effekterna av flygattackerna som genomfördes under höstens kurdiska motoffensiv.

Vägen slingrar sig upp mot toppen av det avlånga massiv som kallas för Şingalberget. Enstaka små träd och enkla, traditionella hus står utspridda över de karga klipporna – det såg antagligen ungefär likadant ut här för tusen år sedan.

Över vägen springer en flicka i tioårsåldern med långt mörkbrunt hår, klädd i en klarröd dress. Andra flickor i samma ålder har rövats bort härifrån för att bli våldtagna och sålda vidare som slavar, av män som hävdar att de har gudomlig sanktion för sina handlingar. Men det skedde inte för tusen år sedan, utan förra sommaren.

På andra sidan berget utkämpas fortfarande strider mellan den Islamiska Staten och kurdiska styrkor. Bland de som slåss här finns de yazidiska milisgrupper som försvarade berget på egen hand under de kritiska första dagarna.

– Jag kunde inte skjuta från början, utan lärde mig här, säger 22-årige Majîd, som kommer från en by i närheten.

Flera från hans grupp har dött i strid, och under belägringen såg han människor dö av törst – ändå menar han att det allra värsta är att tänka på de bortrövade kvinnorna och flickorna.

– Det viktigaste är att få dem fria, säger Majîd.

Efter flykten
Ljusa, lätta färger karaktäriserar det omsorgsfullt fejade vardagsrummet hemma hos Şîfa Bîbo îlyas, hennes make Mehdî Hajî Alo och deras döttrar Howayda Mehdî Hajî och Êrîvan Mehdî Hajî. De tillhör den välutbildade och välbärgade yazidiska eliten i staden Duhok, och har sedan i somras använt sina resurser för att ge praktisk och ekonomisk hjälp till hundratals internflyktingar. Deras viktigaste roll har dock varit mänsklig: att ta hand om de söndertrasade människor som har återvänt efter månader i fångenskap hos den Islamiska Staten.

Êrîvan berättar om femtonåriga Bihar (pseudonym), som efter att ha utsatts för upprepade våldtäkter lyckades rymma från sin slavägare, tillsammans med en annan tonårig flicka. De gick på nätterna och gömde sig på dagarna tills de till slut kunde nå säkerheten i Kurdistanregionen. Men där fanns ingen närstående som väntade på Bihar. Alla i hennes familj var döda, och hon försökte själv ta sitt liv.

– Flera psykologer och terapeuter har försökt prata med Bihar, men efteråt kände hon fortfarande på samma sätt, säger Êrîvan.

Andra överlevare har reagerat likadant.

– Det handlar om förtroende, för du vet en del psykologer och terapeuter som besöker dem är muslimer, och ärligt talat så pratar de inte med dem. De inre känslorna kommer inte ut, för de skyller det som hände dem på muslimerna.

Det är därför viktigare att stödet kommer från andra inom det yazidiska samhället än att den är professionell, tror Êrîvan bestämt. Hon har själv erfarenhet av att arbeta med psykosocialt stöd för en NGO, men är kritisk till arbetet som görs i internflyktinglägren.

– Du kan se människor där som låtsas hjälpa, och när de går tillbaka till högkvarteret för sin NGO säger de att de har gjort det ena och det andra, men det fungerar inte i praktiken.

I stället försöker familjen att steg för steg skapa en känsla av lugn och trygghet.
– Varje gång Bihar kommer hit så håller min pappa om henne, och hon behöver den här typen av mänsklig kontakt, så att hon känner att detta är hennes familj. Du vet, en del av terapin är att de måste lita på vissa människor, säger Êrîvan.

I vanliga fall klär sig Bihar i svart och bär sjal runt huvudet för att markera sorg, men när hon kommer in i familjens hus så ställer hon om mentalt, tar av sig sjalen och tar på sig andra kläder.
– Och hon kallar mig inte Êrîvan. Hon säger mamma till mig.

Andra som klarat sig ur fångenskapen har ännu inte visat att de mår dåligt.
– De är glada nu för att de kunde fly, men konsekvenserna kommer att märkas längre fram, säger Mehdî.

– Därför tror jag inte att överlevarna kan bo kvar i Irak. Det är bättre för dem att åka utomlands så att de får byta atmosfär.

Luftbron till trygghet
I Duhok ligger även kontoret för Luftbro Irak, ett från början helt privat initiativ som har utvecklats till ett samarbetsprojekt mellan det tyska förbundslandet Baden-Württemberg och Kurdistans regionalregering. Under 2015 kommer de att skicka upp till tusen personer som har drabbats av den Islamiska Statens våld till Tyskland för vård.

– De som behöver akut medicinsk eller psykologisk hjälp tas till sjukhus, men andra behöver helt enkelt isoleras från den här miljön, säger initiativtagaren och ordföranden Dr Mîrza Dinnayî, som själv är yazidier.

De som vill kan återvända till Irak direkt efter avslutad behandling, men de kan också välja att stanna upp till två år med full finansiering från Baden-Württemberg. Även därefter kan de som vill stanna kvar, utan att behöva gå genom det vanliga asylförfarandet.

Luftbron är bara tillgänglig för ett fåtal av de allra värst drabbade, medan andra som vill härifrån måste få ihop pengar till smugglare som kan ta dem till något av de länder där de hört att yazidier kan känna sig trygga. Destinationen för de flesta är Tyskland eller Sverige.

Alltid hotade
Under historien sägs yazidierna ha utsatts för sjuttiotre massakrer, inklusive den senaste, som många ser som det slutgiltiga beviset på att de aldrig kommer att kunna vara säkra i Mellanöstern.
– Vi känner oss alltid hotade, säger Êrîvan.

– Vi är inte bekväma, vi har ingen sinnesro.

De radikala islamistiska krafter som bredde ut sig i Irak under 1990-talet släpptes lös i och med Saddam Husseins fall, och då spreds även med förnyad kraft idén om att “otrogna” inte har rätt att leva på islamiskt territorium – de måste konvertera eller dö.

Föregångare till den Islamiska Staten tros ha legat bakom bomberna som detonerade i Şingalområdet 2007 – den näst dödligaste terroristattacken i världshistorien, efter 9/11. När de sedan tog över området 2014 så hjälpte lokala arabiska och turkmenska muslimer till att slakta och förslava sina yazidiska grannar.

Sekulära nationalister hyllar yazidierna som “originalkurder” som har bevarat mycket av den äldre kurdiska kulturen, men många fruktar att radikala islamistiska idéer är på frammarsch även i det kurdiska samhället. Under ytan finns endemiska problem med fördomar och diskriminering, och det är vanligt att höra muslimska kurder säga att yazidierna och deras hem är “smutsiga” och att de aldrig skulle äta någonting som en yazidier har vidrört.

– I Duhok kan du se att det finns inte en enda restaurang som ägs av en yazidier, och de kan inte ens få anställning i restauranger, säger Mehdî.

Hans hustru Şîfa tror att de som sprider fördomarna vill få människor att instinktivt sammankoppla gruppen med något negativt, på samma sätt som man tidigare har gjort med judarna. Êrîvan höjer rösten och frågar:

– Är jag smutsig?

Carl Drott, frilansjournalist